Hormonkarusellen skrev 2017-11-24 06:40:24 följande:
Sambon har fixat så vi ska logga vikten och se en uppåtgående trend så rädd att få dumma känslor om vikten, om jag ska upp samtidigt som jag mår såhär dåligt - det är ju inte en superkombination - kroppskritisism (för att den inte funkar) , konstant ledsen och vikt. Usch jag får en så dålig känsla. Hade det varit fyra år sedan hade jag ju inte varit så ledsen samtidigt, då hade jag inte varit orolig.
Sambon ska ringa och få sitt provsvar om en vecka, så tills dess ska jag gå upp, och så får han be om en ny plan, vi kan inte gå och vänta helt utan stöd utan detmåste finnas mål och milstolpar på vägen. Och så får han säga att det vi båda uppfattade på första mötet var att vi skulle gå igenom ett par steg med prover och spolning och sedan ivf, då måste hon ju förstå att hon kullkastar det enda lilla halmstrå som fanns , nu har jag inget alls att greppa efter...
Tycker så synd om min sambo som får bära allt. Han och en vän vet, någon till vet lite grann men inte allt. Igår låg jag och skrek av gråt hela kvällen... vem är stark för honom eftersom jag inte är det? Vi tänkte att vi kanske ska berätta för hans mamma ändå.
Hur har ni gjort med att berätta för familj? Kanske ni har en annan relation , men jag orkar inte berätta för min familj, kan inte med att de ska fråga och tycka synd om sig själva. Det här måste få vara men sorg, jag kan inte ta ansvar för någon annans känslor kring det. Jag har nog att försöka stötta sambon - som jag är säker på mår mycket sämre än vad han säger.. vilket jäkla kaos! Oss två mellan är det superbra, men med familjen kan jag inte riktigt säga vad jag vill och tex vara säker på att det stannar där..
mycket tankar som far i knoppen även idag..
Förstår vad du menar med vikten. Jag måste också komma upp till ett korrekt bmi nu för att va säkra på att vi inte nekas nån hjälp som vi kanske kommer behöva. Men eftersom jag alltid varit i den storlek jag varit, så är jag orolig att inte känna mig hemma i min kropp några kg större. Du behöver ju dock bara gå upp 2 kg och det händer ju faktiskt inte så mkt på den låga uppgången, så försök att tänka så. Det är en liten uppoffring som ingen annan kommer märka, för att få det ni längtar efter.
Jag är väldigt öppen av mig öht faktiskt, och har turen att bara ha folk runt om mig som inte frågar. Vi pratar om det när jag vill prata om det helt enkelt. Ingen går och spanar på min mage eller analyserar mitt beteende heller, för dom räknar nog med att jag säger något såfort vi får ett nytt +. Så jag har inte det peoblemet tack och lov. Sambon däremot har inte berättat för någon annan än sin syster att vi försöker. Men han har heller inte samma behov av att prata om det som jag har. Han är helt säker på att vi ska lyckas en dag och påverkas därför inte på samma sätt som mig.
Via vårdcentral kan man få en kuratorkontakt om man känner att man har behov av att prata men inte vill vända sig till någon i sin närhet. Det kan ju vara ett allternatov för er båda. Mår du så pass dåligt nu så är det kanske en bra idé även av den anledningen.
Hoppas det känns bättre snart och att dom lyssnar mer nästa vecka.
