Hur ska jag få min man att förstå att mammaledighet är en dygnet runt sysselsättning?

Det är klart att jag vågar lämna vår son till min man, men jag vill inte lämna honom så pass länge som det krävs för att han skulle förstå. Däremot vill jag att han ska vara fl men det går ju tyvärr inte. Men det är ju bara för att han ska förstå, annars älskar jag att vara hemma med vår son.

Nej planen är att jag ska vara hemma tills sonen är ca 1,5 år. Har sökt dagisplats från maj 2017 för att kunna skola in och starta endast några få timmar per dag på dagis.

Jag är mammaledig och väntar vårat andra barn vilken dag som helst. Min karl kan också slänga in nån kommentar ibland om att jag inte diskat fast jag varit hemma hela dagen . Men sånt tolererar jag inte! Jag fräser ifrån direkt och han får be om ursäkt. Bara för att jag är hemma betyder det inte att jag ska göra allt och ska orka allt!

Här hemma har vi båda lika mycket ansvar över hem och barn, oavsett vem som jobbar och hur mycket. Jag jobbar också när jag inte är mammaledig, ska INGEN sköta hemmet då?! Att jobba är ingen ursäkt för att slippa undan, det ingår i vuxenlivet att sköta både arbete , hem och familj. Det är lika jobbigt för båda parter!

Sedan blir det ju automatiskt att jag såklart hinner göra mer hemma om dagarna än honom om jag är hemma hela dagen och han bara mellan 16-22 typ, men vill jag att han tar något moment så ber jag honom (om han inte redan själv tagit tag i det).

Ni behöver ett bättre samspel, bättre förståelse och bättre kommunikation.

Nu var min föräldraledighet nästan som semester. Men det berodde på att vår son var väldigt enkel att ha.

Men oavsett semester, föräldraledighet eller helg. Hade min sambo kläckt fram en sådan kommentar så hade han ångrat sig snabbt

Låter ganska lika. Jag fräser också ifrån men tyvärr ber han inte om ursäkt, han tycker att jag är känslig och inte kan ta kritik säger han.

Jag menade att det var sorgligt att du inte vågar/vill lämna sonen med sin pappa _längre stunder_ så att han kan få insikt i hur det är att vara ensam med ett så litet barn.

Du skrev ju själv att det var för att du inte litar på att han t ex tar upp honom när han skriker. Det är inte så att jag tror att du tror att han ska misshandla honom eller nåt men det är ju tydligt att du inte litar på hans föräldraskap.

Sånt här är viktigt att sätta regler för innan man får barn! Och det är faktiskt skitsnack att man inte kan vara föräldraledig. Konstigt i så fall att man aldrig hör något om kvinnliga egenföretagare som inte får barn?

Om han inte "kan" (vill) ta heltid så någon dag i veckan i alla fall, det klarar alla jobb av.

Sen delar man exakt lika på hushållsarbetet; antingen med ansvarsområden (en lagar mat, en annan tvättar) eller turas om. På kvällarna när din man kommer hem är sonen hans och du gör annat. Annars cementerar du bara din roll som huvudförälder och din man kommer aldrig få samma relation till sonen. Nätterna tar ni varannan gång han vaknar eller så tar ni varannan natt - det som passar er bäst. Om din man inte vaknar så väck honom. Det är hans barn lika mycket som ditt! Det är en sak om man aktivt väljer att leva så ojämställt som ni gör men det låter som att du inte vill det (med all rätt!)

Ditt barn kommer inte avlida med en dag eller två med sin far. Se till att han tar två dagars semester, du åker iväg på nåt spa, eller till en kompis, eller föräldrar eller vad som helst. Han behöver insikt!

Jag levde i ett liknande förhållande för några år sedan.

Vi gick till slut isär och pappan var väldigt frånvarande.

Nu är barnet äldre och pappan är fly förbannad på _mig_ för att han och barnet har en så usel relation. Han skäller om att jag helt tagit över ansvaret och att barnet är alldeles för fäst vid mig. - Konstigt!? Jag är ju den enda som funnits där och den enda som tagit ansvar! Hade han varit mer närvarande och delaktig från början så hade han också haft en nära relation till barnet.

Och varför kan du inte tänka dig att låta alla sysslor vara i några dagar för att han ska förstå, utan du vill bara veta om fler har det likadant? Blir du piggare av att veta att andra får lika lite förståelse och uppskattning? Förstår mig inte på resonemanget.