Hur ofta hälsar ni "vuxna barn" på era föräldrar?
Jag hade en bra relation med mina föräldrar från ca 20-30, sen dess har den blivit sämre eller gått upp och ner, och i och med varje dal lite permanent ner. Det finns tre problem tror jag - ett är att de separerade och ingen av dem har hanterat det speciellt bra (de är fortfarande gifta på vinst och förlust, mest förlust), ett annat är att de åldras mer och mer och det tredje är att min karriär inte är mycket att hurra för och därmed är jag en besvikelse. Det här med att efterfråga hur lycklig man är, det är inte riktigt min farsas melodi. Så ju längre tiden går, desto gnälligare blir de. De är båda väldigt självständiga människor som alltid gjort sin egen grej men det har vissa baksidor som att man väljer bort familj och vänner, och i pappas fall också en viss ordning och hygien i hemmet. Inte så att det ser ut som en svinstia men det är rätt så lortigt på sina ställen. Han är inte heller direkt den som ställer sig och skrubbar toan för att han ska få besök, eller för den delen bjuder in en.
De gjorde varandra lite mer normala och sociala människor när de bodde ihop, numera är båda två knepigare än de var innan. Inte på något sätt på en psykiskt sjuk nivå men de är lite speciella, och ibland är det tröttsamt. Deras gemensamma hem var otroligt mysigt och precis innan de separerade så var jag alltid så tacksam att mina föräldrar fortfarande levde ihop. Sen kom de ihop sig över ett par saker, som att mamma ville flytta till mindre och pappa inte ville, och så separerade de. Både jag och min bror var ärligt talat ganska chockade. Nu är det sju år sen och de tjafsar fortfarande men skiljer sig inte. De pratar om varandra när den andra inte är där och det är skitstörigt att behöva lyssna på.
Men kort sagt, jag träffar mamma när det passar oss båda, vilket är en gång i månaden cirka, och jag träffar pappa när det passar honom, vilket inte är så ofta. Tre, fyra gånger om året kanske. Båda bor ungefär en timme bort. Min mamma och jag har oftast ganska mycket att prata om medan min pappa och jag kämpar med samtalsämnena. Knepet är att se till att det inte bjuds på alkohol nånsin, för då blir han asjobbig och börjar gnälla om politik och invandring. Är han nykter så pratar han mest om sina intressen, vilket inte intresserar mig men det är iaf inte otrevligt. Han frågar aldrig nånting och är inte alls intresserad av mig eller mina intressen, mina vänner osv. Han frågar egentligen bara om min sambos jobb faktiskt.