Upptäckte missfall på KUB
Beklagar så det ni går igenom...fick själv samma besked på KUB i juli...var i v 12+6 och fostret hade dött bara ett par dagar innan, inga uppenbara fel. Så när vi först såg liten på skärmen så såg storlek och allt helt rätt ut för mig, har ju vart på KUB två ggr tidigare med mina barn så vet vad jag kunde vänta i storlek. Men såg även fort att det inte rörde sig vid hjärtat...
Barnmorskan sa rätt fort att nej, tyvärr jag ser ingen hjärtaktivitet som jag hade önskat..jag blev helt kall, stel och tyst..min kille bröt ihop och började gråta. Jag ville bara därifrån och fasade för att behöva gå genom väntrummet bland övriga gravida förväntasfulla...fy fan. Spelar upp scenen om och om igen emellanåt...
Fick åka till ett annat sjukhus för att kunna få remiss att starta upp det och även göra ett UL till. Fruktansvärda rutiner att skicka en att sitta i den miljön när man just fått ett sådant besked. Dagen efter fick vi komma in och starta upp det på första sjukhuset. Allt är som i en dimma. Bara grät. Vattnet gick när vi kom dit (hade fått förberedande mediciner att ta hemma). Fostret kom ut efter ca 4 timmar. Hade inte speciellt ont. Sen kom moderkakan strax efter. Vi valde att titta på vårt barn och ha det hos oss. Vi sa farväl och hen ligger nu i en minneslund <3
Sen efter började mitt totala helvete...var hemma veckan ut pga sorgen. Sen hade jag semester och under semestern började jag störtblöda, rester fanns kvar, fick ny omgång med Cytotec, blödde två dygn och sen lugnade det sig. Tänkte det kanske hade hjälpt. Men när jag på måndagen började jobba igen kom en störtvåg med blod igen och det rann överallt, åkte in och opererades akut samma natt, tappade 2 liter blod så låg på CIVA under natten och låg inne även dagen efter. Krävde ul innan jag åkte hem, de såg fortfarande rester men sa det nog skulle släppa inom närmsta dagarna...var sjukskriven 2 veckor pga blodbrist och sorg.
Resterna släppte dock inte...första dagen igen på jobbet efter sjukskrivningen kom nästa störtblödning, skorna fylldes, var överallt...in akut igen. Fortfarande samma rester. Tid blir lovade för hysteroskopi på måndagen (detta var en fredag), jag skickas hem i dåligt skick nervös och ledsen...på måndagen hör jag inget och får veta jag får operation 2 veckor senare! Sjukskriven igen i väntan på den, vågar nu inte gå ut själv pga blödningarna.
När sista operationen väl görs så slutar jag blöda efter 3 dagar men nu såg de på operationen att slemhinnan hade skadade partier pga resterna vart kvar länge eller från den första skrapningen som kan ha skadat...så nu får jag mediciner för att hjälpa den läka, ska ätas 4 veckor. Sjukskriven 1 vecka till för återhämtning.
På återbesöket får jag göra kontrast-UL (sjukt ont efter, som förlossningsvärkar) men får ÄNTLIGEN se att livmodern är hel och fin! Får ok att köra på nästa ÄL igen.
Nu har vi sökt privat hjälp för missfallsutredning då detta var vårt andra i år...
Sorgen var totalt bedövande första tiden, och när allt gick så dåligt efter så gick det inte komma vidare...först nu närmar vi oss att försöka igen, men är livrädd hamna i detta igen. Så inte nog med att förlora sitt efterlängtade och älskade barn...jag har fått slåss och kämpa för att få vård och möta läkare efter läkare som inte tagit resterna på allvar och bara skickat hem mig. Hur många fixar gå och jobba och hur kul är det när jag haft blodbad på jobbet två gånger? Fy fan...först sista gången jag åkte in som jag till slut träffade den underbara läkaren som såg felet, bokade och utförde sista operationen och även gjorde sista återbesöket. Önskar bara jag hade träffat henne tidigare i processen....
Styrkekramar!