Ni som inte bryr er, hur sjutton bär ni er åt?

Som jag förstår det inte med nödvändighet varkendera. För mig är det mer att jag under min uppväxt saknade föräldrar som var good enough i förhållande till mina behov, då de var upptagna med sjukdom, syskon, arbete, eget missbruk samt medberoende till missbruk. 

Jag känner igen mig mycket i vad du skriver om att skämmas å andras vägnar! men det är nog mer något som karakteriserar medberoende än "vuxet barn" problematik , vilka ofta går in i varandra. 

Jag är likadan, men det har blivit bättre med åren.

Jag är en ganska stark person som gärna avviker och går min egen väg, så ingen har liksom anat min känslighet.

Det tips jag kan ge är att försöka föreställa sig hur det känns för andra. När man är så här känslig som vi är så blir det lätt att man lever i en bubbla av sina egna känslor. Om du kan föreställa dig vad någon annan tänker eller upplever en situation så upptäcker du oftast att problemet är mindre än vad du tror. Eller att det går att lösa.

När jag varit oense med någon så har jag varit så rädd för att blir sårad att jag liksom "flytt" från situationen. Senare har jag upptäckt att det varit en skitsak som den andra personen helt glömt (men som blivit jättestor för mig). Eller så upptäcker jag det fanns ett missförstånd som skulle gått att reda ut. Eller att personen som jag "bråkade" med hade rätt och att hen hade all rätt i världen att säga ifrån.

När jag blir oense med någon så blir mina egna känslor det enda jag tänker på. När jag blivit modig nog att se förbi mina känslor och se situationen för vad den är så har ångesten minskat och jag har kunnat hantera konflikter som en vuxen.

Det är tufft, för jag kommer alltid fara lite illa. Men det är värt det. Ta ett djupt andetag och tänkt efter i dom där situationer - VAD händer nu egentligen? VAD säger den här personen till mig och VARFÖR.

Jag förstår att jag säkert varit skitjobbig för andra. Ingen har vågat säga något negativt till för mig för då blir det för jobbigt.

Så det är därför du (ofta) är ett sånt arselhål här på fl, för att du är så känslig..?

Nej, det är för att jag kommit över känsligheten.

Synd att det innebar att du behövde bli en sämre människa.

Jag har alltid varit en väldig känslig känslomänniska, jag får till o med dåligt samvete mot såna som behandlar mig illa. Jag kan inte släppa kritik jag fått. Jag vill bara alla tycker om mig o blir jag oense med någon så måste jag bara veta vad jag gjort fel så jag kan ändra på mig.

Men ni människor som släpper på sånt här o bara stänger av, hur sjutton gör ni?

De kan va allt från relationer o ex som säger elaka saker o går vidare med nån annan o man bryter ihop totalt till att ens bästa vän bråkar med en o man sen ska lyckas släppa de? Hur tänker ni? Hjälp mig med ert tankesätt så jag själv lyckas gå vidare från händelser man blivit sårad.. trött på gå runt o analysera sönder allting..

Jag får så dåligt samvete för alla människor, har nån sårat mig så slutar de med att jag istället efter ett tag tycker synd om människan.

Hjälp nån?

Jag har alltid varit en väldig känslig känslomänniska, jag får till o med dåligt samvete mot såna som behandlar mig illa. Jag kan inte släppa kritik jag fått. Jag vill bara alla tycker om mig o blir jag oense med någon så måste jag bara veta vad jag gjort fel så jag kan ändra på mig.

Men ni människor som släpper på sånt här o bara stänger av, hur sjutton gör ni?

De kan va allt från relationer o ex som säger elaka saker o går vidare med nån annan o man bryter ihop totalt till att ens bästa vän bråkar med en o man sen ska lyckas släppa de? Hur tänker ni? Hjälp mig med ert tankesätt så jag själv lyckas gå vidare från händelser man blivit sårad.. trött på gå runt o analysera sönder allting..

Jag får så dåligt samvete för alla människor, har nån sårat mig så slutar de med att jag istället efter ett tag tycker synd om människan.

Hjälp nån?

Skulle också vilja veta hur man gör då jag är extremt känslig, empatisk och omtänksam.

Har fått diagnos borderline pga min känslighet.

Har dock aldrig varit mobbad, var tvärtom väldigt populär och omtyckt under mina skolår.

Första året blev jag "utnämnd" till skolans vackraste och hade väldigt många vänner.

Har har gjort dig ledsen så får du starta en egen tråd om det eller nåt. Vad håller du på med?

Jag är/var som du. Min syster är likadan, vet inte vad det beror på. Vet bara att jag med åren har börjat släppa lite grann på det, nu är jag 30 år. Vet inte riktigt varför men har väl börjat inse att det inte är hela världen om någon tycker att jag gör fel. Dock har jag fortfarande svårt att någon ger mig kritik rakt av.

Jag har en vän sedan skoltiden som har en ganska elak sida som hon ofta tar fram när det inte går så bra för henne. Hon kan säga de mest elaka saker till allt och alla och ofta till mig. Förr tog jag jätte illa vid mig och blev ledsen och försökte göra mitt bästa för att ändra på mig så att hon skulle godkänna mig.

Vi är fortfarande vänner, har följt varandra i livet så länge så känner att jag inte vill bryta. Men jag lägger inte lika stor vikt vid det hon säger nu. Skulle jag förlora henne som vän så får det bli så, men allt är inte på hennes villkor nu. En annan som inte är som jag skulle nog sagt upp vänskapen med henne för länge sedan, men det skulle bli för mkt för mig helt enkelt..