Dottern hatar mig :(

Jag förstår inte, vad är det du tycker du gjort för fel? Dottern betett sig stökigt, du blivit arg och varit tydlig med vad som gäller, hon har surat osv. Vad i det är fel av dig menar du?

Jag undrar generellt om jag kunde gjort annorlunda, hur andra föräldrar hade gjort, hur ska man reagera osv. Generella kommentarer helt enkelt hur man hanterar en sådan här situation. Det var så jag tänkte :)
Jag kan tillägga att jag blev väldigt ledsen och grät en skvätt framför barnen.

Jag hade gjort och sagt väldigt lika faktiskt

Så hanterar även vi konflikter här hemma så tycker du har gjort rätt även om det kanske inte känns så.

För mig bara kändes det som rimliga reaktioner. Jättetråkigt med konflikter med barnen men jag förstår inte vad du hade kunnat göra annorlunda är min poäng. Har också en åttaåring och de kan ju driva en till vansinne...

Du gjorde rätt! Det är ju så det är att uppfostra barn, toppar och dalar. Inte fel att visa att du blir ledsen heller. Hon har säkert lärt sig saker av detta.

A och O som förälder är att få en bra relation med sina barn. Jag tycker du är alldeles för hård.

En bra förälder är tydlig men kärleksfull.

Om nu din dotter kritiserar din lärare så för en dialog. Skäll inte ut henne. Varför ska hon då öppna sig för dig i framtiden?

Hur kan någon "hota med att hata"?

Ärligt talat så känner jag igen detta tydligt. Din dotter är på väg in i puberteten. Har en dotter på 9 år som började bete sig på det viset för 1 år sedan.

Blir arg för ingenting och tycker att man skäller så fort man ger konstruktiv kritik, tjat om läxor o.s.v. Tycker till och men att läraren tvingar henne att säga förlåt till kompisarna medan kompisarna slipper säga förlåt(vilket troligen inte stämmer).

Ta en titt på henne, börjar hon få bröst?

Jag har gjort precis som du och hon har inte blivit mindre öppnare mot mig för det. Snarare tvärt om. Vi kan vara öppna och ärliga och framför allt så kan vi resonera om vad som hände efter hon lugnat ner sig.

Och ja jag har stortjutit framför min dotter vid bråk när jag känner att jag inte nått fram med ord till henne och då har hon vaknat och insett vad hon håller på med.

Om du nu jobbar inom psykiatrin så vet du att det är inte fel att visa sina känslor, bara de är relevanta för situationen.

Du har handskat med situationen på ett adekvat sätt så du har inget att ångra.

Jag förstår dina reaktioner och tror att många gjort och gör på samma sätt. Även när jag situationen blir spänd, man är trött efter jobb, etc.

Men ett tips är ju att börja med att fråga: "Jag hörde från läraren att du idag inte lyssnat och betett dig på ett sätt som läraren tyckte var otrevlig. jag blev själv ledsen när du inte sa "hej" till mig när jag kom. Hur kommer det sig att det var en sådan dag idag?" Och sen fråga något i stil med: "Det är viktigt att lyssna på lärarna i skolan, de säger till så att det ska bli bra för alla barn. Vad kan du göra nästa gång så att det inte blir så här?"

Och även om dottern svarar på ett "dumt sätt" på detta tycker jag man bara framhärdar med att ställa frågor och betona sin åsikt och sina känslor över dotterns beteende, men på ett mjukt sätt där man inte hamnar i låsta konfliktpositioner. 

Inga dåliga krav på ett barn att hon aldrig ska tramsa, aldrig säga emot, vara lugn, reflekterande och klädsamt ångerfull.

Ungar beter sig illa ibland. Förälder blir sura. Kaos? Det är helt vanliga reaktioner i en familj. Att ta åt sig så och känna sig "hotad" är en extrem överreaktion. Ge din dotter lite space - hon är människa, inte ett attribut.

Och nej, du var inte brutalt ärlig när du sa att "såna barn inte får några bra jobb". Det var bara taskigt och ett sätt för dig att manipulera ett barn vars ilska du inte kan hantera pga dina alldeles för höga förväntningar.

För det första så har hon tramsat i skolan EN dag. Det säger ingenting om hennes framtida yrkesliv. För det andra då för du in ett konstigt klassperspektiv där de "bra jobben" går till folk som förtjänar det och aldrig rebellerar mot vuxna.

Om du jobbar med psykiatri tycker jag du ska läsa på lite om normal utveckling hos barn. Du låter ärligt talat rätt hysterisk.

Jag har sådana dagar med mitt barn. Men en annan strategi,

Jag bråkar aldrig med mina barn om vad som händer i skolan. Det får skolan sköta. Mitt jobb är att ta reda på mitt barns perspektiv på vad som hänt.  Och försöka förstå vad det var som hände för att kunna vägleda mitt barn till att hantera saker på ett annat sätt.  

Jag brukar jobba mycket med öppna frågor. T ex Vad vad var det som hände idag? Var det något särskilt som gjorde att du var så pratig? Var det en glas dag eller en ledsen dag? 

Min tanke är att det viktigaste är att mitt barn ska kunna komma till mig i svåra stunder och ha förtroende för att jag finns där, oavsett vad.  

Men om ditt barn beter sig illa i skolan - markerar inte du att du tycker att det är ett oacceptabelt beteende? Lämnar du helt och hållet över det till skolan? 

TS det låter som du har en tjej på väg in i puberteten och det är ju helt normalt och bra att du reagerar när hon inte beter sig. Inget konstigt med det.

Ts verkar galen och jag tycker synd om barnet. Kontrollerande mamma som maktmissbrukar.

Usch!

Slappna av och ge din dotter en chans att vara människa. Hon är en person inte din sak som du ska bossar över. Visst bestämmer föräldrar och ska guida sina barn i livet men detta låter helt sinnes!

Jo, men fokus är inte på att tillrättavisa mitt barn. Han är nämligen fullt medveten om vad som är ett acceptabelt beteende. Ofta har det ju redan retts ut i skolan. Fokus är att förstå varför det hände och prata strategier för hur han kan hantera en situation annorlunda. Och förmedla att vi alla gör saker som blir tokiga ibland. Mitt mål är att han ska kunna komma till mig i svåra stunder och lita på att han  får ett konstruktivt samtal med en vuxen.