Abort i v 14

Jag tror att dina chanser att få det liv du vill minskar kraftigt om du tynger ner dig med två små barn ensam.

Jag har en vän från de "dåliga kvarteren" som fick barn med helt fel person i tonåren. Den mannen är som ett barn än idag, vid 35, han kan inte ta ansvar för något och har koncentrationsförmåga hundvalp ungefär.

Hans nu tonåriga dotter har fått diagnos och medicinering och har lite bättre koll på tillvaron än vad han har, men hon får sina ryck ibland och det har varit mycket drama när hon var mindre.

Min vän har efter det lyckats läsa upp sina betyg, fått sina tänder fixade av F-kassan efter en barndom där ingen brydde sig om hennes hygien, hittat en vettig kille och tagit sig igenom en högskoleutbildning. 

Idag har hon två barn, men barn nr två är med en person som inte har problem och diagnoser och det märks tydligt för alla som umgås med familjen. Hade hon haft två barn med den problematiken som dottern har så tvivlar jag på att hon orkat studera.

Du har redan satsat fel en gång, ge nu dig själv en chans att blanda gener med någon som fungerar. Annars finns det nog tyvärr en viss risk att du får vara förälder åt båda de barnen i hela resten av ditt liv.

Stort lycka till idag ts!

Jag kan inte låta bli att inte svara på ditt inlägg. För det är ju rent osmakligt. Vilken hjälp tror du att hon får av detta? Ännu större oro att hennes ettåring kommer få diagnoser och problem? Det finns inga garantier för att det är så, och personer med diverse diagnoser är precis lika mycket värda som du och jag. Det finns så oerhört mycket stöd så att välja abort bara av orsaken "fel gener" och risk för en diagnos är ju helt galet. Och chansen att hennes barn blir "problembarn" är inte alls så stor som du påstår. Ska vi börja uppmuntra abort när vi blivit gravida med en person som har diabetes typ 1 också? Eller med personer som har en låg stresströskel och lätt får ångest/oro? Nu drar jag det till sin spets men din argumentation och det människovärde du presenterar möjliggör även sådana resonemang.

Visst att vi inte känner TS men vi har väl ändå ett moraliskt ansvar att ge lite hopp in i hennes sitiuation, för att bli gravid är inte livets slut - även fast det kan vara mörkt.

Det finns alltid en väg fram för både mamma, barn och syskon.

Lycka till TS när du har din rådgivning! Kom ihåg att det finns fler alternativ till abort och att det finns stöd runt omkring dig.

????

Jag gav en tumme upp. Men det blev frågetecken.

Min dotters pappa har säkert en drös med diagnoser. Det är inte bara EN, det är jag helt övertygad om PLUS missbruk. Men det gör inte min dotter till en mindre värdig person. Hon kanske ärver diagnoser, hon kanske inte ärver nånting. Hon är en smart och framåt tjej som inte visar tecken på några problem än så länge.
Barnet jag är gravid med kanske är framtidens cancerläkare, hur ska vi kunna veta?

Jag hatar detta. Jag hörde av mig till pappan imorse, om att jag skulle på samtal för abort. Han svarade bara att han inte vill veta. Sen blev jag arg. Arg för att jag låter honom få som han vill genom att han beter sig som en jävla idiot.

Han kunde ju åtminstone lyft på arslet och stöttat dig genom aborten när det är han som vill ha den tycker jag... Undrar hur både pappan och din mamma tänker. Tror de att du mår bättre av känna dig tvingad att göra abort? "Jag finns där för dig oavsett vad du väljer" är ett vettigare svar till någon man bryr sig om kan jag tycka. Åtminstone din mamma borde ju tänka så långt.

Läste din andra tråd också, förstår hur tufft du har det. Båda valen kommer ju med nackdelar liksom. Skit i vad idioterna säger. Småbarnsåren skulle bli kämpiga, men de varar inte för alltid. Det finns morsor som suttit i värre sitsar än dig och uppfostrat lyckliga  barn ändå. 

Det finns ju ingen optimal lösning på problemet. Stå på dig och välj det du tycker är minst dåligt. Det är ditt beslut och du som ska leva med det.

Mm, nä han är väl inte nykter så... hade inte lämnat dottern med honom ändå. Men klart jag blir ledsen och besviken oavsett. Han tycker ju att detta bara är mitt fel.

Ingen är nog särskilt intresserade av att tänka på hur jag mår, bara graviditeten försvinner.

Kanske låter konstigt.... men finns det någon slags barnvakt på sjukhus?
Eller ja, jag får väl betala någon att passa henne om ingen annan kan. För antar att det inte är ok att ha med henne in till mig. Nej jag fattar det, jag tänker högt.

Vart bor du någonstans? Någon/några av oss här inne kan säkert ställa upp som medmänniska..

Jag har varit i en liknande situation och jag genomgick en abort i v 15. Jag valde att inte prata med kurator innan (för det skulle ju ändå inte ändra något, hur gärna jag än ville)

Aborten blev väldigt traumatisk för mig (känslomässigt) och nu i efterhand skulle jag göra allt för att vrida tillbaka tiden och ändra mitt beslut. Nu går jag hos kurator sedan ett tag tillbaka, för att föröka förstå varför jag tog beslutet om abort. För att försöka förstå mig själv och även förlåta mig själv.

Mitt val var och är baserat på vad som var bäst för andra, men jag själv ville aldrig något annat än att behålla.

Jag vet att jag tog det rätta beslutet, trots att jag vill ändra på det (för min skull), för bebisen och min sambo. Men kvar finns jag, jag som så länge önskat mig ett barn och som älskade den lille som växte i magen och levde om. DEN sorgen kommer alltid att finnas med mig så länge jag lever.

Jag vet hur ont det gör (i hjärtat) och hur jobbigt det kan bli efteråt när man genomgår en abort fast man egentligen inte vill innerst inne, så mitt råd är att prata med någon innan och du får gärna höra av dig till mig. Bor du i närheten ställer jag gärna upp, oavsett vilket beslut du tar. Du ska inte behöva vara ensam i det här!