Jag känner igen mig i allt du skriver. Jag har kände så i så många år innan jag tog beslutet att gå till en psykolog och faktiskt fortsätta gå dit även om jag tidigare, precis som du, hade avslutat så fort jag hade en bra dag eller för att jag skämdes inför psykologen när jag hade sagt något "dumt".
Jag tror att du kan vara deprimerad och jag vet hur överväldigande ångesten blir. Jag försökte fortsätta umgås med vänner och familj väldigt länge, men så fort jag kom hem igen tog ångesten över och jag började tänka på alla "korkade saker" jag gjort eller sagt. Väldigt ofta gick jag tillbaka i tiden också, ibland åratal, och tänkte igenom hur knäpp och dum i huvudet jag var, som alltid gjorde fel och sa fel. Dert tog så mycket energi att jag sällan orkade göra något annat på flera dagar. Ångesten rev i mig tills jag kände att jag var tvungen att skada mig själv för att det skulle släppa. När ångesten väl släppte så kände jag bara tomhet inombords.
Samtal med en psykolog samt KBT var det som räddade mig. Det går väldigt långsamt i början. Det kan gå väldigt långsamt. Ta en dag i taget och ha inte för höga krav på dig själv under den tiden. Sluta inte gå bara för att du har en bra dag, och inte heller för att du har en dålig dag. Avboka i sånt fall en tid och gå på nästa, om du verkligen känner att du inte vill eller kan gå en viss dag.
Det finns andra saker du kan göra på egen hand också för att dämpa din ångest, men som inte ersätter professionell hjälp:
Motion (Ha inga höga krav om du är ovan och det känns jobbigt. 10 minuters promenad i dagsljus räcker om det är vad du orkar.)
En hobby (Vad som helst som är kul! Tillåt dig själv att rita "fult", dansa "som ett pucko" med persiennerna nerdragna. Även om du är duktig på något när du mår bra så är det enligt min erfarenhet väldigt svårt att prestera på samma nivå när du mår skit. Var snäll mot dig själv.)
En vän (Vem som helst som du kan berätta för om hur du mår. Ta en fika och gör det extremt kravlöst. En halvtimme räcker och helst på ett ställe där du behöver inte hålla upp en fasad.)
Något annat som hjälpte mig väldigt mycket är när jag insåg hur fokuserade människor är på sig själva. Det du tror att andra lägger märke till är det ganska så otroligt om de ens kommer ihåg, även om du själv tror att det var något fruktansvärt ovanligt korkat du sagt.
Jag hoppas verkligen att det här kan hjälpa dig och att du tar mitt råd och börjar gå till en psykolog igen, samt verkligen lovar dig själv att du SKA gå 10 gånger vad som än händer. Avboka ett samtal om du vill, men
sluta inte gå dit.
Jag trodde inte att jag skulle kunna bli bra igen, men det blev jag. Jag har jobbiga dagar ibland fortfarande och börjar älta igen, men jag har fått några bra verktyg med mig på vägen så jag vet vad som funkar för mig och vad jag måste göra för att fortsätta framåt.
Det är svårt att säga något, för jag vet hur avlägset allt känns när man mår som du gör. Det känns inte som att det kan bli bättre, men det kan det. Det känns som att det är dig det är fel på, men det är det inte. Det känns som att världen skulle klara sig bättre utan dig, men det skulle den inte!!
Massor av kramar och lycka till!
