Stanna kvar efter 4 års otrohet. Någon mer?

Hur mycket ånger kan han egentligen känna när han har hållit på i 4 år och efter det dragit hem henne till ert hem? Förstår inte hur du kan stanna, jag hade aldrig gjort det. Barn klarar sig med skilda föräldrar, speciellt om kommunikationen fungerar. Jag hade aldrig offrat mitt välmående för någon som tycker att det är okej att lura mig i 4 års tid, äckla sig i mitt hem med någon annan och ljuga upp i ansiktet på mig. Kan nästan lova att han hade fortsatt om du inte hade kommit på honom, han hade det nog väldigt trevligt.

usch.

Stick så fort du kan! Du förtjänar någon som älskar dig med hela sitt hjärta inte någon som smyger bakom ryggen på dig under 4 års tid. Barnen klarar sig, de vill nog hellre se en lycklig mamma än en olycklig mamma med dåligt självförtroende.

Nöj dig inte.

Det jag skriver är säkert inget du vill höra och det finns undantag. Men utifrån mina erfarenheter så har ingen som varit otrogen (under en längre tid) hållit sig i skinnet om de blivit förlåtna. De har bönat och bett, blivit en bättre version av sig själva, brutit med älskare/älskarinnor, gått i familjerådgivning och verkligen gjort allt för att bli förlåtna. Sen har det varierat mellan 1,5-5 år innan de återigen träffat andra. Jag tror att om en kvinna eller man väljer att ha ett förhållande vid sidan av under lång tid så är förhållandet kört. Bespara dig mer lidande och dumpa honom. Han är inte ledsen för det han gjort, han är ledsen för att du kom på honom och att han inte fick vara i fred i sin "lyckobubbla".

Jag vet att det är den spontana reaktionen man borde få. Det försår jag. Därför har jag inte heller pratat med mina vänner. Håller det för mig själv. För jag känner inte så, som jag kanske borde? Är jag helt knäpp eller finns det någon mer som resonerar som jag?

Tänk dej noga för. Det handlar inte om ett enstaka snedsteg i oplanerat tillstånd. Han har hållit på i 4 år. Under den här tiden har han haft gott om tid att inse vad gjort mot dej och ändå tyckt att det varit värt det. Han har inte varit omedveten om vad han utsatt dej för. Tvärtom. Klarar du av att leva med och förlåta att du under alla dessa år i hans ögon varit så lite värd att det varit ok att göra så mot dej? Fundera på det.

Det finns nog en hel del andra som känner som du, men troligen som främsta anledning att de är gammalmodiga, vill ha "kärnfamiljen", tycker det är skamligt att gå isär, osv. En del är nog rädda, de tror att deras levnadsstandard kommer gå ner, de orkar inte med tanken av att ha barnen varannan vecka osv.
Jag ser verkligen ingenting positivt i att fortsätta en relation som den där, det låter ju som att den är helt byggd på lögner. 4 år? Det är ju hela din yngstas liv och större delen av din äldstas liv.

En 4 års lång relation är ju ganska lång tid, de hade ju kunnat gift sig nu, haft egna barn. Hade de daglig kontakt? Om de är kollegor så antar jag att de har spenderar många fina timmar ihop, och kommer fortsätta göra det om de arbetar på samma plats.

Precis som personen ovan säger så är nog det enda han ångrar det faktumet att du kom på honom, man gör inte så som han gjorde annars.

Hej TS, mitt råd är att ta det lugnt och nån efter vad du vill. Mitt råd nu när du vet att han är kapabel att ljuga för dig är att vara väldigt försiktig och uppmärksam. Om du vill vara med honom men samtidigt vill vara säker på att han inte ljuger ska du med tiden göra lite stickprovskontroller. Att lita på en lögnare är nämligen vanskligt som du vet nu.

Det ena är alltså att känna efter, prata och allt det där. Om du vill fortsätta (vilket jag kan förstå) eller inte (förstår det också, och det kommer säkert variera från tid till annan), låt det då vara så. Det är inte lätt, men bara du vet vad som är för för dig. Låt inte drevet påverka dig för mycket. Det är ditt liv och ditt beslut.

Om du är intresserad av vad jag menar med att kontrollera sanningshalten i vad han säger får du gärna skicka meddelande. Börjar jag skriva i detalj blir det bara långt och ointressant om du inte vill veta.

Oj, känner mig lite träffad. I det där med kärnfamiljen och att bara ha barnen varannan vecka. Jag vill verkligen inte det. Men vad ska man värdera högst? Jag vill tro på honom nu. Det finns undantag och han verkar verkligen vilja starta om på nytt.

Jo, de har haft daglig kontakt på jobbet. Jag vill nog egentligen att han byter jobb. Men vi har inte pratat så mkt om det än. Han försöker dock pussla om så att de ska ses så lite som möjligt och jag får se hans schema inför varje dag så att jag vet när de ska ses. De har knappt jobbat ihop alls nu under januari och när de har gjort det har han ringt och sms:at till mig för att jag ska känna mig trygg. Jag väljer att lita på honom. Men henne litar jag inte på för fem öre!

Tack för era svar. Det får mig att reflektera. Men söker också någon som varit i samma situation. För jag tror att jag skulle ha reagerat precis på samma sätt som er innan det nu hände. Nu ska jag försöka sova.

Godnatt

Okej, jag får väl öppna mig lite. Min frus och min relation hade för något år sedan blivit sämre och vi var egentligen inte någon av oss närvarande. Jag jobbade mycket, och hon.... Ja ni fattar nog. Hade magkänslan som du pratade om. Något var fel, men vad.? Yes, en kollega där också.

Jag kan väl ge dig lite snabbinfo. Jag ville skiljas, men var samtidigt livrädd att bli ensam. Ville ligga två gånger om dagen. För att knyta banden igen förstod jag sen. Skaffade lägenhet men flyttade inte ditt, hyrde ut den istället. Bråkat många dagar och nätter. Haft bra dagar och andra fina saker.

En sak är iaf säker. Det förhållande du kände är borta. Ni kan fortsätta men det kommer aldrig att bli riktigt som förr. Långt ifrån faktiskt. Med tiden kanske du tom börjat fundera på att själv vara med någon annan. Det som jag tycker är tråkigast är att ens liv förändras kapitalt utan att man valt det själv.

Bilden av din partner förändras, det är inte längre en speciell person, det är bara en person du valt att leva med. Kanske duger det, kanske inte.

Jag bestämde mig ganska tidigt för att ge mig själv ett år innan jag fattar något slags beslut. Det var bra för mig. Partnern vill ju gärna att allt ska återgå till det vanliga, men det kommer det inte göra. Det blir något nytt. Det kan också vara bra, men det kan inte vara samma.

Alltså om du stirrar dig blind på att hitta andra som resonerat som du så kommer du säkert hitta det, det finns folk till allt. Frågan du BORDE ställa dig är hur har det gått för de som resonerade som du? Som andra redan nämnt så brukar det sällan gå bra.