Stanna kvar efter 4 års otrohet. Någon mer?

Tack för att ni delar med er. Ger verkligen ett perspektiv på otrohet som sällan lyfts när folk startar trådar om att de är sugna på sin kollega.

Ni skriver bra båda två och har ett djupt perspektiv som blir "fångande" för läsaren. Jag tycker ni borde skriva en bok ihop. Kanske ta med era partners i skrivandet.

Det jag citerar ovan var bland det mest tragiska jag läst. Att du inte känner något när hon har sex med en annan man lär ju för att dina känslor för henne och de borta för alltid. Samtidigt ligger hon där och har sex med en främmande man för att du ska få ligga med hans fru. Den ultimata uppoffringen eller förnedringen med andra ord. Hennes önskan efter sveket är ju naturligtvis inte att ligga med andra män. Hon önskar få tillbaka "er". Detta tror jag inte ens du vill längre. Nu är hon ett redskap för dig som gör som du vill. Du är i ett permanent överläge och kommer alltid att vara det. Det går inte att ändra på.

Släpp din fru fri. Gör henne en tjänst. Låt henne läka. Gjort är gjort och själv fokuserar du på framtiden och hittar en ny som kan göra dig lycklig igen. Man lever bara en gång och fortsätter ni så här kommer någon av er hoppa framför tåget till slut, förmodligen mamman till dina barn.

Jag håller på killen här och vadå "släpp din fru fri"? Det var väl för tusan hon som skulle släppa killen "wireless" fri om något när hon hade ett förhållande med hans kompis? Tragiskt är det i alla fall hur små lögner och egoistiska beslut kan eskalera till den grad att en hel familj med barn får lida för det så länge efteråt.
Ärlighet varar längst!

så vad hände TS? är ni fortfarande sams eller har ni gått skilda vägar? :)

Kan bara hålla med.

Nyfiken också på hur det går för TS..

Här är en till som är nyfiken hur det gått.

Min sambo var också otrogen med sin kollega. De hade haft kontakt och träffats över en sommar bakom min rygg, sedan valde hon att berätta allt för mig på Facebook när han kom på att det var mig han ändå ville satsa på. Jag valde att förlåta men det är jävligt tufft. Det har snart gått ett år sen och visst vi har det mycket bättre nu men det kommer alltid sitta kvar i bakhuvudet. Jag vet helt enkelt inte om jag kommer kunna leva med detta resten av livet. Man tänker att det kanske kan hända igen, jag känner mig sjukt kontrollerande :( men jag älskar honom så mycket att jag inte är redo för att lämna honom i nuläget.

Lite dålig stil av TS att inte berätta hur det gått tycker jag.

Jag ångrar bara att jag inte lämnade tidigare.
Med facit i hand fanns det inget annat val.

Hon ville inte vara med mig mer och det blev ett drygt års ångest och lidande innan skilsmässan var ett faktum. Nu har det gått några år och vi har gått vidare men såren är fortfarande inte helt läkta, jag vågar inte öppna mig fullt ut, svårt att tillåta mig att vara lycklig.

Det är lätt att vara efterklok naturligtvis men när otroheten ser ut som den gjort i ditt (TS) fall så finns inte det förhållandet kvar längre. Kanske vill du satsa men då ska du tänka att du börjar på en helt ny relation utifrån helt nya förutsättningar. Den man du trodde du var med finns inte kvar längre, det är en annan man som står framför dig nu.
Frågan är om det är en sån, honom, som du skulle välja?
Hur länge kommer du orka att vara orolig, misstänksam och ifrågasätta allt han gör?

Det kanske är en process du måste gå igenom men jag skulle bli förvånad om du orkar i längden, jobbigt men sant.

oj hej! Har inte tittat in så ofta så jag såg inte att någon efterfrågat status. Blev faktiskt lite glad.

Vad är status då? Svaret är att jag knappt vet själv. Har nog gått in i någon form av sticka huvudet i sanden. Vågar inte riktigt känna efter. Praktiskt rullar allt på med jobb och barnens alla träningar. Min man och jag kan prata med varandra och jag tror att han faktiskt menar att han vill stanna. Vi kan sitta i soffan och hålla om varandra och vi kan ha sex.  Men samtidigt är det så svårt. Känner jag efter så mår jag väldigt dåligt, kan inte förstå att det faktiskt händer på riktigt.

Vi har varit på semester hela familjen. Det kändes bra men samtidigt overkligt, jag håller mest masken hela tiden.

En sak som är svår är att hålla bort alla bilder av dem tillsammans. Jag blir äcklad! Och hur kunde han göra detta mot mig? Så länge? Men jag vill ha kvar min familj och jag älskar honom fortfarande på något skruvat sätt. Jag tänker att vi ska klara detta tillsammans. Jag funderar på om jag är stark eller svag men jag anser att jag är stark som står kvar när det stormar. Eller så är jag bara dum? Har fortfarande inte berättat för någon annan, inte ens våra närmaste familjer.

Väldigt svårt att veta om detta är rätt eller fel. Försöker få tiden att gå och hoppas att såren ska läka så att jag kan börja känna något igen. För nu känner jag inte igen mig själv.

Det gör så ont att läsa om andra. Jag tror att jag lever i förnekelse fortfarande. Men det känns hoppfullt att det kan känns bättre efter ett år, men också tragiskt att det fortfarande gör ont i dig. Har ni barn? Varför känner du att du vill stanna kvar?