Stanna kvar efter 4 års otrohet. Någon mer?

Okej, jag får väl öppna mig lite. Min frus och min relation hade för något år sedan blivit sämre och vi var egentligen inte någon av oss närvarande. Jag jobbade mycket, och hon.... Ja ni fattar nog. Hade magkänslan som du pratade om. Något var fel, men vad.? Yes, en kollega där också.

Jag kan väl ge dig lite snabbinfo. Jag ville skiljas, men var samtidigt livrädd att bli ensam. Ville ligga två gånger om dagen. För att knyta banden igen förstod jag sen. Skaffade lägenhet men flyttade inte ditt, hyrde ut den istället. Bråkat många dagar och nätter. Haft bra dagar och andra fina saker.

En sak är iaf säker. Det förhållande du kände är borta. Ni kan fortsätta men det kommer aldrig att bli riktigt som förr. Långt ifrån faktiskt. Med tiden kanske du tom börjat fundera på att själv vara med någon annan. Det som jag tycker är tråkigast är att ens liv förändras kapitalt utan att man valt det själv.

Bilden av din partner förändras, det är inte längre en speciell person, det är bara en person du valt att leva med. Kanske duger det, kanske inte.

Jag bestämde mig ganska tidigt för att ge mig själv ett år innan jag fattar något slags beslut. Det var bra för mig. Partnern vill ju gärna att allt ska återgå till det vanliga, men det kommer det inte göra. Det blir något nytt. Det kan också vara bra, men det kan inte vara samma.

tjejen hade 7 månaders affär med en kompis. Dubbelt huggen i ryggen.

Misstänkte nåt eftersom det blev så dåligt men valde att tro henne istället för att följa mina instinkter. De höll det hemligt i flera år.

När det kom fram ( det gör det ju alltid) var vi gifta, skaffat ett par barn, och var i full färd med att renovera huset.

Hela mitt liv har rasat. VI håller ihop fortfarande. Hon bedyrar dagligen att hon älskar mig och att hon är en annan människa. Hon har blivit en fantastisk människa.

Tyvärr håller ( har?) min kärlek på att dö. Jag kommer aldrig att lita på henne igen oavsett vad hon säger. Jag tänker dagligen på att jag vill bort. Att det finns äkta kärlek nånstans där ute även för mig.

Det som är det absolut värsta för mig i allt det här är inte att hon var otrogen och kär i en annan. Det är deras äckliga lögner och totala brist på respekt!

Hon stal min egen vilja från mig! Vad är det med dessa människor som gör att de tror att de har rätten att bestämma över andra människor. Det är egoistiskt och fegt och jävligt osmakligt.

Du kommer nu, tyvärr, även om du väljer att stanna eller gå att få uppleva den värsta tiden i ditt liv. Det kommer att gå upp och ned som i världens värsta berg och dalbana. Ena dagen är du bergsäker på att du kommer att gå för att en timme senare vara totalt nere som bara vill ha tröst och höra att de ber om förlåtelse om och om igen. Fy fan för otrohet!

För mig har det gått 1,5 år och min berg och dalbana har jämnat ut sig. Det är fortfarande jobbigt fast på ett annat sätt. Jag försöker att älska henne men vet att jag aldrig kommer att känna som jag en gång gjorde. Jag håller av henne såklart men hon är och kommer aldrig att bli den som jag blev kär i.

Som nån annan skrev så skulle jag inte bli förvånad om det hände igen trots allt hon sagt till mig under denna sorg-process! Då kommer man att känna att man kastat bort ännu fler år - på ingenting.

Okej, jag får väl öppna mig lite. Min frus och min relation hade för något år sedan blivit sämre och vi var egentligen inte någon av oss närvarande. Jag jobbade mycket, och hon.... Ja ni fattar nog. Hade magkänslan som du pratade om. Något var fel, men vad.? Yes, en kollega där också.

Jag kan väl ge dig lite snabbinfo. Jag ville skiljas, men var samtidigt livrädd att bli ensam. Ville ligga två gånger om dagen. För att knyta banden igen förstod jag sen. Skaffade lägenhet men flyttade inte ditt, hyrde ut den istället. Bråkat många dagar och nätter. Haft bra dagar och andra fina saker.

En sak är iaf säker. Det förhållande du kände är borta. Ni kan fortsätta men det kommer aldrig att bli riktigt som förr. Långt ifrån faktiskt. Med tiden kanske du tom börjat fundera på att själv vara med någon annan. Det som jag tycker är tråkigast är att ens liv förändras kapitalt utan att man valt det själv.

Bilden av din partner förändras, det är inte längre en speciell person, det är bara en person du valt att leva med. Kanske duger det, kanske inte.

Jag bestämde mig ganska tidigt för att ge mig själv ett år innan jag fattar något slags beslut. Det var bra för mig. Partnern vill ju gärna att allt ska återgå till det vanliga, men det kommer det inte göra. Det blir något nytt. Det kan också vara bra, men det kan inte vara samma.

Oj, känner mig lite träffad. I det där med kärnfamiljen och att bara ha barnen varannan vecka. Jag vill verkligen inte det. Men vad ska man värdera högst? Jag vill tro på honom nu. Det finns undantag och han verkar verkligen vilja starta om på nytt.

Jo, de har haft daglig kontakt på jobbet. Jag vill nog egentligen att han byter jobb. Men vi har inte pratat så mkt om det än. Han försöker dock pussla om så att de ska ses så lite som möjligt och jag får se hans schema inför varje dag så att jag vet när de ska ses. De har knappt jobbat ihop alls nu under januari och när de har gjort det har han ringt och sms:at till mig för att jag ska känna mig trygg. Jag väljer att lita på honom. Men henne litar jag inte på för fem öre!

Tack för era svar. Det får mig att reflektera. Men söker också någon som varit i samma situation. För jag tror att jag skulle ha reagerat precis på samma sätt som er innan det nu hände. Nu ska jag försöka sova.

Godnatt

tjejen hade 7 månaders affär med en kompis. Dubbelt huggen i ryggen.
Misstänkte nåt eftersom det blev så dåligt men valde att tro henne istället för att följa mina instinkter. De höll det hemligt i flera år.
När det kom fram ( det gör det ju alltid) var vi gifta, skaffat ett par barn, och var i full färd med att renovera huset.
Hela mitt liv har rasat. VI håller ihop fortfarande. Hon bedyrar dagligen att hon älskar mig och att hon är en annan människa. Hon har blivit en fantastisk människa.

Tyvärr håller ( har?) min kärlek på att dö. Jag kommer aldrig att lita på henne igen oavsett vad hon säger. Jag tänker dagligen på att jag vill bort. Att det finns äkta kärlek nånstans där ute även för mig.
Det som är det absolut värsta för mig i allt det här är inte att hon var otrogen och kär i en annan. Det är deras äckliga lögner och totala brist på respekt!
Hon stal min egen vilja från mig! Vad är det med dessa människor som gör att de tror att de har rätten att bestämma över andra människor. Det är egoistiskt och fegt och jävligt osmakligt.
Du kommer nu, tyvärr, även om du väljer att stanna eller gå att få uppleva den värsta tiden i ditt liv. Det kommer att gå upp och ned som i världens värsta berg och dalbana. Ena dagen är du bergsäker på att du kommer att gå för att en timme senare vara totalt nere som bara vill ha tröst och höra att de ber om förlåtelse om och om igen. Fy fan för otrohet!
För mig har det gått 1,5 år och min berg och dalbana har jämnat ut sig. Det är fortfarande jobbigt fast på ett annat sätt. Jag försöker att älska henne men vet att jag aldrig kommer att känna som jag en gång gjorde. Jag håller av henne såklart men hon är och kommer aldrig att bli den som jag blev kär i.
Som nån annan skrev så skulle jag inte bli förvånad om det hände igen trots allt hon sagt till mig under denna sorg-process! Då kommer man att känna att man kastat bort ännu fler år - på ingenting.