Stanna kvar efter 4 års otrohet. Någon mer?

Jag tror att jag förstår, i alla fall till viss del. Jag förstår absolut det med att vi alltid kommer vara i underläge. Jag tror att i vår underkastande attityd är en stor vilja om att bli bestraffade, både för att lätta lite på den oerhörda skulden och skammen man känner men även för att det ska bli lite mer (helt kan det nog inte bli) jämställt. Jag går och fantiserar och drömmer om att min sambo ska göra något riktigt hemskt mot mig, samtidigt kan jag inte komma på något som är värre än det jag gjort. Och gör han samma sak är det ändå inte lika hemskt eftersom han gör det mot någon som svikit i så fall medan jag gjorde det mot en fin person. Det vet jag inte hur man ska komma ur... Även om vi gör slut så kommer det äta upp mig. Jag hade så lätt att förtränga och glömma innan men jag kan inte längre, har tappat den förmågan. Jag har googlat på rehabilitering av hemska brottslingar som dödat folk för att få veta men det verkar ut på att få dem att inse vad de gjort och hur hemskt det är. Jag inser det nu och det är så hemskt att jag knappt överlever med all skuld men sedan står det ingenting om hur man går vidare... Man ska bli nedbruten men sedan... hur bygger man upp ett jag igen? Hur lever man med en sådan sak? Jag vet inte. Jag önskar att det var min sambo som gjort detta mot mig istället. Jag tror att det hade varit lättare för oss båda.

Jag tror att de som gör något stort hemskt, kanske råkar köra över sitt barn när de är drogpåverkade förmodligen dedikerar hela resten livet till att göra gott för att försöka betala tillbaka. Barnet kan inte längre ta emot så man kanske skänker alla pengar man tjänar till barn till missbrukare, reser runt och håller föreläsningar och övertalar folk att sluta droga och tänker att man kanske räddat något annat barns liv. Det är lite det vi försöker göra i vår underkastelse. Göra ert liv bättre för att betala tillbaka. Jag har tom sagt att även om vi går isär så kan jag försörja honom i flera år på min lön så han kan hoppa av sitt jobb och följa sina drömmar. Jag vet att han önskade ett till barn så jag har erbjudit mig att skaffa det, och att vi kan använda äggdonation om han inte vill att hemska jag ska vara en del av barnet. Allt för att offra mig själv och skada mig själv så att han ska få dra nytta av det. Ge av mig själv till honom.

När vi bråkar så gör jag som din tjej, jag tar på mig allt och anklagar mig själv. Ibland känns det som att han pratar med en tredje person om hur hemsk jag är när han pratar med mig. "Du går inte att prata med, du är bara en egoistisk idiot"... och jag kan inte säga något till det för det är ju sant :/ Man kan inte bli tröstad av den som skadat en. Det som man skulle sagt om man var en kompis är förmodligen att lämna idioten men det kan jag ju inte säga. Det är ännu en skymf om jag ger upp när inte han gjort det än. Och jag vill inte köra över honom än en gång och jag vill ju att han stannar, för mitt bästa. Det är egoistiskt att säga att han bör lämna mig och egoistiskt att be honom stanna.

Jag har inte heller några bra svar till frågorna du ställde. Jag tror att i början så blir man meddragen av spänningen och kanske andra saker. I mitt fall var den första gången jag inledde en riktig affär ny på ett program på universitetet och osäker och kände mig utanför. Det var en fest där jag mest satt själv och led och sedan startade någon en hångellek. Jag fick i uppdrag att hångla med en kille i några sekunder. Tänkte att det inte var så farligt för det var ju en lek. Det var superspännande och pirrigt och mycket bättre än jag trott. Det var fort över och jag berättade för min sambo när jag kom hem. Han tyckte inte det var så farligt och det gjorde mig mer oförsiktig. Jag lärde känna en annan kille på programmet som berättade att han var attraherad av killen jag kysste på festen (inte kär, han hade flickvän men var bisexuell). Han pratade en massa om denne kille och hur het han var och jag började se honom så. Fick i uppdrag av killkompisen att ta reda på mer om killen och lärde känna honom. Fick veta att han inte var intresserad av killar och där tappade kompisen intresset. Men inte jag. Jag fick också veta att killen inte kysst någon innan mig. Jag tyckte synd om honom, att första kyssen var "tvingad" med en tjej han inte kände på en fest och i några sekunder bara. Och det var där jag gick långt över gränsen för jag erbjöd honom att vi skulle kyssas igen - på riktigt - för att det skulle bli en bra första för honom.

Jag tror det var för att jag alltid känt mig lite utanför och inte direkt som en populär tjej och nu kunde jag ta rollen som en sådan och han blev tacksam. Det var oerhörd bekräftelse. Sedan när vi väl skulle kyssas var jag redan lite småförälskad och det gick överstyr och vi hade nästan sex men inte riktigt. Men några dagar senare. Det blev som en drog med bekräftelsen och det blev mycket mer av att han var populär i klassen och jag fick massor av vänner och kom med i gruppen på ett sätt jag inte upplevt innan. Har alltid varit mobbad/utanför. Och fick mer och mer känslor.

Och var fanns min sambo i detta? Hur kunde jag komma hem och se honom i ögonen? Jag tryckte bort allt det när jag var hemma, tryckte bort sambon när jag var där. Delade upp mig och levde dubbelliv. Jag har förträngt så mycket att jag inte minns hur jag kände i början och hur jag kunde. Säkert påverkade det också att jag vuxit upp i en familj där vi rutinmässigt ljög för att verka bättre inför andra och inte visade känslor. Där det var bra att göra så. Och att jag hade en kompis som liten som var dominant och jag var rädd för och som blev jättearg då jag lekte med andra. Så jag ljög till henne att vi skulle åka bort och lekte med någon annan. Mina föräldrar hjälpte mig ljuga ibland. Så jag har vuxit upp med ett beteende av att svika och det gjorde det lättare. Jag hade redan gått över många gränser tidigare. Det är absolut ingen ursäkt. Jag försöker inte ursäkta mig. Bara förklara. Kanske din fru har gjort/upplevt liknande?

Sedan varför jag inte bara gjorde slut om jag nu blev kär i den andra. Jag sade en gång att vi borde men det var inte för att jag ville. Jag älskade min sambo men var kär i den andra. Älskade honom inte. Det var bara en drog, inget djup. Jag sade det för att jag hade så dåligt samvete och tyckte att min sambo förtjänade bättre än mig.

Det är jättesvårt, speciellt det sista du skriver. Du vill ha din gamla tjej som du trodde att hon var, inte som hon faktiskt var och inte som hon är nu. Men hon kan inte låtsas bli eller ens försöka bli den personen på riktigt för den känns fejk för dig nu. Hon måste kanske bli något helt nytt. En ny person som gjort hemska saker mot dig men ändå lyckas förföra dig trots det? Det är otroligt svårt... och hon ska göra detta samtidigt som hon hatar sig själv och förmodligen inte ens själv vill vara med sig själv...

tack för att du delar med dig så ärligt. Jag har läst genom det du skrivit flera gånger.
Jag säger det igen. Det hade kunna vara min fru som skrev det du skriver. Det är så otroligt lika. Du har rätt i att oavsett vad vi gör så blir det ju inte samma sak och samma smärta. Det var ju även min första tanke - att hämnas! Men hur ska man kunna hämnas på någon som säger att det är OK? Att dom förtjänar det?
Min fru sa en gång att det var annorlunda för henne innan vi hade barn. Att hon inte var lika mogen. Det var menat som en slags ursäkt tror jag. Då hade vi varit tillsammans i över 6 år. Betydde inte dom åren nåt för henne? Dom åren är för mig bland det bästa minnen jag har.
Jag tänker nu att jag på ett plan är avundsjuk på er som gjort detta. Jag skulle också vilja uppleva känslan av att vara kär i nån annan. Jag skulle vilja känna den där spänningen som ni fått göra. Varför kunde inte ni släppa oss fria då när ni gjorde det så att även vi fick chansen att uppleva detta själva? Varför fick ni men inte vi?
tyckte ni att ni var mer berättigat att ni fick?

Min fru har haft en väldigt bra uppväxt men föräldrar som brytt sig och ställt både krav och ställt upp för henne. Dom är superbra.
Enligt henne har hon trots detta känt sig underlägsen sin äldre syster och alltid försökt bevisa nåt. Hon har som sagt alltid varit väldigt svag för smicker. Det var därför hon var otrogen säger hon. Det var för att han visade henne så mycket uppskattning och gav henne så mycket uppmärksamhet. Han smörade helt enkelt.

En positiv sak iallafall med detta är att vi, eller åtminstone jag, vågar vara helt ärligt om what so ever. jag är inte ett dugg rädd för att hon ska bli avundsjuk längre! Vi har efter detta besökt PiH en gång och t om haft p-byte med ett annat par hos oss.
Det här med sex med andra ser jag bra mycket enklare på nu.
Önskar att vi var så här öppna mot varandra då som vi är nu.

Stort tack till alla som delar med sig av sina erfarenheter. Tyvärr känns det nedslående att läsa. Det känns oerhört ledsamt alltihop. Livet är tufft!

Min egen framtid känns svår. Vad vill jag egentligen? Eller vad jag vill är jag fortfarande säker på. Jag vill hålla ihop min familj! Jag vill leva med min man! Men finns det verkligen någon förutsättning att det ska lyckas? Till vilket pris då? Går vi bara in i ett långt lidande? Kommer jag kunna lita på honom igen? Det kanske är bättre att ge upp nu innan jag slösat bort ännu fler år?

Finns en känslosam tråd här inne av någon annan som blev sviken i fyra år precis som dig. Sök rätt på den, tror inte hon är kvar på forumet men kanske kan du få lite tankar o råd?

Jag har läst många otrohetshistorier men inte heller någon som varit så lik vår situation. Det hade kanske egentligen varit bra för dig och min sambo att prata och/eller kanske jag och din fru. Jag tror att man lätt blir ganska ensam i sin situation när man som tidigare kunde dela känslorna med sin partner plötsligt befinner sig på varsin sida av en stor klyfta.

Vet de i er närhet om er situation? Jag har sagt till min sambo att han får välja vilka som ska få veta och hittills vet tre personer - min närmaste vän och våra mödrar. Det är dock lite problematiskt för min vän blev först arg på mig men sade sedan att hon stöttar mig, min mamma är ju min mamma och hans mamma är väldigt förtjust i mig, har alltid varit. Jag var rädd att det skulle förändras men på något konstigt sätt har det inte det. Jag vet inte om hon är rädd att han ska göra slut med mig. Hon har sagt att hon tycker jag har gjort fel men det är mänskligt och nu borde vi gå vidare och han måste vara snällare mot mig/att hon stöttar mig etc. Jag tycker det är lite konstigt eftersom det är hans mamma och de alltid haft en nära relation men tror också att det blir extra jobbigt för honom pga det, kanske känns det som att ingen förstår.

Jag känner igen det där med avundsjukan, det har min sambo också nämnt. Att jag på något sätt stulit till mig den upplevelsen så att han inte kan ha den. Det är intressant att ni provat partnerbyte etc. Hur kändes det efter det, blev det någon skillnad? Min sambo säger att han tyckte det var intressant innan men att det blivit förstört nu när jag redan gjort det själv utan honom. Hur blev det för dig att ha sex med en annan kvinna när din fru var där? Blev hon svartsjuk? Blev du? Hur kändes det att se henne ha sex med en annan man, drog det upp tankar och känslor kring otroheten?

Har du själv varit i en situation där du kunnat vara otrogen någon gång? Vad jag vet har min sambo aldrig det. Han är ganska privat av sig och har inga nära kvinnliga vänner och går inte ut på tex krogen utan mig särskilt ofta. Det skulle vara med jobbet då och det är en mansdominerad arbetsplats... Den enda tjej som uttryckt någon sorts intresse för honom (vad jag vet) är faktiskt min väninna och hon är lyckligt gift. Jag tänker att det är svårt att veta vad som skulle hänt om det var han som hamnade i en situation där någon han var attraherad av gav honom mycket bekräftelse. Han säger ju att han inte hade varit otrogen (iaf om det var innan jag var det). Men hur vet man? Jag önskar att han skulle hamna i en sådan situation och få känna hur svårt det är att stå emot... men det verkar inte hända.

Jag har hamnat i sådana situationer många fler ggr än jag varit otrogen. Jag har lätt att lära känna manliga personer (liknande intressen) och nästan varje gång blir personen attraherad eller förälskad. Jag har förlorat många manliga bekanta/vänner på det sättet för att det blivit jobbigt för dem eller att jag sagt ifrån. Jag har blivit erbjuden av flera par att ha sex med dem. Kanske det är något i hur jag beter mig som är fel, att jag är flirtig på något sätt jag inte märker själv. Även i de tillfällen där jag verkligen inte känner attraktion tillbaka är det svårt att neka personen. Jag gör det men känner mig elak. Ofta är de väldigt "på" och bekräftar etc. Jag har svårt att tänka mig hur min sambo skulle kunna stå emot något sådant. Han har jättesvårt att säga nej till övertid på jobbet etc.

Även fast vi säger att vi vill att ni ska hämnas och så, så betyder det inte att det inte skulle göra väldigt ont...

Lustigt att du nämner det. Jag tänkte exakt samma sak igår efter jobbet! Dom här människorna är några vi skulle ha pratat med IRL. Dom är ju exakt i samma sits! Tror att du och min fru skulle ha mycket att prata om. Kanske även jag med din man?
I början berättade det jag tyvärr för några stycken jag kanske inte skulle gjort. En arbetskamrat och en bekant efter ett par öl. Det ångrar jag idag. Smärtan var då så jävla stor och på nåt sätt så ville jag dela med mig. Sen har jag pratat med min bästa vän, pappa och syster som har varit ett väldigt stort stöd för mig. Hon har även pratat med min fru och sagt vad hon tycker till henne. Det blev lite jobbigt när vi hade en familjemiddag nån månad efter det. Min fru skämdes inför min familj och mådde väldigt väldigt dåligt pga sin skam. Hon trodde nog inte att min familj ville att hon skulle vara med, men hon genomförde det. Det blev faktiskt stolt över henne då kommer jag ihåg.
Jag har faktiskt aldrig hamnat i ett läge där jag kunnat vara otrogen. Jag har väl också jobbat på mansdominerade yrken i hela min karriär så det är kanske en förklaring. Men jag tror snarare att jag aldrig utstrålat att vara tillgänglig. Jag har heller aldrig gått över en viss gräns med kvinnor. Jag har liksom aldrig tänkt i dom banorna. Jag hade ju en tjej redan!
Är det inte det som är hela grejen med att vara tillsammans med någon?
Man ska väl kunna ta mot uppskattning och komplimanger utan att behöva ge tillbaka det med sex? Det är tydligen det som hon ( och du) inte kunnat stå mot?
Jag kan förstå också att det är lätt att dras till min fru. Hon är väldigt glad och öppen och skrattar mycket och har en väldigt sexig kropp. Hon blir som en magnet! Det har som sagt varit många situationer där även jag varit med där hon gått över gränsen. Vad ska då inte ha skett när jag inte varit med? Jag är ganska säker på att det är många saker hon gjort som jag aldrig kommer att få veta och jag har valt att inte må dåligt över det. Det hon gjort som jag vet om räcker.

Att ha sex med andra är nåt vi pratat om i stort sett hela tiden.
Jag tror att 99% av alla par fantiserar om det! För mig var det en sak jag ville vi skulle göra tillsammans. Vi har varit på G även tidigare men vi avbröt innan det gick så långt som att vi hade sex. Det var väl tvivel från oss båda att se varandra med nån annan. Nu är dom tvivlen nästan bortblåsta. Hur konstigt det än låter så är jag inte svartsjuk längre. Vad det beror på har jag funderat på. Beror det på att jag känner att hon inte kan göra nåt hon inte gjort tidigare eller för att jag inte älskar henne på samma sätt längre? jag vet inte?
Det var i allafall väldigt häftigt att ha sex bredvid varandra. Att kunna ta för sig av en annan kvinna utan att vara rädd för att få skäll eller visat missnöje med nån jävla tystnad i flera dagar. Jag struntar helt enkelt i det nu. Det är för mig en väldigt stor befrielse. Det blev inte alls konstigt efter det heller. Nästan bara upphetsande. Vi ska träffa det paret igen senare i vår och jag längtar..
Min fru säger att hon gör det mest för min skull, men jag tror hon längtar lika mycket faktiskt och det tycker jag känns både lite upphetsande som konstigt.

Det är så mycket som blivit annorlunda. Mycket till det bättre. Faktiskt väldigt mycket. Det som plågar mig är när alla lögner och minnen kommer och slår en över käften. När man går och känner sig förnedrad!
Jag tror det är lika för din kille. Han lämnar dig inte eftersom han älskar dig. Han vill inte vara utan dig men han plågas över alla minnen och när man är i det läget så är det värsta som finns när det kommer nån positiv jävla hurtbulle som vräker ut sig nån menlös optimistisk fras som: " då var då och nu är nu" " se framåt" "lev inte i det förflutna" Fånga dagen - carpe diem!!
Då vill man fan bara spy!

Jag har ingen ursäkt men jag var känslomässigt, och till slut också fysiskt otrogen, med min gifta kollega under nästan 3 års tid. Till skillnad från TS man valde jag att berätta allt och lämna mitt äktenskap. Min vän valde däremot, precis som TS man, att stanna hos sin fru och försöka få det bra. Vi hade ingen kontakt alls under min separation, som pågick i ca 8 månader (jag bytte jobb eftersom jag fått starka känslor för min kollega).

På hans initiativ har vi nu börjat träffas igen och han är väldigt tydlig med att han vill mer än bara luncha och träna tillsammans. Men han är också tydlig med att han tänker fortsätta försöka "hålla ihop" sin familj. D.v.s. han vill ha kakan OCH äta den. Varför han väljer detta kan jag bara spekulera i. Orkar inte ens höra hans förklaringar. 

Vad jag försöker säga till dig TS är, att har man en gång börjat tveka och tvivla och dessutom gått så långt som till långvarig otrohet, då är det nog väldigt svårt att laga förhållandet igen (oavsett om otroheten har erkänts/avslöjats eller ej). Tyvärr tror jag inte att din man ångrar särskilt mycket. Inte efter 4 år!! Jag hoppas för din skull att det blir som du önskar och tänk dig noga för innan du fattar några beslut.

@Monster och WireLess

När jag läser era beskrivningar av era förhållanden så känns det uppenbart att de är så döda som de kan bli, det finns ingen kärlek, det finns ingen respekt, ingen vänskap. Alt känns mest destruktivt, en enda långsam död typ. Varför är ni kvar med era respektive? Det låter ju som om ni skulle må mycket bättre av att vara singlar.

Hur är det med dig TS?

Det är klart du inte kan lita på honom. When people show you who they are-Believe them.

Visa honom att du är värd mycket bättre än så och att det var ett oförlåtligt svek. Bara dumpa och vik dig inte. Gå i terapi. Ge dig ut igen. Våga bli älskad igen. Att stanna med denna man är det värsta du kan göra.