Får de som jobbar på FK, soc mm någonsin dåligt samvete?

Som socialsekreterare fattar jag beslut utifrån lagstiftning, våra lokala riktlinjer och min chefs direktiv. Det är aldrig roligt att fatta beslut som går folk emot, men eftersom det inte är mitt fel så kan jag knappast påstå att jag får dåligt samvete. Om jag däremot råkat göra något fel i jobbet så någon klient blivit lidande så får jag enormt dåligt samvete! Det värsta var väl den gången jag missade att klicka på en knapp i datorsystemet så en person blev utan pengar. Rättade till det omgående och hörde även av mig och bad om ursäkt, vilket uppskattades, men det känns ändå tråkigt när det blir så.

och det skulle jag vilja säga är ett av grundproblemen med FK, AF, soc odyl.
Handläggarna har blivit så blassé vad gäller andras olycka att de inte ens ser när det råder missförhållanden inom myndigheten.

Jag har hört massor av exempel där enskilda handläggare tolkat lagar och direktiv på ett sätt som är uppenbart kontraproduktivt. Att de själva och deras kollegor inte ser detta som ett problem är ett enormt samhällsproblem.

Exempel 1:
Kvinna blir arbetslös i fjärde månaden. AF kräver att hon ska söka jobb vilket hon gör. I sjunde månaden blir hon kallad till en intervju. När hon glädjestrålande meddelar sin handläggare detta, samt ber att få flytta ett möte med sagde handläggare då det krockar med den intervjutid hon fått, får hon till svar att om hon går på intervjun i stället för mötet får hon ingen ersättning, för man måste faktiskt gå på sina möten för att få ersättning, och handläggaren tänker inte ändra sitt schema pga en intervju som säkert ändå inte leder någonstans.

Exempel 2: 
En duktig kirurg får en bindvävssjukdom som gör att h*n behöver bli sjukskriven en tid. Med rätt behandling och sjukgymnastik tror h*n sig kunna återgå till ett någorlunda kvalificerat arbete inom vården efter ett tag. Lyckas fixa arbetsträning på en annan avdelning med andra arbetsuppgifter som ändå drar nytta av h*ns långa utbildning. FK säger nej med motiveringen att man inte får arbetsträna hos sin ordinarie arbetsgivare, och just denna handläggare räknar Landstinget som ordinarie arbetsgivare.

Personligen anser jag att båda dessa handläggare har begått tjänstefel.
När jag blev sjukskriven i v28 pga risk för förtidsbörd, la min handläggare på FK MASSOR av tid på att prata rehabilitering och arbetsträning med mig trots att jag gång på gång förklarade för henne att det var ett övergående tillstånd och att jag hade ett jobb att gå tillbaks till sen. Hon svarade att hon MÅSTE gå igenom detta med mig...
Det ser jag också som tjänstefel då hon säkert la 2-3 dagars jobb på att gå igenom detta med mig trots att hon visste att jag inte behövde det.

Varför ha försäkringsläkare, när dom Inte träffar patienter? Sitter dom bara där? Och vad gör dom? Svarar på när frågor om dan?

Du frågade det igår och jag svarade, också igår kl 14.04.

Utöver att "svara på frågor" håller de i gruppträffar och skriver yttranden i vissa fall. Dessutom jobbar de (i vart fall inte på de kontor jag jobbat) inte heltid på FK utan har även sina "vanliga arbeten" på sjukhus/mottagning. Så de har fullt upp de timmar de är på FK!

Tack, jaså dom träffar Inte patienter? Men uttalar sig ändå? Menar du det?

Det lät som att du ville få det till att ansvaret i att sköta sitt arbete begränsar sig till att följa lagar, regler och direktiv, jag anser att ansvaret är vidare än så.
Dessutom är ofta lagar, regler och direktiv utformade så att de utgör ramar som man inom måste göra vissa egna bedömningar och avgöranden.

Det har fortfarande inte med mitt inlägg att göra. 

Det jag säger är att mitt jobb är att behandla alla lika inför lagen. Det innebär inte att det inte finns utrymme för förbättringsarbeten, men jag kan inte behandla två individer olika för att det är mer synd om den ena.

Dom är bara konsulter, med en ingångslön på minst 150,000.

Jag antar att du då inte fått andra direktiv än att behandla alla lika inför lagen!? Hur skulle du göra om du fick sådana direktiv?