• Äldre 3 Apr 15:29
    7569 visningar
    23 svar
    23
    7569

    Adoptera som adopterad?

    Hej!


    Försökte leta men hittade ingen liknande tråd.
    Tycker det skulle vara ganska intressant och höra hur ni som är adopterade ser på att själva adoptera?

    Jag kan på en gång säga att jag alltid förhållit mig ganska negativ till att adoptera. Detta kan nog mycket bero på att jag själv känner att jag inte riktigt fungerar emotionellt som man "borde" vid den här åldern. Och det tillskriver jag min bakgrund som adopterad, då jag blev adopterad vid 3-års ålder och har fått den uppfattningen att det är en ganska kritisk punkt i livet gällande tillit och anknytning till sin omgivning.
    Min fru har alltid varit öppen för att adoptera men jag har alltid hållit den dörren helst stängd. Visst kan jag se det fina i det hela och det finns såklart de som inte tagit någon större skada av det men tyvärr inte jag. Men vem vet, jag hade kanske tänkt annorlunda om vi inte hade kunnat få egna barn, som var fallet med mina egna adoptivföräldrar.
    Har jag lagt för mycket vikt i mina egna upplevelser? Kan väl tycka iallafall att det varit rätt av mig att hålla fast vid detta då jag nu inte själv varit positiv till adoption och då ska man väl inte göra det heller.

  • Svar på tråden Adoptera som adopterad?
  • Anonym­plz
    Äldre 4 Apr 01:18
    #11
    Casull skrev 2017-04-03 20:56:16 följande:

    Egentligen är det väl mera en rad med olika personlighetsdrag som jag inte gillar hos mig själv och som ställer till det för mig rent socialt   :P

    Har svårt att ta till mig folk och lära känna någon, vilket leder till att jag inte har några vänner förutom dom som jag fick i lågstadiet.Attläsa av vart jag står i relation till andra människor, så varje jag träffar folk är det som att jag börjar om varje gång för jag vet inte riktigt hur jag ska beté mig efte X antal gånger.
    Kan vara svänga ganska plötsligt i mitt humör, glad en sekund och arg i nästa för i princip ingenting. Sedan så har jag ibland i livet haft väldigt mörka tankar om mig själv och kanske visat tecken på depression.


    Typ så  :P


    Det är precis som om det var jag som skrev det där, sjukt!
  • Äldre 4 Apr 01:47
    #12
    JellyBean skrev 2017-04-04 01:14:33 följande:

    Det är detta jag menar. Tännk om han försöker läka singa EGNA sår genom barn han adopterar. Det han saknade, kanske inte det tänka adoptivbarnet saknar och då kan det bli väldigt fel. Bara för att man vart med om något gör det inte en lämpligare. Och det är en ENORM skillnad på att föda egna barn och att adpotera in ett barn. Fruktansväd skilland.


    Mm jag förstår hur du menar. Delar det ändå inte riktigt. För även om man har större sår än barnet så kan man ändå fylla i luckorna lättare än en vanlig t ex svensson som inte förstår överhuvudtaget. O man ger den väl all kärlek man kan ? Mer uppnärksam och förstår lättard vad som är fel. Det resterande är ju ett ansvar som vuxen.. Att inte lägga över sin tyngd på barnet. O nu när han har erfarenheter med egna barn så borde han väl ändå ha ett större perspektiv? Jag var precis som han beskrev sig i trådstarten. Dick för min del har jag verkligen växt som människa tillsammans med min hund. Hopoas ni som läser det förstår hur jag menar. Jag menar, man lär sig att inte "prata" om sina tyngder utan bara ge kärlek. Och även det är en erfarenhet, även om det nu inte är en människa. Självklart finns det en differans men om jag säger såhär, min hund var psykiskt skadad när jag fick henne och idag är hon frisk. Jag mår även bättre då jag har fått lära mig så mycket om mig själv att jag inte tvivlar längre på att även jag kan ge ett adopterat eller ett eget fött barn ett bra liv. I ditt sammanhang så tycker jag att sitt egen födda barn är i ännu större risk att få en "belastning" utav sina sidor som dom överhuvudtaget inte alls kan förstå. Medans en adopterad i samna ålder iallafall som man själv var har ju åtminstone förlora sina Riktiga föräldrar. Så mer förståelse finns ju redan där. Jag skulle nog vilja "vända" på din syn i detta fallet nästan då faktiskt..egentligen..utan att mena vara taskig.
  • Äldre 4 Apr 02:08
    #13
    FallenAngelNr1000 skrev 2017-04-04 01:47:04 följande:
    Mm jag förstår hur du menar. Delar det ändå inte riktigt. För även om man har större sår än barnet så kan man ändå fylla i luckorna lättare än en vanlig t ex svensson som inte förstår överhuvudtaget. O man ger den väl all kärlek man kan ? Mer uppnärksam och förstår lättard vad som är fel. Det resterande är ju ett ansvar som vuxen.. Att inte lägga över sin tyngd på barnet. O nu när han har erfarenheter med egna barn så borde han väl ändå ha ett större perspektiv? Jag var precis som han beskrev sig i trådstarten. Dick för min del har jag verkligen växt som människa tillsammans med min hund. Hopoas ni som läser det förstår hur jag menar. Jag menar, man lär sig att inte "prata" om sina tyngder utan bara ge kärlek. Och även det är en erfarenhet, även om det nu inte är en människa. Självklart finns det en differans men om jag säger såhär, min hund var psykiskt skadad när jag fick henne och idag är hon frisk. Jag mår även bättre då jag har fått lära mig så mycket om mig själv att jag inte tvivlar längre på att även jag kan ge ett adopterat eller ett eget fött barn ett bra liv. I ditt sammanhang så tycker jag att sitt egen födda barn är i ännu större risk att få en "belastning" utav sina sidor som dom överhuvudtaget inte alls kan förstå. Medans en adopterad i samna ålder iallafall som man själv var har ju åtminstone förlora sina Riktiga föräldrar. Så mer förståelse finns ju redan där. Jag skulle nog vilja "vända" på din syn i detta fallet nästan då faktiskt..egentligen..utan att mena vara taskig.
    Kanske det beror på vem av dom som är stabilast mentalt. Svensson eller den redan adopterade. Men jag föredrar att ingen adopterar.

    Kärlek är inte allt. Kärlek läker inte alla sår, det måset vara någon form av mix.

    Ingen vill lägga över sin tygnd medvetet på ett barn. I regel sker det mesta av "överförandet" omedvetet. Som en osynligt arv.

    Ja, att ha egna barn är ju en fördel eller så blir det så himmal fel just för att dom är hans egna. Många ,många, familjer som adopterat och sedan blir gravida och får biologiska barn slutar väldigt dåligt. Även om föräldrarna inte "planerat" att det skulle bli så.

    Det krävs väldigt specilla människor att kunna hantera "skadade" du är kanske en av dom, men tyvärr är ni väldig få...=)Önskar ni var fler.

    Förstår inte rikitgt vad du menar med bilogiska barn skulle få större risk för "belastning". Jag tror verkligen inte dom har det lätt i en blandad familj. Men bara för att man vet att det adopterade barnet "förlorat" sina riktiga föräldrar är det sällan jag mött förståelse.

    Glad om du vände min negativa syn men tyvärr har livet varit annat en dans på rosor. 

  • Äldre 4 Apr 02:18
    #14

    Kanske svaret helt enkelt är att man får välje mellan att adoptera eller enbart ha biologiska då? För jag tror att även hur goda föräldrarna är så kommer det alltid finnas en avundsjuka syskon emellan. O det är nog inte en lätt balansgång att gå som förälder. Det blir "vi" och "dom" kan jag verkligen tänka mig.

    Läste du tråden ?

  • Äldre 4 Apr 08:34
    #15
    FallenAngelNr1000 skrev 2017-04-04 01:02:27 följande:

    Har ni läst tråden rätten till sitt irsprungspass? Inte riktigt samma poäng däri men läs mina kommentarer om ni känner för det?

    Casull; du har redan egna barn alltså? Hir fungerar du i samband med dom då? Varför skulle det vara ett "större" problem med en adopterad? Tänker, du har ju erfarenhet utav svårigheterna? Och redan barn idag ? Du skulle snarare kunna hjälpa på ett bättre sätt. Du som adopterad skulle och som vi andra vore väl mest berättigade att göra något sådant som en adoption. Du vet vad du saknat, vad du aldrig fick lära dig, vad du har förlorat. Det skulle su kunna hjälpa ett barn med som behöver det! Att du blir arg säger du som en ursäkt, mem du har ju redan barn, är det inte ett fortfarande resultat i att inte ha varit fullt förstådd? Vilket är vad du skulle kunna ge en annan istället? Eller rror du att du skulle flippa på ungen fast du själv varit i dom skorna.. Ja då borde du kanske inte adoptera isåfall.

    Får man fråga var ifrån du är adopterad?


    Yes, har en 2-åring och en 6-månaders. Det fungerar jättebra och jag känner mig enormt stolt att kunna vara pappa "på riktigt" åt dom och en tillhörighet som jag inte delar med någon annan än med min tvillingbror.
    Visst kan jag förstå att man kanske skulle ha större förståelse som adopterad för sitt adopterade barn.. men samtidigt känner då just jag att jag är lite rädd att jag kanske skulle ta ut någon slags underliggande frustration på det barnet istället.. Typ att jag skulle bli så påmind om min egna adoption så att det på något sätt påverkar mitt barn på något negativt sätt.
    Kom ifrån Chile då jag var 3 år.

    Jag har lästa en del av det du skrivit i din tråd och det kan jag då säga att mina Adoptivföräldrar kunde typ inte ha hanterat det bättre än dom gjort. Det har aldrig hymlats om att jag och min bror varit adopterade och vi har alltid fått höra genom livet att om det är något vi vill veta så är det bara att fråga. Och när jag fyllde 18 år så fick jag alla ID-handlingar och papper som hade med adoptionen att göra. Hade aldrig frågat efter det men tyckte det kändes väldigt skönt att få det ändå.
  • Äldre 4 Apr 08:38
    #16
    JellyBean skrev 2017-04-04 01:14:33 följande:
    Det är detta jag menar. Tännk om han försöker läka singa EGNA sår genom barn han adopterar. Det han saknade, kanske inte det tänka adoptivbarnet saknar och då kan det bli väldigt fel. Bara för att man vart med om något gör det inte en lämpligare. Och det är en ENORM skillnad på att föda egna barn och att adpotera in ett barn. Fruktansväd skilland.

    Precis, lite det som jag är rädd för. Då jag vet att jag själv inte uppfattade min adoption som något positivt när jag var yngre heller. Jag ville inte veta av alls att jag var adopterad.


    Håller med om att man ska tänka till en extra gång kanske om man själv är adopterad och helst såklart förlika sig med det och sina erfarenheter.

  • Äldre 4 Apr 09:16
    #17
    JellyBean skrev 2017-04-04 02:08:55 följande:

    Kanske det beror på vem av dom som är stabilast mentalt. Svensson eller den redan adopterade. Men jag föredrar att ingen adopterar. 


    Jag förstår inte. Jag kan förstå att man önskar att inga barn hade behövt bli övergivna men tyvärr har barn blivit övergivna i alla tider. Vad är alternativet till adoption ? Tror du barnhem är bättre ? Jag vill verkligen inte vara dryg men jag förstår verkligen inte hur man kan vara emot adoption så om du orkar förklara blir jag tacksam.
  • Äldre 4 Apr 17:06
    #18
    FallenAngelNr1000 skrev 2017-04-04 02:18:11 följande:

    Kanske svaret helt enkelt är att man får välje mellan att adoptera eller enbart ha biologiska då? För jag tror att även hur goda föräldrarna är så kommer det alltid finnas en avundsjuka syskon emellan. O det är nog inte en lätt balansgång att gå som förälder. Det blir "vi" och "dom" kan jag verkligen tänka mig.

    Läste du tråden ?


    Ja, alltså jag tror jag tycker det man får liksom välja, Låter hårt men bara genom det hade många barn "räddats".

    Avundsjuka mellan syskon? Hur menar du då.
    Jag tänker att föräldrarna behandlar barnen olika. Fast klart det fiinns säkert syskonavundsjuka också, ursch vad hemskt det låter. Kaka på kaka liksom.

    Nä, jag hittar inte tråden, kan du länka? Tack
  • Äldre 4 Apr 17:08
    #19
    JellyBean skrev 2017-04-04 17:06:26 följande:
    Ja, alltså jag tror jag tycker det man får liksom välja, Låter hårt men bara genom det hade många barn "räddats".

    Avundsjuka mellan syskon? Hur menar du då.
    Jag tänker att föräldrarna behandlar barnen olika. Fast klart det fiinns säkert syskonavundsjuka också, ursch vad hemskt det låter. Kaka på kaka liksom.

    Nä, jag hittar inte tråden, kan du länka? Tack
    Oj, om jag svarade på något som var till en annan. Aningen förvirrad av alla inlägg. Men what the heck. liksom.
  • Äldre 4 Apr 17:18
    #20
    Poppy75 skrev 2017-04-04 09:16:58 följande:
    Jag förstår inte. Jag kan förstå att man önskar att inga barn hade behövt bli övergivna men tyvärr har barn blivit övergivna i alla tider. Vad är alternativet till adoption ? Tror du barnhem är bättre ? Jag vill verkligen inte vara dryg men jag förstår verkligen inte hur man kan vara emot adoption så om du orkar förklara blir jag tacksam.
    Man kan bli övergiven genom adoption också.
    Alternativ till adoption är Abort. Abort över barnhem också. Detta kommer jag få skit för (but what´s new) men abort borde vara laglig i hela välden och gratis.

    Hur man kan vara emot adoption....tja när ens adoption går raka vägen åt helvete och jag, ensam måste städa upp BÅDA uppsättningarn av föräldraras egoisktiska va för RESTEN av mitt liv.. Och när man hör adopterad efter adopterad som berättar exakt samma berättelse....
    Adoption är människohandel fast i lyxvariant. Det mörkas ner hur många adoptioner som faktiskt går dåligt. Det förskönas genom tv som tex spårlöst. Dom marknadsför adoption som en välgörenhetssak.
    Ja, det finns som adopterade som faktiskt har tur men dom är ca 1/10.

    Tack för ditt tålamod och igen sorry för min ton men det är min allra känsligaste punkt, allt detta som rör adoption.

     =)


  • Äldre 4 Apr 18:11
    #21
    Casull skrev 2017-04-04 08:34:25 följande:

    Yes, har en 2-åring och en 6-månaders. Det fungerar jättebra och jag känner mig enormt stolt att kunna vara pappa "på riktigt" åt dom och en tillhörighet som jag inte delar med någon annan än med min tvillingbror.

    Visst kan jag förstå att man kanske skulle ha större förståelse som adopterad för sitt adopterade barn.. men samtidigt känner då just jag att jag är lite rädd att jag kanske skulle ta ut någon slags underliggande frustration på det barnet istället.. Typ att jag skulle bli så påmind om min egna adoption så att det på något sätt påverkar mitt barn på något negativt sätt.

    Kom ifrån Chile då jag var 3 år.

    Jag har lästa en del av det du skrivit i din tråd och det kan jag då säga att mina Adoptivföräldrar kunde typ inte ha hanterat det bättre än dom gjort. Det har aldrig hymlats om att jag och min bror varit adopterade och vi har alltid fått höra genom livet att om det är något vi vill veta så är det bara att fråga. Och när jag fyllde 18 år så fick jag alla ID-handlingar och papper som hade med adoptionen att göra. Hade aldrig frågat efter det men tyckte det kändes väldigt skönt att få det ändå.


    Vad bra TS o kul att du har lyckats så bra! Självklart har man rädslor. Alla har vi olika. Jag tycker att du förklarade på ett jättebra sätt! Självklart ska du inte göra något du känner dig så pass osäker på utifrån din egna syn. Tvärtom tycler jag att det är starkt av dig att reflektera som du gör och inte gör ett drastiskt misstag både dig och för barnet. Du har iallafall en fanmilj och det är inte dåligt det! :)
  • Äldre 4 Apr 18:22
    #22
    JellyBean skrev 2017-04-04 17:18:41 följande:

    Man kan bli övergiven genom adoption också.

    Alternativ till adoption är Abort. Abort över barnhem också. Detta kommer jag få skit för (but what´s new) men abort borde vara laglig i hela välden och gratis.

    Hur man kan vara emot adoption....tja när ens adoption går raka vägen åt helvete och jag, ensam måste städa upp BÅDA uppsättningarn av föräldraras egoisktiska va för RESTEN av mitt liv.. Och när man hör adopterad efter adopterad som berättar exakt samma berättelse....

    Adoption är människohandel fast i lyxvariant. Det mörkas ner hur många adoptioner som faktiskt går dåligt. Det förskönas genom tv som tex spårlöst. Dom marknadsför adoption som en välgörenhetssak.

    Ja, det finns som adopterade som faktiskt har tur men dom är ca 1/10.

    Tack för ditt tålamod och igen sorry för min ton men det är min allra känsligaste punkt, allt detta som rör adoption.

     =)


    Tack för svaret ! Jag tycker också att abort är ett bättre alternativ om det är möjligt. Hur menar du abort över barnhem ?

    Jag har lite annorlunda erfarenheter av adoption. Jag har en väninna som blev fostermamma till en tre månaders bebis med en schitzofren och missbrukande mamma. Modern var prostituerad och fadern okänd.

    Min vän fick inte adoptera henne och det var ett stort trauma för hela familjen. Dottern var tvungen att träffa sin mamma som var uteliggare och mycket förvirrad. Hon växte upp med rädslan att behöva lämna sin familj och flytta till sin biologiska mamma som hon tyvärr bara kände rädsla och äckel för. Det var först i myndig ålder som hon kunde bli adopterad. De är alla överens om att det hade varit mycket bättre om de fått adoptera henne redan från början.

    I de fallen modern upptäcker graviditeten för sent för abort eller när det inte finns någon förälder som är kapabel att ta hand om barnet, vad tycker du att man skall göra då ? Du menar väl inte att man ska döda spädbarn hoppas jag.
  • Äldre 4 Apr 19:07
    #23
    Poppy75 skrev 2017-04-04 18:22:38 följande:
    Tack för svaret ! Jag tycker också att abort är ett bättre alternativ om det är möjligt. Hur menar du abort över barnhem ?

    Jag har lite annorlunda erfarenheter av adoption. Jag har en väninna som blev fostermamma till en tre månaders bebis med en schitzofren och missbrukande mamma. Modern var prostituerad och fadern okänd.

    Min vän fick inte adoptera henne och det var ett stort trauma för hela familjen. Dottern var tvungen att träffa sin mamma som var uteliggare och mycket förvirrad. Hon växte upp med rädslan att behöva lämna sin familj och flytta till sin biologiska mamma som hon tyvärr bara kände rädsla och äckel för. Det var först i myndig ålder som hon kunde bli adopterad. De är alla överens om att det hade varit mycket bättre om de fått adoptera henne redan från början.

    I de fallen modern upptäcker graviditeten för sent för abort eller när det inte finns någon förälder som är kapabel att ta hand om barnet, vad tycker du att man skall göra då ? Du menar väl inte att man ska döda spädbarn hoppas jag.
    Jo att man hellre gör abort än att barnet hamnar på barnhem. Barnhem borde avskaffas och man bör istället inför stabila familjer som tar emot max 1 barn. Men jag fattar att det inte går.

    Ja, jag förstår hur du menar. Och det verkar sannolikt bättre för barnet att bli adopterat men så länge statestiken säger att det är så många som ändå far illa, där adoptionen borde blivit deras andra chans och bara visar sig blir ännu ett trauma, håller jag fast vid vad jag tycker.

    Om det verkligen inte finns några alternativ, tycker jag att då ska adoption ske, men endast och bara inom landets gränser och allt ska vara offentliga handlingar om det inte äventyrar barnets säkerhet. Men fattar att detta inte heller går.

    Nej, absolut inte döda spädbarn. Men hemsk nog tycker jag att abort ska få ske relativt långt in i graviditeten.
Svar på tråden Adoptera som adopterad?