• Uppepåberget

    Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

    Min sambo har ett väldigt stort behov av att få vara ensam eller ifred, vilket jag respekterar så gott jag kan, jag betvivlar inte att hon älskar mig trots att hon sällan visar det. Jag älskar henne också, men jag kan ofta sakna att ha mer fysisk och själslig kontakt, ibland känns det som att jag tvingar mig på henne när jag bara ska ge henne en kram vilket får mig att känna mig olustig.


    Kärnan i problemet är att hon menar på att hon inte känner ett behov eller vill ha så mycket fysisk kontakt alls dag- och kvällstid. Det har inte alltid varit så, såklart att det var annorlunda under det första året för 5 år sedan, men det blir bara värre för varje år. Hon var en helt annan person under det första året vi var tillsammans, och ibland känns det som att jag inte känner henne längre. Det blir mer som att hon lever sitt liv till största del inuti sitt eget huvud, och delar inte med sig av vad som händer därinne?


    De gångerna som det händer att jag har ett behov att få vara ifred tolkar hon tyvärr ofta som att något är fel och att jag är ointresserad av henne eller att jag är sur på henne, vilket jag iofs ibland på sätt och vis är eftersom jag ofta önskar att det skulle finnas mer ömhet och spontanitet mellan oss, men måste det vara just de gångerna som jag faktiskt inte är på humör?


    Den kroppskontakt vi har dag- eller kvällstid handlar mest om att jag masserar hennes fötter, nästan dagligen vilket jag iofs gärna gör eftersom det ändå är något hon verkligen tycker om.


    På nätterna däremot vill hon gärna ligga väldigt nära eftersom hon då är både frusen och aningen "mörkrädd", eller otrygg, problemet är bara att jag har väldigt svårt för att sova då. Det är ju iofs väldigt mysigt, och täcker upp en del av mitt behov av fysisk beröring, men eftersom hon jobbar ständig natt sover vi bara tillsammans ungefär hälften av månadens nätter, alltså är jag ensam ganska mycket.

    En del av problemet med hennes brist på behov av fysisk kontakt antar jag handlar om att hon inte är nöjd med sin kropp och sin vikt, men jag är väldigt nöjd med hur hon ser ut, men det är inte heller något jag får säga eller tycka, hon gillar inte komplimanger heller. Jag saknar att kunna tala om för henne hur fin jag tycker att hon är, och att jag älskar hennes nakna kropp på alla sätt och vis och att jag gärna skulle se mer av den oftare, men gud förbjude om jag gör det, då är jag alldeles för pressande.


    Vi har ändå ett hyfsat fungerande sexliv emellanåt, men det är samma sak där, hon tycker inte om för mycket beröring utan föredrar mer direkt pang på, så mysiga förspel existerar liksom inte. Finns ingen möjlighet att på ett romantiskt eller på ett roligt upphetsande sätt skapa stämning under dagen eller kvällen, det är något som bara plötsligt händer i ett mörklagt sovrum de dagarna som vi haft som minst kontakt med varandra. Om jag ändå försöker ?lägga upp för det? resulterar det bara i att hon känner sig pressad på något sätt, och så blir det definitivt inget.


    Vi har såklart diskuterat det här fram och tillbaka i cirklar, och jag försöker förstå henne så gott jag kan, det är ju inte varje dag hon är så avig och inbunden, men åtminstone 20 av månadens dagar, och varje gång ämnet ens tas upp resulterar det i att hon känner att hon inte räcker till för mig och mina behov, vilket resulterar i att hon blir ännu mer tillbakadragen och får skuldkänslor för det och jag känner mig dum i huvudet för att samma diskussion som ändå inte leder någonvart tas upp om och om igen. Paradoxalt tas ämnet upp just när hon har dåligt samvete för att hon tror att hon inte räcker till, och jag försöker undvika ämnet eller försäkra att det inte är så eftersom det bara blir värre, jag vet att jag inte kan ändra på henne, det kan ju bara hon, om hon vill.

    Vårt liv tillsammans är inte helt okomplicerat på andra sätt heller, med ett gäng barn, inga gemensamma dock, det är en logistisk utmaning att få det att fungera ibland, men vi brukar kunna lösa det mesta.


    Så, långt, osammanhängande och rörigt skrivet. Jag känner att jag gärna vill ha någon/några att bolla med, gärna någon som kanske fungerar lite likadant som henne som kanske kan få mig att förstå henne bättre, eller rena mothugg som hjälper mig att veta vad jag ska göra för att förbättra situationen, jag börjar känna mig ganska ensam och vilse i det hela och vet varken in eller ut om det egentligen är jag som är krävande och klängig eller vad jag ska göra för att förbättra något.



    P.S.
    Det händer ibland att tanken på att bryta upp dyker upp, men jag älskar henne och det finns så mycket bra saker i relationen också som är värda att vårda, jag är snarare rädd för att hon ska bryta upp pga att hon så ofta känner att hon inte räcker till och tror att hon är ett hinder för att jag ska kunna vara lycklig fullt ut, vilket skrämmer mig väldigt mycket, hon har tagit upp det några gånger tidigare.


    D.S. Nej, hon har inte Asperger eller någon annan neuropsykiatrisk åkomma förutom en lätt ångestproblematik.

  • Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 11:11:35 följande:

    Vi har inga bestämmelser runt mobilavändning, men jag anser att man om inte annat för sin egen hälsas skull måste klara av att existera utan mobilen emellanåt. Så även om vi har våra mobiler nära oss så tittar vi inte i dem särskilt ofta när vi är hemma båda. Det blir en snabb kik emellanåt för att kolla tv-tablån eller så.

    Vi sitter också alltid i samma soffa vid TVn, för jag tror att om vi skulle börja sitta ifrån varandra så skulle vår närhet totalt dö ut eftersom jag då vänjer mig vid det, och jag har lättare för att vänja mig vid ensamhet än tvärtom.


    Då har ni i alla fall uppmärksamhet riktad på varandra emellanåt, eftersom mobilerna inte tar så mycket tid. Vi sitter också alltid i samma soffa, TV:n på, och visst händer det att vi ser samma program tillsammans ibland, problemet är kanske att vi sitter där för mycket tillsammans. Ska prova att gå undan och göra annat istället ett tag och se hur hon reagerar. Saknar hon inte mig då heller kanske jag faktiskt får fundera på hur jag vill ha mitt liv.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 11:20:07 följande:

    Då har ni i alla fall uppmärksamhet riktad på varandra emellanåt, eftersom mobilerna inte tar så mycket tid. Vi sitter också alltid i samma soffa, TV:n på, och visst händer det att vi ser samma program tillsammans ibland, problemet är kanske att vi sitter där för mycket tillsammans. Ska prova att gå undan och göra annat istället ett tag och se hur hon reagerar. Saknar hon inte mig då heller kanske jag faktiskt får fundera på hur jag vill ha mitt liv.


    Vi har nog ganska mycket uppmärksamhet på varandra. Är båda hemma så väljer vi att se sådant båda är intresserade av, vi lagar mat ihop på helgerna, gör saker ihop, osv. Sen finns det såklart sådant vi gör separat. Det är lite av en balansgång.

    Om det nu är så illa att din sambo inte alls ser problemet, ja då är det kanske lika bra att du funderar över om du kan leva så. Det håller jag med om. I ett förhållande är det ge och ta som gäller. Man kan ju inte leva med en person om man inte alls bryr sig om denne och dennes behov. Ditt behov av närhet är lika viktigt som hennes ickebehov.

    För våran del så vet jag hur viktigt det är med kramar och att man tar på varandra på olika vis (inte bara sexuellt) för min sambo, så jag kramar faktiskt eller petar lite på han även stunder då jag inte själv behöver det. Men jag vet att han behöver det och mår bra av det.

    Men det hade aldrig fungerat om jag inte hade vetat att jag har möjligheten att säga till när jag känner att närhet är omöjlig för mig. För ibland kan det faktiskt vara plågsamt för mig, och det vet han och han vet att det inte har med honom att göra. Det är bara sådan jag är.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 11:47:06 följande:
    Vi har nog ganska mycket uppmärksamhet på varandra. Är båda hemma så väljer vi att se sådant båda är intresserade av, vi lagar mat ihop på helgerna, gör saker ihop, osv. Sen finns det såklart sådant vi gör separat. Det är lite av en balansgång.

    Om det nu är så illa att din sambo inte alls ser problemet, ja då är det kanske lika bra att du funderar över om du kan leva så. Det håller jag med om. I ett förhållande är det ge och ta som gäller. Man kan ju inte leva med en person om man inte alls bryr sig om denne och dennes behov. Ditt behov av närhet är lika viktigt som hennes ickebehov.

    För våran del så vet jag hur viktigt det är med kramar och att man tar på varandra på olika vis (inte bara sexuellt) för min sambo, så jag kramar faktiskt eller petar lite på han även stunder då jag inte själv behöver det. Men jag vet att han behöver det och mår bra av det.

    Men det hade aldrig fungerat om jag inte hade vetat att jag har möjligheten att säga till när jag känner att närhet är omöjlig för mig. För ibland kan det faktiskt vara plågsamt för mig, och det vet han och han vet att det inte har med honom att göra. Det är bara sådan jag är.
    Det låter som att ni har en utmärkt kommunikation och en väl fungerande relation. Min sambo rör i princip aldrig mig fast hon mycket väl vet att jag skulle må så mycket bättre av bara en hastig kram lite eller att bli lite kliad i nacken ibland. 

    Hon talar heller inte om när hon verkligen behöver vara ensam heller, utan det är något jag får gissa mig till. Det brister i kommunikationen och vi har svårt för att tala om det, på något vis är det som att hon antingen skäms för att hon vill vara ifred eller utgår ifrån att jag ska veta när hon vill vara det vilket inte gör det enklare. Ska försöka prata avdramatiserat om det så att hon kan säga tydligare vad det är hon vill.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 12:04:00 följande:

    Det låter som att ni har en utmärkt kommunikation och en väl fungerande relation. Min sambo rör i princip aldrig mig fast hon mycket väl vet att jag skulle må så mycket bättre av bara en hastig kram lite eller att bli lite kliad i nacken ibland. 

    Hon talar heller inte om när hon verkligen behöver vara ensam heller, utan det är något jag får gissa mig till. Det brister i kommunikationen och vi har svårt för att tala om det, på något vis är det som att hon antingen skäms för att hon vill vara ifred eller utgår ifrån att jag ska veta när hon vill vara det vilket inte gör det enklare. Ska försöka prata avdramatiserat om det så att hon kan säga tydligare vad det är hon vill.


    Glöm inte att berätta om vad du behöver och vill också. Förklara att du älskar henne, men inte mår bra så som ni har det nu, och att du vill hitta en balans där ni båda kan må bra. En bra idé inför ditt samtal kan vara att förbereda henne lite genom att säga att du behöver prata med henne om en viktig sak när det finns tid till det. Säg att du vill prata utan att någon lägger skuld på den andre. För det handlar inte om vem som gör rätt eller fel, det handlar om att ni är två olika personer som älskar varandra (antar jag) och ni har olika behov.

    Du skrev förresten att hon uttryckt att hon tycker ni har det bra... Jag förstår inte hur hon kan tycka så? Hon måste ju känna av, eller veta, att du vill sådant hon inte vill. Och det borde ju göra att hon också tycker att allt inte är helt ok...
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 12:22:03 följande:
    Glöm inte att berätta om vad du behöver och vill också. Förklara att du älskar henne, men inte mår bra så som ni har det nu, och att du vill hitta en balans där ni båda kan må bra. En bra idé inför ditt samtal kan vara att förbereda henne lite genom att säga att du behöver prata med henne om en viktig sak när det finns tid till det. Säg att du vill prata utan att någon lägger skuld på den andre. För det handlar inte om vem som gör rätt eller fel, det handlar om att ni är två olika personer som älskar varandra (antar jag) och ni har olika behov.

    Du skrev förresten att hon uttryckt att hon tycker ni har det bra... Jag förstår inte hur hon kan tycka så? Hon måste ju känna av, eller veta, att du vill sådant hon inte vill. Och det borde ju göra att hon också tycker att allt inte är helt ok...
    Vi har pratat om det så oerhört många gånger, men det har aldrig blivit bättre av det. Jag tänkte snarare på att den här gången inte prata så mycket kring det, utan att helt enkelt be henne vara tydligare om när hon vill vara ensam. Så att jag slipper hålla på och gissa mig till det.

    Hon tycker väl antagligen att förhållandet är bra baserat på att jag respekterar hennes personlighet och behov, men hon tycker såklart och har ofta också sagt att hon tycker att det är jobbigt att känna att hon inte räcker till för mina behov, att hon inte hinner ikapp någon gång att själv längta efter närhet. Jag vet inte hur mycket tid hon behöver eller vad, för att hon ska "komma ikapp", för som sagt, om jag låter henne vara ifred för mycket blir hon orolig för det istället eftersom hon märker att jag med vilje låter henne vara för ifred eller tror att jag är sur på henne. Vilket jag ju egentligen på sätt och vis är, jag vill ju gärna bli lite mer sedd på något sätt, och så tas diskussionen upp igen och så rullar det på i en stadigt neråtgående spiral där hon känner sig mer pressad och otillräcklig och jag känner mig dum. 
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 12:45:47 följande:

    Vi har pratat om det så oerhört många gånger, men det har aldrig blivit bättre av det. Jag tänkte snarare på att den här gången inte prata så mycket kring det, utan att helt enkelt be henne vara tydligare om när hon vill vara ensam. Så att jag slipper hålla på och gissa mig till det.

    Hon tycker väl antagligen att förhållandet är bra baserat på att jag respekterar hennes personlighet och behov, men hon tycker såklart och har ofta också sagt att hon tycker att det är jobbigt att känna att hon inte räcker till för mina behov, att hon inte hinner ikapp någon gång att själv längta efter närhet. Jag vet inte hur mycket tid hon behöver eller vad, för att hon ska "komma ikapp", för som sagt, om jag låter henne vara ifred för mycket blir hon orolig för det istället eftersom hon märker att jag med vilje låter henne vara för ifred eller tror att jag är sur på henne. Vilket jag ju egentligen på sätt och vis är, jag vill ju gärna bli lite mer sedd på något sätt, och så tas diskussionen upp igen och så rullar det på i en stadigt neråtgående spiral där hon känner sig mer pressad och otillräcklig och jag känner mig dum. 


    Jag förstår, och håller tummarna för att samtalet blir bra och ger resultat så att spiralen går uppåt igen.. Jag känner verkligen med er båda, och känner så väl igen mig i sådant du beskriver.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 13:05:45 följande:
    Jag förstår, och håller tummarna för att samtalet blir bra och ger resultat så att spiralen går uppåt igen.. Jag känner verkligen med er båda, och känner så väl igen mig i sådant du beskriver.
    Tack så mycket, jag ska hålla tråden uppdaterad om något händer...! Har du fler konkreta tips som kan underlätta och minska hennes känsla av att känna sig otillräcklig tar jag gärna emot det!
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 13:26:23 följande:

    Tack så mycket, jag ska hålla tråden uppdaterad om något händer...! Har du fler konkreta tips som kan underlätta och minska hennes känsla av att känna sig otillräcklig tar jag gärna emot det!


    Har funderat men kommer inte på något direkt. Jag skulle tro att mycket ligger hos henne om det ska till en förändring. Dels måste hon börja förstå dina behov, men också sina egna och hur hon ska hantera dem om det ens ska vara möjligt med en förbättring. Och för dig kanske det är viktigt att tala om att du tycker det är helt okey om hon vill vara ensam ibland (eller vad hon nu behöver) för att ladda batterierna. Jag vet ju egentligen inget om hur din sambo är och vad hon känner så jag utgår bara från mig själv. Men det jag tycker är o tänker kan ju vara helt fel för henne.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 16:58:35 följande:
    Har funderat men kommer inte på något direkt. Jag skulle tro att mycket ligger hos henne om det ska till en förändring. Dels måste hon börja förstå dina behov, men också sina egna och hur hon ska hantera dem om det ens ska vara möjligt med en förbättring. Och för dig kanske det är viktigt att tala om att du tycker det är helt okey om hon vill vara ensam ibland (eller vad hon nu behöver) för att ladda batterierna. Jag vet ju egentligen inget om hur din sambo är och vad hon känner så jag utgår bara från mig själv. Men det jag tycker är o tänker kan ju vara helt fel för henne.
    Så, hade en väldigt jobbig diskussion igår, men som förhoppningsvis kan leda till att det kan bli lite bättre i framtiden. Hon vill/ville inte riktigt förstå hur mycket enklare det blir för oss båda om hon bara är tydlig med vad hon vill och inte. Vi kom i alla fall till slut överens om att hon i fortsättningen tydligt talar om när hon vill vara ifred, så att jag slipper gissa mig till vad hon vill eller vilket humör hon är på hela tiden. Att det är helt ok för henne att säga att hon vill vara ifred och vara ensam, att det jag inte har något emot det, att det blir så mycket enklare.
    Vad gäller mina behov hoppas jag på att det också hjälper till att hon kan få känna sig ifred på riktigt, så att hon som hon säger får möjlighet att komma ikapp och själv vilja ha närhet.
    Känns som att det förhoppningsvis var sista gången på länge vi behövde ha det samtalet, jag orkar inte ha det många fler gånger nu...
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-07 15:19:14 följande:

    Så, hade en väldigt jobbig diskussion igår, men som förhoppningsvis kan leda till att det kan bli lite bättre i framtiden. Hon vill/ville inte riktigt förstå hur mycket enklare det blir för oss båda om hon bara är tydlig med vad hon vill och inte. Vi kom i alla fall till slut överens om att hon i fortsättningen tydligt talar om när hon vill vara ifred, så att jag slipper gissa mig till vad hon vill eller vilket humör hon är på hela tiden. Att det är helt ok för henne att säga att hon vill vara ifred och vara ensam, att det jag inte har något emot det, att det blir så mycket enklare.

    Vad gäller mina behov hoppas jag på att det också hjälper till att hon kan få känna sig ifred på riktigt, så att hon som hon säger får möjlighet att komma ikapp och själv vilja ha närhet.

    Känns som att det förhoppningsvis var sista gången på länge vi behövde ha det samtalet, jag orkar inte ha det många fler gånger nu...


    Vad bra :). Hoppas det går bra i praktiken för er också. Men jag tror säkert att även hon kommer känna att allt blir bättre och enklare om hon klarar av att förmedla hur hon känner sig. Man slipper de där onödiga feltolkningarna som annars blir, och då blir allt så mycket mer bättre. :) Och förhoppningsvis hinner hon längta lite efter närhet så att du får din dos av det du behöver också.

    Som jag har sagt till min sambo så är jag sällan sur, vilket han trodde att jag var då o då i början. Jag kanske ser sur ut ibland, men då är det troligen min ångest och mentala ork som tryter. Så numera när han märker att jag inte är riktigt i form så frågar han om det är lågt... Istället för att fråga om jag är sur, som han gjorde i början. Och det känns bra för då vet jag att han förstår och att det är ok att jag inte är så "på".
Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.