• Uppepåberget

    Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

    Min sambo har ett väldigt stort behov av att få vara ensam eller ifred, vilket jag respekterar så gott jag kan, jag betvivlar inte att hon älskar mig trots att hon sällan visar det. Jag älskar henne också, men jag kan ofta sakna att ha mer fysisk och själslig kontakt, ibland känns det som att jag tvingar mig på henne när jag bara ska ge henne en kram vilket får mig att känna mig olustig.


    Kärnan i problemet är att hon menar på att hon inte känner ett behov eller vill ha så mycket fysisk kontakt alls dag- och kvällstid. Det har inte alltid varit så, såklart att det var annorlunda under det första året för 5 år sedan, men det blir bara värre för varje år. Hon var en helt annan person under det första året vi var tillsammans, och ibland känns det som att jag inte känner henne längre. Det blir mer som att hon lever sitt liv till största del inuti sitt eget huvud, och delar inte med sig av vad som händer därinne?


    De gångerna som det händer att jag har ett behov att få vara ifred tolkar hon tyvärr ofta som att något är fel och att jag är ointresserad av henne eller att jag är sur på henne, vilket jag iofs ibland på sätt och vis är eftersom jag ofta önskar att det skulle finnas mer ömhet och spontanitet mellan oss, men måste det vara just de gångerna som jag faktiskt inte är på humör?


    Den kroppskontakt vi har dag- eller kvällstid handlar mest om att jag masserar hennes fötter, nästan dagligen vilket jag iofs gärna gör eftersom det ändå är något hon verkligen tycker om.


    På nätterna däremot vill hon gärna ligga väldigt nära eftersom hon då är både frusen och aningen "mörkrädd", eller otrygg, problemet är bara att jag har väldigt svårt för att sova då. Det är ju iofs väldigt mysigt, och täcker upp en del av mitt behov av fysisk beröring, men eftersom hon jobbar ständig natt sover vi bara tillsammans ungefär hälften av månadens nätter, alltså är jag ensam ganska mycket.

    En del av problemet med hennes brist på behov av fysisk kontakt antar jag handlar om att hon inte är nöjd med sin kropp och sin vikt, men jag är väldigt nöjd med hur hon ser ut, men det är inte heller något jag får säga eller tycka, hon gillar inte komplimanger heller. Jag saknar att kunna tala om för henne hur fin jag tycker att hon är, och att jag älskar hennes nakna kropp på alla sätt och vis och att jag gärna skulle se mer av den oftare, men gud förbjude om jag gör det, då är jag alldeles för pressande.


    Vi har ändå ett hyfsat fungerande sexliv emellanåt, men det är samma sak där, hon tycker inte om för mycket beröring utan föredrar mer direkt pang på, så mysiga förspel existerar liksom inte. Finns ingen möjlighet att på ett romantiskt eller på ett roligt upphetsande sätt skapa stämning under dagen eller kvällen, det är något som bara plötsligt händer i ett mörklagt sovrum de dagarna som vi haft som minst kontakt med varandra. Om jag ändå försöker ?lägga upp för det? resulterar det bara i att hon känner sig pressad på något sätt, och så blir det definitivt inget.


    Vi har såklart diskuterat det här fram och tillbaka i cirklar, och jag försöker förstå henne så gott jag kan, det är ju inte varje dag hon är så avig och inbunden, men åtminstone 20 av månadens dagar, och varje gång ämnet ens tas upp resulterar det i att hon känner att hon inte räcker till för mig och mina behov, vilket resulterar i att hon blir ännu mer tillbakadragen och får skuldkänslor för det och jag känner mig dum i huvudet för att samma diskussion som ändå inte leder någonvart tas upp om och om igen. Paradoxalt tas ämnet upp just när hon har dåligt samvete för att hon tror att hon inte räcker till, och jag försöker undvika ämnet eller försäkra att det inte är så eftersom det bara blir värre, jag vet att jag inte kan ändra på henne, det kan ju bara hon, om hon vill.

    Vårt liv tillsammans är inte helt okomplicerat på andra sätt heller, med ett gäng barn, inga gemensamma dock, det är en logistisk utmaning att få det att fungera ibland, men vi brukar kunna lösa det mesta.


    Så, långt, osammanhängande och rörigt skrivet. Jag känner att jag gärna vill ha någon/några att bolla med, gärna någon som kanske fungerar lite likadant som henne som kanske kan få mig att förstå henne bättre, eller rena mothugg som hjälper mig att veta vad jag ska göra för att förbättra situationen, jag börjar känna mig ganska ensam och vilse i det hela och vet varken in eller ut om det egentligen är jag som är krävande och klängig eller vad jag ska göra för att förbättra något.



    P.S.
    Det händer ibland att tanken på att bryta upp dyker upp, men jag älskar henne och det finns så mycket bra saker i relationen också som är värda att vårda, jag är snarare rädd för att hon ska bryta upp pga att hon så ofta känner att hon inte räcker till och tror att hon är ett hinder för att jag ska kunna vara lycklig fullt ut, vilket skrämmer mig väldigt mycket, hon har tagit upp det några gånger tidigare.


    D.S. Nej, hon har inte Asperger eller någon annan neuropsykiatrisk åkomma förutom en lätt ångestproblematik.

  • Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-08 18:22:50 följande:
    Jag skulle tro att det satte igång en hel del tankar hos henne.
    Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån. 

    Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...
  • Uppepåberget

    Som ett tillägg till ovan vill jag också säga att hon inte tycker om att få komplimanger eller att jag berättar hur vacker jag tycker att hon är etc. utan det är något som hon menar att man förstår ändå utan att behöva säga det...

  • Plupp73
    Uppepåberget skrev 2017-04-10 13:48:37 följande:

    Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån. 

    Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...


    Man ska ju förstås inte vilja ändra på någon, men hon behöver också kunna gå dig till mötes delvis. Ni är två som ska må bra i relationen. Det är inte rätt att bara hon ska få bekräftelse, men inte ge. Det är inte rätt att bara hon ska få känna sig älskad, medan du får fantisera ihop vad hon känner och tycker.

    Allt ovanstående har jag förklarat för min bästa vän, och då har hon i myrsteg klarat att gå mig till mötes. Hon vet att vi är livsvänner, att jag alltid stannar i närheten - men att jag ändå ibland måste få veta vad jag betyder. Det är svårt för henne att öppna sitt skal, och hon blir livrädd, men nu är oändligt många myrsteg tagna.

    Det som är räddningen för dessa människor med undvikande anknytning är när någon inte ger sig, utan på ett stabilt sätt kräver deras närvaro och närhet. Typiskt när de processar saker är att de backar bakåt ett steg, för att sedan gå två framåt.

    Min bästa vän har kommit närmre allt mer. Hon är rädd för närheten och hudlösheten, men vågar när hon ser att relationen finns kvar och är stabil även när hon svajar och blir skräckslagen.

    Det jag undrar är - vad i din sambos bakgrund ligger till grund för hennes beteende? Hennes ursprungsfamilj, mobbning, tidigare partners lämnat?
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-10 13:48:37 följande:

    Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån. 

    Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...


    Som jag skrivit tidigare... Jag kan identifiera mig väldigt mycket med hur du beskriver din sambo, men hon är nog kanske snäppet svårare än mig.

    Jag tycker absolut inte att du ska behöva tassa på tå och alltid väga dina ord på en guldvåg av överdriven hänsyn till henne.

    Hennes mående kan inte styra allt, och inget blir nog bättre förrän hon själv inser att även hon måste jobba på och vårda ert förhållande.
  • Uppepåberget
    Plupp73 skrev 2017-04-10 18:31:42 följande:
    Man ska ju förstås inte vilja ändra på någon, men hon behöver också kunna gå dig till mötes delvis. Ni är två som ska må bra i relationen. Det är inte rätt att bara hon ska få bekräftelse, men inte ge. Det är inte rätt att bara hon ska få känna sig älskad, medan du får fantisera ihop vad hon känner och tycker.

    Allt ovanstående har jag förklarat för min bästa vän, och då har hon i myrsteg klarat att gå mig till mötes. Hon vet att vi är livsvänner, att jag alltid stannar i närheten - men att jag ändå ibland måste få veta vad jag betyder. Det är svårt för henne att öppna sitt skal, och hon blir livrädd, men nu är oändligt många myrsteg tagna.

    Det som är räddningen för dessa människor med undvikande anknytning är när någon inte ger sig, utan på ett stabilt sätt kräver deras närvaro och närhet. Typiskt när de processar saker är att de backar bakåt ett steg, för att sedan gå två framåt.

    Min bästa vän har kommit närmre allt mer. Hon är rädd för närheten och hudlösheten, men vågar när hon ser att relationen finns kvar och är stabil även när hon svajar och blir skräckslagen.

    Det jag undrar är - vad i din sambos bakgrund ligger till grund för hennes beteende? Hennes ursprungsfamilj, mobbning, tidigare partners lämnat?

    Skönt att höra, att det ändå går att få dem att öppna sig till slut. Hon har aldrig blivit lämnad av någon tidigare partner, det är altid hon som har lämnat dem när något inte varit som hon tänkt sig. Nu har hon ju inte haft så väldigt många partners, jag tror att hon bara varit sambo en gång innan hon träffade sitt ex som hon har barnen ihop med. Jag vet inte mycket alls om hur hennes tidigare förhållanden varit förutom hur det var med pappan till hennes barn. 

    Där for hon tydligen illa, inte fysiskt, men psykiskt. Inte för att han skulle vara en särdeles vidrig person, men han är en människa som alltid säger vad han tycker och tänker, och som kanske inte alltid tänker efter alls. Hon har berättat ganska mycket om att hon inte kände sig bra alls i den relationen, och att hon kände sig nedtryckt och aldrig fick tid över till att bara vara själv. Enligt henne är han en komplett narcissist, vilket jag kanske inte riktigt håller med om, möjligen lite egenkär och obetänksam och ganska dömande, men mest pga någon form av mindervärdeskomplex.

    Hennes relation till hennes mamma är kass däremot. Hon flyttade hemifrån tidigt (15) och pratade inte med sin mamma på ett halvår. Hon undviker fortfarande kontakt med henne i onödan och tycker att hon är skitjobbig - jag däremot tycker att hon är en ganska frisk fläkt, men också en person som gärna ångar på och säger vad hon tycker och tänker. Det sambon har glömt är att hennes mamma stöttade henne enormt mycket när hon lämnade sitt ex. Både ekonomiskt och tidsmässigt med att hjälpa till med hennes barn.

    Det där med att backa ett steg och ta två framåt känner jag igen ganska väl, vi har haft flertal diskussioner genom åren om olika saker, varje gång har det blivit precis så. Hon har vid ett antal tillfällen undrat om jag verkligen är lycklig med henne och om hon inte bara hindrar mig från att vara lycklig, och tycker alltid att hon inte räcker till. Vilket jag till en början tolkade som att "jahapp, här kommer den gamla det är inte dig det är fel på, utan mig", och att hon sedan gör slut. Jag blir alltid livrädd (pga mina egna osäkerheter, det är alltid jag som blivit lämnad i alla tidigare relationer). Jag försäkrar henne varje gång om att hon räcker till som hon är och att hon gör mig lycklig, men att det inte skulle skada med att vi kanske kunde göra xx för att förbättra xx, oftast små saker i vardagen. Efter någon dag har hon sedan på något vis tänkt till, och sakta sakta har det blivit bättre med en del saker.

    Men samtidigt är det så att för varje gång jag har tagit upp ett känsligare ämne har det blivit en väldig soppa av det, mycket beroende på att hon lovat sig själv efter att ha brutit upp med sitt ex att aldrig mer behöva känna att hon förlorar sitt jag, som hon uttrycker det. Så varje gång vi har en diskussion antar jag att det på något känslomässigt sätt påminner henne om den relationen, och att hon biter sig fast vid just det hon lovat sig själv, och tänker inte riktigt på att det inte handlar om att jag på något sätt vill kontrollera eller styra henne (vilket han gjorde enligt henne) utan att jag bara vill komma henne närmare.

    Som barn var hon också väldigt "besvärlig" enligt hennes mamma, vilket jag tolkar som att hon inte fick rätt sorts uppmärksamhet och anknytning precis som det hela handlar om. Har fått höra av henne att hennes mamma inte tog henne på allvar eller riktigt lyssnade på henne, att känslomässiga besvär bara borstades bort. Hon säger att hon hade enormt mycket ångest redan som barn, men att det aldrig uppmärksammades eller att hon fick någon hjälp med det, men på den tiden fanns vare sig förståelsen eller kunskapen som finns idag, vilket man inte får glömma. Jag tror att hennes mamma gjorde sitt bästa att kuva ångesten genom att inte ge den näring. Hennes pappa har hon en bra relation med, och har alltid haft. Kanske mest beroende på att han aldrig någonsin krävt något alls av henne, utan bara låtit henne vara som hon är, och alltid ställt upp i alla väder utan att någonsin ens vänta sig ett tack efteråt.

    Men som sagt tror jag fortfarande att hon är i fasen där hon ännu inte riktigt vågar lita på mig såpass att jag faktiskt inte tänker försvinna ur hennes liv helt lättvindligt, men under det senaste grälet vi hade nämnde hon åter att hon inte vet om hon orkar fortsätta om hon hela tiden ska känna sig pressad, varpå jag råkade säga att jag inte heller vet om jag orkar om jag inte kan få uttrycka mina känslor, och berätta hur mycket jag älskar henne, älskar henne för att hon är den hon är, inte trots att hon är sådan. Jag förklarade att jag ofta känner att det känns som att hon kanske egentligen inte vill fortsätta, och ställde frågan rakt ut, och det tog ett tag, och något tveksamt svarade hon att hon vill. 


    Men efter det har det varit väldigt konstigt, jag vet att det var en enorm törn, att jag ställde en sådan fråga som gör henne så sårbar, men som sagt vill jag ha en förändring i relationen, jag ger inte upp i första taget men jag orkar inte leva i ett halvt vakum där jag aldrig riktigt vet vad hon känner och tänker. Hon behöver såklart inte berätta hela tiden eller bekräfta mig hela tiden - men det vore trevligt med en liten tydligare hint om att hon faktiskt vill ha mig i sitt liv emellanåt. Det är inte så att hon på något vis är otrevlig, behandlar mig illa, klagar på mig eller kräver något av mig, det är bara mestadels ensamt i tvåsamheten för min del. Hon tycker att just det sättet hon är på, att hon inte har något att klaga på mig, är hennes uttryck för att hon älskar mig...

    Men som sagt, nu har det varit extremt tyst i en vecka snart. Hon har inte börjat ett enda samtal med mig om ens småsaker, utan är helt tyst om inte jag säger något, varpå hon svarar väldigt kort. Jag tar inte åt mig, utan låter henne vara där hon är just nu i väntan på att hon ska tänka klart och försöker sysselsätta mig med något hela tiden för att själv slippa tänka på det. Hon har inte på något sätt tagit ett steg framåt igen, utan är kvar i tankarna (tror jag) sedan senaste diskussionen, i vilken vi ändå kom framåt till slut, där vi kom fram till att hon helt enkelt ska säga till om hon känner att hon behöver tid att vara ensam eller ifred så att hon kan få komma ikapp, så att vi slipper missförstånd kring de situationerna, läs tidigare inlägg ovan. 

    Så just nu är jag faktiskt rädd för att hon känner sig så pressad att hon funderar på att bryta upp bara för att slippa komma ut ur sitt skal.

  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-10 19:43:23 följande:
    Som jag skrivit tidigare... Jag kan identifiera mig väldigt mycket med hur du beskriver din sambo, men hon är nog kanske snäppet svårare än mig.

    Jag tycker absolut inte att du ska behöva tassa på tå och alltid väga dina ord på en guldvåg av överdriven hänsyn till henne.

    Hennes mående kan inte styra allt, och inget blir nog bättre förrän hon själv inser att även hon måste jobba på och vårda ert förhållande.
    Nä, jag håller med. Se inlägget ovan som beskriver lite mer, det är just hennes del av att delta i förhållandet lite mer aktivt som jag är ute efter. Som sagt har jag inga problem att ge henne hur mycket space hon behöver, bara resten av tiden är en tid i vilken jag känner att hon är lite mer närvarande.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-11 12:12:45 följande:

    Nä, jag håller med. Se inlägget ovan som beskriver lite mer, det är just hennes del av att delta i förhållandet lite mer aktivt som jag är ute efter. Som sagt har jag inga problem att ge henne hur mycket space hon behöver, bara resten av tiden är en tid i vilken jag känner att hon är lite mer närvarande.


    Hur går det för er?

    Jag tror det var bra att även du sa att du kanske inte orkar mer om du alltid måste hålla tillbaka. Kanske att hon då får sig en liten tankeställare. Ett förhållande måste vårdas om det ska hålla, så är det ju. Och det fungerar inte om det bara är den ena som ska vårda och sköta om.

    Jag tror att man kan bli lite självisk när man har hennes problematik. Jag har iallafall fått lov att "lära mig" hur man vårdar ett förhållande så att båda får sitt och mår bra, och inte bara tänka på mig och hur jag mår.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-14 15:41:07 följande:

    Hur går det för er?

    Jag tror det var bra att även du sa att du kanske inte orkar mer om du alltid måste hålla tillbaka. Kanske att hon då får sig en liten tankeställare. Ett förhållande måste vårdas om det ska hålla, så är det ju. Och det fungerar inte om det bara är den ena som ska vårda och sköta om.

    Jag tror att man kan bli lite självisk när man har hennes problematik. Jag har iallafall fått lov att "lära mig" hur man vårdar ett förhållande så att båda får sitt och mår bra, och inte bara tänka på mig och hur jag mår.


    Det går helt ärligt talat helt åt skogen. Tror inte just nu att det finns någon chans alls att hitta tillbaka, hon ser inte alls sin del i något. Ska på familjerådgivning på måndag, men jag tror inte att det hjälper något längre, tyvärr.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-16 00:21:08 följande:

    Det går helt ärligt talat helt åt skogen. Tror inte just nu att det finns någon chans alls att hitta tillbaka, hon ser inte alls sin del i något. Ska på familjerådgivning på måndag, men jag tror inte att det hjälper något längre, tyvärr.


    Verkligen tråkigt att höra :/
  • Igenkänning delux

    Hej,

    Har läst långt ifrån allt, är egentligen för trött.

    Känner ändå att jag måste svara..

    När jag läste denna tråden trodde jag, helt seriöst, att det faktiskt var min karl som skrivit?! Bara antalet år som inte stämmer.

    Jag är alltså i samma situation, fast helt omvänt.

    Jag är hon som inte vill bli tagen på, som avskyr komplimanger och som känner mig otillräcklig.

    För mig har det blivit en ond cirkel, jag mår dåligt av att känna mig så otillräcklig vilket gör att jag drar mig undan ännu mer. Han blir ledsen och till följd blir jag ledsen.

    Närhet är ett ont måste och sex sker i form av husfridssex..

    Mina egna tankar, och reflektioner, är att det blivit såhär dels pga mitt mående men dels pga vår levnadssituation. Jag älskar min kille men jag är trött och grinig på hur vi bor.

    Har hamnat i rollen som flickvän/betjänt/morsa och vardagen har väl kommit oss emellan.

    Hur ser ert vardagsliv ut, blir då min fråga? Kanske är det så att hon känner missnöje men att det inte kommer fram i kommunikationen? Att känna sig som en hushållerska eller morsa tar lätt död på sambons attraktion ????

    En annan fundering är att det kanske skulle funka att bli särbos för att se om glöden kommer tillbaka? Både för att bryta vardagen men för att få lite mer alone-space.

    Det är förvisso riskfyllt och kan leda till döden på ett förhållande, men å andra sidan låter det som om er relation bara väntar på att brytas inom snar framtid ifall inget händer.

    Nu ska jag sova, men bokmärker denna tråd så jag kan återvända. Familjeliv är väl inte riktigt min melodi men googlande efter just "att leva som särbo" ledde mig hit.

  • Uppepåberget
    Igenkänning delux skrev 2017-04-16 01:08:24 följande:

    Hej,

    Har läst långt ifrån allt, är egentligen för trött.

    Känner ändå att jag måste svara..

    När jag läste denna tråden trodde jag, helt seriöst, att det faktiskt var min karl som skrivit?! Bara antalet år som inte stämmer.

    Jag är alltså i samma situation, fast helt omvänt.

    Jag är hon som inte vill bli tagen på, som avskyr komplimanger och som känner mig otillräcklig.

    För mig har det blivit en ond cirkel, jag mår dåligt av att känna mig så otillräcklig vilket gör att jag drar mig undan ännu mer. Han blir ledsen och till följd blir jag ledsen.

    Närhet är ett ont måste och sex sker i form av husfridssex..

    Mina egna tankar, och reflektioner, är att det blivit såhär dels pga mitt mående men dels pga vår levnadssituation. Jag älskar min kille men jag är trött och grinig på hur vi bor.

    Har hamnat i rollen som flickvän/betjänt/morsa och vardagen har väl kommit oss emellan.

    Hur ser ert vardagsliv ut, blir då min fråga? Kanske är det så att hon känner missnöje men att det inte kommer fram i kommunikationen? Att känna sig som en hushållerska eller morsa tar lätt död på sambons attraktion ????

    En annan fundering är att det kanske skulle funka att bli särbos för att se om glöden kommer tillbaka? Både för att bryta vardagen men för att få lite mer alone-space.

    Det är förvisso riskfyllt och kan leda till döden på ett förhållande, men å andra sidan låter det som om er relation bara väntar på att brytas inom snar framtid ifall inget händer.

    Nu ska jag sova, men bokmärker denna tråd så jag kan återvända. Familjeliv är väl inte riktigt min melodi men googlande efter just "att leva som särbo" ledde mig hit.


    Hej, har inte ens orkat titta in här på senaste veckan eftersom sambon gjort slut.

    Förstår din situation kring flickvän/betjänt/morsa, kan lova att det inte är så här, snarare tvärtom. Jag tar hand om nästan allt vad som har med hushållet att göra så att hon fått så mycket egentid som möjligt. Men ingenting jag gjort har hjälpt.

    Jag har helt enkelt haft död på alla hennes känslor genom att helt enkelt inte ha lyssnat tillräckligt på hennes behov - hon har ju sagt att hon inte tycker om för mycket uppmärksamhet, ändå har jag inte klarat av att bara låta henne vara och andas utan ångat på och trott att jag kanske kan väcka henne till liv liksom...

    Förbannar min egen dumhet och att jag bara inte kunde lyssna utan att tolka. Hon har bestämt sig så helt att det inte finns någon återvändo, men jag lever i förnekelse kring det just nu, sorgen är totalt förlamande. Hon vill att vi ska fortsätta vara vänner, och det är klart jag vill det också, att fortsätta att ses när jag väl någon gång hittar en lägenhet, så jag hoppas på att det någonstans ska finnas i  alla fall en minimal möjlighet till att hon kan få såpass mycket tillit till mig igen att någon glöd kommer tillbaka, men just nu känns allt bara svart och tungt.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-23 14:25:10 följande:

    Hej, har inte ens orkat titta in här på senaste veckan eftersom sambon gjort slut.

    Förstår din situation kring flickvän/betjänt/morsa, kan lova att det inte är så här, snarare tvärtom. Jag tar hand om nästan allt vad som har med hushållet att göra så att hon fått så mycket egentid som möjligt. Men ingenting jag gjort har hjälpt.

    Jag har helt enkelt haft död på alla hennes känslor genom att helt enkelt inte ha lyssnat tillräckligt på hennes behov - hon har ju sagt att hon inte tycker om för mycket uppmärksamhet, ändå har jag inte klarat av att bara låta henne vara och andas utan ångat på och trott att jag kanske kan väcka henne till liv liksom...

    Förbannar min egen dumhet och att jag bara inte kunde lyssna utan att tolka. Hon har bestämt sig så helt att det inte finns någon återvändo, men jag lever i förnekelse kring det just nu, sorgen är totalt förlamande. Hon vill att vi ska fortsätta vara vänner, och det är klart jag vill det också, att fortsätta att ses när jag väl någon gång hittar en lägenhet, så jag hoppas på att det någonstans ska finnas i  alla fall en minimal möjlighet till att hon kan få såpass mycket tillit till mig igen att någon glöd kommer tillbaka, men just nu känns allt bara svart och tungt.


    Tråkigt att höra att det gick den vägen för er. Men kanske var det oundvikligt oavsett vad du gjort eller inte gjort. Ni verkar vara så olika som man kan bli och då är det svårt att få ett liv tillsammans att fungera.

    Kanske att ni, om hennes gnista tänds igen, kan leva som sambos? Som "igenkänning Deluxe" föreslog. För jag skulle tro att hon har svårt att leva i ett förhållande oavsett vem det skulle vara med. Ett förhållande innebär ju liksom närhet och komplimanger i någon form iallafall. För somliga mer och för somliga mindre, men ändå i någon grad.

    Lasta inte dig själv för hur du agerat. Du har ju bara utgått ifrån dina behov samtidigt som du försökt att ge henne tid ensam.

    Jag tror att det är svårt för en person som vill ha mycket närhet att avhålla sig det. Det märker jag på min sambo. Han skulle kunna vara nära och kramas dygnet runt tror jag, och hagmarker hur svårt han har att låta bli när jag inte mår bra tex. En naturlig reaktion är ju att vilja hålla om och finnas där när ens partner mår dåligt, men jag vill oftast inte ha det så. Jag vill vara ifred och inte behöva tänka på andra. Men jag tillåter ändå en viss närhet, för hans skull. Allt handlar inte om "mig", och det är något jag kan tycka att din fd sambo inte förstod riktigt. Allt handlade inte om henne och hennes behov. Dina är lika viktiga.

    Hoppas du mår bättre snart.
Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.