Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.
Min sambo har ett väldigt stort behov av att få vara ensam eller ifred, vilket jag respekterar så gott jag kan, jag betvivlar inte att hon älskar mig trots att hon sällan visar det. Jag älskar henne också, men jag kan ofta sakna att ha mer fysisk och själslig kontakt, ibland känns det som att jag tvingar mig på henne när jag bara ska ge henne en kram vilket får mig att känna mig olustig.
Kärnan i problemet är att hon menar på att hon inte känner ett behov eller vill ha så mycket fysisk kontakt alls dag- och kvällstid. Det har inte alltid varit så, såklart att det var annorlunda under det första året för 5 år sedan, men det blir bara värre för varje år. Hon var en helt annan person under det första året vi var tillsammans, och ibland känns det som att jag inte känner henne längre. Det blir mer som att hon lever sitt liv till största del inuti sitt eget huvud, och delar inte med sig av vad som händer därinne?
De gångerna som det händer att jag har ett behov att få vara ifred tolkar hon tyvärr ofta som att något är fel och att jag är ointresserad av henne eller att jag är sur på henne, vilket jag iofs ibland på sätt och vis är eftersom jag ofta önskar att det skulle finnas mer ömhet och spontanitet mellan oss, men måste det vara just de gångerna som jag faktiskt inte är på humör?
Den kroppskontakt vi har dag- eller kvällstid handlar mest om att jag masserar hennes fötter, nästan dagligen vilket jag iofs gärna gör eftersom det ändå är något hon verkligen tycker om.
På nätterna däremot vill hon gärna ligga väldigt nära eftersom hon då är både frusen och aningen "mörkrädd", eller otrygg, problemet är bara att jag har väldigt svårt för att sova då. Det är ju iofs väldigt mysigt, och täcker upp en del av mitt behov av fysisk beröring, men eftersom hon jobbar ständig natt sover vi bara tillsammans ungefär hälften av månadens nätter, alltså är jag ensam ganska mycket.
En del av problemet med hennes brist på behov av fysisk kontakt antar jag handlar om att hon inte är nöjd med sin kropp och sin vikt, men jag är väldigt nöjd med hur hon ser ut, men det är inte heller något jag får säga eller tycka, hon gillar inte komplimanger heller. Jag saknar att kunna tala om för henne hur fin jag tycker att hon är, och att jag älskar hennes nakna kropp på alla sätt och vis och att jag gärna skulle se mer av den oftare, men gud förbjude om jag gör det, då är jag alldeles för pressande.
Vi har ändå ett hyfsat fungerande sexliv emellanåt, men det är samma sak där, hon tycker inte om för mycket beröring utan föredrar mer direkt pang på, så mysiga förspel existerar liksom inte. Finns ingen möjlighet att på ett romantiskt eller på ett roligt upphetsande sätt skapa stämning under dagen eller kvällen, det är något som bara plötsligt händer i ett mörklagt sovrum de dagarna som vi haft som minst kontakt med varandra. Om jag ändå försöker ?lägga upp för det? resulterar det bara i att hon känner sig pressad på något sätt, och så blir det definitivt inget.
Vi har såklart diskuterat det här fram och tillbaka i cirklar, och jag försöker förstå henne så gott jag kan, det är ju inte varje dag hon är så avig och inbunden, men åtminstone 20 av månadens dagar, och varje gång ämnet ens tas upp resulterar det i att hon känner att hon inte räcker till för mig och mina behov, vilket resulterar i att hon blir ännu mer tillbakadragen och får skuldkänslor för det och jag känner mig dum i huvudet för att samma diskussion som ändå inte leder någonvart tas upp om och om igen. Paradoxalt tas ämnet upp just när hon har dåligt samvete för att hon tror att hon inte räcker till, och jag försöker undvika ämnet eller försäkra att det inte är så eftersom det bara blir värre, jag vet att jag inte kan ändra på henne, det kan ju bara hon, om hon vill.
Vårt liv tillsammans är inte helt okomplicerat på andra sätt heller, med ett gäng barn, inga gemensamma dock, det är en logistisk utmaning att få det att fungera ibland, men vi brukar kunna lösa det mesta.
Så, långt, osammanhängande och rörigt skrivet. Jag känner att jag gärna vill ha någon/några att bolla med, gärna någon som kanske fungerar lite likadant som henne som kanske kan få mig att förstå henne bättre, eller rena mothugg som hjälper mig att veta vad jag ska göra för att förbättra situationen, jag börjar känna mig ganska ensam och vilse i det hela och vet varken in eller ut om det egentligen är jag som är krävande och klängig eller vad jag ska göra för att förbättra något.
P.S.
Det händer ibland att tanken på att bryta upp dyker upp, men jag älskar henne och det finns så mycket bra saker i relationen också som är värda att vårda, jag är snarare rädd för att hon ska bryta upp pga att hon så ofta känner att hon inte räcker till och tror att hon är ett hinder för att jag ska kunna vara lycklig fullt ut, vilket skrämmer mig väldigt mycket, hon har tagit upp det några gånger tidigare.
D.S. Nej, hon har inte Asperger eller någon annan neuropsykiatrisk åkomma förutom en lätt ångestproblematik.
