Pappor som lämnar

Jag har en fråga som jag skulle vilja att pappor som har lämnat sina barn svarar på. Jag önskar ärliga svar. Jag vill inte döma någon, och jag förstår att orsakerna kan vara nästan lika många som det finns pappor som har lämnat. Men jag skulle vilja få en övergripande blick över de vanligaste anledningarna.

Nu menar jag inte pappor som har sina barn varannan vecka, eller varannan helg eller med annan regelbundenhet. Utan jag menar er pappor som verkligen har lämnat era barn.

Min fråga till er pappor är:
Varför gjorde ni det, vilken var er orsak?
Har ni någonsin ångrat er?
Tänker ni någon gång på era barn?
Funderar ni på att ta kontakt med dem?
Hur går era tankar?

Därför vill jag att endast pappor som någon gång (nyligen eller för länge, länge, länge sedan) har lämnat sitt barn svarar. Men även ni andra som har insikt i dessa mäns beslut kan också svara, men då ska vi vara säkra på orsaken och känna en sådan pappa mycket väl. Det kan exempelvis vara hans nya kvinna som han har anförtrott sig åt.

Anledningen till denna fråga är för att jag vill försöka förstå min egen pappa. Han övergav mig, mitt syskon och min mamma när jag var endast en bebis och mitt syskon några år äldre. Jag har ingen som helst kontakt med honom nu, men har haft lite sporadiskt tidigare under åren. Väldigt kärlekslös kontakt måste jag få inflika. Han har aldrig visat att han varken älskar mig eller saknar mig.

Detta är över 40 år sedan. Min mamma har aldrig velat prata om honom, och jag har aldrig haft den kontakten med honom så att jag har kunnat fråga honom om varför. Jag vet att han träffade en ny kvinna. Han flyttade 50 mil ifrån oss, sedan flyttade de utomlands under många år, och när de väl flyttade hem bosatte de sig i en annan stad. Det var då vi träffades några gånger under mitt tonår.

Detta har påverkat mig under hela mitt liv. Jag har dåligt självförtroende och känner mig otillräcklig och värdelös. Men framförallt: på "äldre" dagar har jag blivit väldigt ledsen över det och kan gråta mig till sömns på kvällarna. Jag kan gråta när jag ser kärleksfulla pappor i lekparken med sina barn. Jag kan gråta när jag ser filmer med pappor, läser böcker etc, etc. Jag tänker på en pappa (dock inte honom, utan mer en fadersfigur) nästan jämt, hur det hade varit att få ha en pappa som älskade mig.

Jag har själv barn nu och skulle aldrig, aldrig någonsin kunna lämna dem. Inte ens om vi föräldrar skiljde oss. Jag är så ledsen att mina barn inte får ha någon morfar att busa med, som älskar dem. Lika ledsen att jag aldrig har fått vara "pappas lilla flicka".

Tack snälla för era svar!