Pappor som lämnar

Jo, många män checkar ut från föräldraskapet efter en skilsmässa. Detta kommunicerar de inte öppet men den tysta och ibland halvt omedvetna logiken är att eftersom mamman ville skiljas så har hon splittrat familjen och hans förpliktelser och moraliska ansvar är därför nu så gott som obefintliga. 

Det här är djupt orättvist mot barnen som ofta skulle behöva den precis motsatta reaktionen, alltså en pappa som steppar upp och kämpar för att bibehålla kontakten med sina barn oavsett vad han tycker om deras mamma.

Detta är extra viktigt om barnen på något sätt har fått kontakten med mamman skadad vid skilsmässan, vilket inte alls är ovanligt eftersom skilsmässor på ett känslomässigt plan ofta är att jämställa med bilkrockar. 

Det som är allra svårast att förstå är var känslorna för barnen tar vägen efter en separation/skilsmässa. Kan en pappa bara sluta älska sina barn för att en annan kvinna kommer in i bilden? Eller försvinner de direkt efter separation med mamman?

Kan de öht älskat sina barn till att börja med? För det är helt ologiskt från en mammas perspektiv.

När jag var riktigt nykär i mitt barns mor så blev allt annat i livet än henne ointressant. Allt annat än att vara med henne var bara något som genomleds. Så kanske en pappa kan det, men jag vet inte om jag kan bli kär på det sättet nu med barn och ålder. Jag tror inte det. Men det var väldigt starkt.

Jag tänker mig den känslan, och kanske i det sinnesläget att man skulle kunna göra det?

Men kanske dags att söka vård från en psykolog Så att du inte gör likadant ifall skilsmässan kommer ?
Du är medveten om dina problem!

Fast det borde inte gå att få så starka känslor för en annan person när man är förälder!
Det är skillnad på att vara ung och bli kär för första gången när man inte har barn, men en frisk person kommer aldrig kunna bli så kär i en annan att ens eget barn blir oviktigt, bara människor som kanske inte är så friska!

Söka vård för att jag försöker hypotetiskt föreställa mig anledningen till ifall jag hade gjort något sådant?Jag tror inte det heller, men om det går så tror jag vi har förklaringen där.

Jag tycker att när ett par separerar så är det båda föräldrarnas ansvar att barnens umgänge med föräldrarna blir 50/50. Bland de par som finns i min umgängeskrets har det generellt sett fungerat bra med 50/50-fördleningen. I de fall det inte fungerat är 100% pga av att mamman med näbbar och klor gått till kamp för att få egen vårdnad och därmed gjort allt i sin makt för att smutskasta pappan.
Det har framgått med all önskvärd tydlighet att mamman varit en psykopat. Tyvärr är det inte alla pappor som orkar ta fighten år efter år.
Jag skulle själv se mig som fruktansvärt misslyckad om jag haft så dåligt omdöme att jag låtit mig luras att skaffa barn med en psykopat.
Givetvis ska man slåss för rätten till sina barn, men jag förstår faktiskt att den sammanlagda bördan gör att vissa ger upp.

När det gäller föräldrar som helt bryter upp, flyttar och skaffar en ny familj så är de enda fall jag känner till:
1. Min föredetta svärfar som blev lämnad av sin mor. Av oklar anledning lämnade hon sina två barn och man, flyttade 50 mil bort och startade en ny familj.

2.En kollega vars mor gav upp sina fem barn och man och bara flyttade. Såhär 30 år senare vet han fortfarande inte varför och han har inte förlåtit henne.

Min  tanke är att den förälder som gör ett sådant uppbrott antingen är en psykopat som helt enkelt sätter sig själv i första hand och som insett att familjelivet inte passade dem just nu.
Alternativt är det så att motparten är en psykopat och de flyr för sitt eget liv och är så nedbrutna att de tror att familjen inte ens kommer att sakna dem.

Jag fattar inte hur man kan må bra och bli lycklig med en annan kvinna (man) med vetskapen att man lämnat sina barn på sitt samvete, De lär inte vara helt omedvetna om att barnet kommer fara illa och känna sig oönskade. 

Bottenskrap till människor som gör så.

Jag känner en man som lämnade sina två barn. Han hade ett pågående missbruk och relationen till båda mammorna var väldigt destruktiv, framför allt till den ena. När han lyckades ta sig ur sitt missbruk och var en stabil människa igen var barnen unga vuxna. Han lyckades få en fungerande relation till det ena barnet igen men inte till det andra. Det är hans stora sorg och skam i livet men jag tänker att han där och då kanske gjorde det bästa han klarade av. Det hade varit sämre för barnen om han stannade kvar och de tvingades till umgänge med en aktiv alkoholist. 

Många här resonerar som att alla föräldrar är starka balanserade och friska individer. Jag tror att många av de som lämnar sina barn gör det för att de helt enkelt inte klarar av att vara fungerande bra föräldrar. De kanske klarar det när de har stöd av en fungerande partner men inte när de på egen hand ska klara av varannan veckas liv. 

Ej lämnat verkar vara en empatisk människa med förmågan att föreställa sig människors olika känsloliv.  

Är det någon som har problem och borde jobba på sig själv så är det du. Hur kan man vara en bra förälder om man inte kan förstå att olika människor känner och agerar på olika sätt?