OnePiece skrev 2017-04-13 16:55:46 följande:
Jag har en fråga som jag skulle vilja att pappor som har lämnat sina barn svarar på. Jag önskar ärliga svar. Jag vill inte döma någon, och jag förstår att orsakerna kan vara nästan lika många som det finns pappor som har lämnat. Men jag skulle vilja få en övergripande blick över de vanligaste anledningarna.
Nu menar jag inte pappor som har sina barn varannan vecka, eller varannan helg eller med annan regelbundenhet. Utan jag menar er pappor som verkligen har lämnat era barn.
Min fråga till er pappor är:
Varför gjorde ni det, vilken var er orsak?
Har ni någonsin ångrat er?
Tänker ni någon gång på era barn?
Funderar ni på att ta kontakt med dem?
Hur går era tankar?
Därför vill jag att endast pappor som någon gång (nyligen eller för länge, länge, länge sedan) har lämnat sitt barn svarar. Men även ni andra som har insikt i dessa mäns beslut kan också svara, men då ska vi vara säkra på orsaken och känna en sådan pappa mycket väl. Det kan exempelvis vara hans nya kvinna som han har anförtrott sig åt.
Anledningen till denna fråga är för att jag vill försöka förstå min egen pappa. Han övergav mig, mitt syskon och min mamma när jag var endast en bebis och mitt syskon några år äldre. Jag har ingen som helst kontakt med honom nu, men har haft lite sporadiskt tidigare under åren. Väldigt kärlekslös kontakt måste jag få inflika. Han har aldrig visat att han varken älskar mig eller saknar mig.
Detta är över 40 år sedan. Min mamma har aldrig velat prata om honom, och jag har aldrig haft den kontakten med honom så att jag har kunnat fråga honom om varför. Jag vet att han träffade en ny kvinna. Han flyttade 50 mil ifrån oss, sedan flyttade de utomlands under många år, och när de väl flyttade hem bosatte de sig i en annan stad. Det var då vi träffades några gånger under mitt tonår.
Detta har påverkat mig under hela mitt liv. Jag har dåligt självförtroende och känner mig otillräcklig och värdelös. Men framförallt: på "äldre" dagar har jag blivit väldigt ledsen över det och kan gråta mig till sömns på kvällarna. Jag kan gråta när jag ser kärleksfulla pappor i lekparken med sina barn. Jag kan gråta när jag ser filmer med pappor, läser böcker etc, etc. Jag tänker på en pappa (dock inte honom, utan mer en fadersfigur) nästan jämt, hur det hade varit att få ha en pappa som älskade mig.
Jag har själv barn nu och skulle aldrig, aldrig någonsin kunna lämna dem. Inte ens om vi föräldrar skiljde oss. Jag är så ledsen att mina barn inte får ha någon morfar att busa med, som älskar dem. Lika ledsen att jag aldrig har fått vara "pappas lilla flicka".
Tack snälla för era svar!
Jag har lämnat mina barn!
Vi gick isär när yngsta var 10 år den äldre 12 år, först hade vi gemensam vårdnad, och barnen bodde växelvist hos oss, ibland var dom mer hos mamman.
Efter ett år tog mamman upp en vårdnadstvist och häda att barnen vill bo hos henne heltid, om den äldre dottern blivit påverkat av mamman eller om det var hennes egna beslut, det vet jag inte, vi gick vårdnads tvist och blev varannan vecka för mig, men mitt ex gjorde allt för att förhindra umgänget, med undanflykter som hon vill inte åka till dig, eller dom ska dit nu osv...
Den äldre dottern berätta att att hon ville välja själv, jag vill bo hos mamma!
Först bodde jag kvar i samma stad, men efter ett år blev jag lessen, sorgsen , sakna verkligen barnen, jag fick inte träffa dom.
Bestämde mig för och flytta, jag fick så många frågor av folk varför jag inte träffa mina barn, precis som det var något fel på mig.
Jag flyttade, bytte stad, berätta inte till någon att jag hade barn, jag vill inte leva med frågan varför jag inte träffar barnen, folk förstår inte det egna valet, "min dotter har valt bort mig", mamman gör allt för att stödja hennes beslut och vägrar samarbeta,gör allt för att förhindra umgänget.
Nu efter åt har barnen ringt upp mig, undrat varför jag försvann, berätta att det var hennes egna val.
Barnen vill träffas.
Dina frågor !
1 varför gjorde ni det, vilken orsak? = Det var barnets egna val, stött av mamman.
2 Har ni ångrat er? = Jag har levt med sorg för att jag blivit bort vald av mina barn, jag har fått leva med frågor varför jag inte träffar mina barn, jag har blivit smutskastad för att mina barn valt bort mig. har gått hos psykolog för att hitta tillbaka till livet igen, det var inte mitt val !!!
3 Tänker jag på barnen? Ja jag tänker på barnen.
4 Om jag tänker ta kontakt? Nej, jag har blivit bortvald av barnen och mamman, mamman stödde och kriga hårt för att jag skulle försvinna ur deras liv, många år levde jag med sorg, kämpade för att hitta meningen med livet igen, var en tuff väg tillbaka, verkligen tuff vä
g.Nu har jag hittat tillbaka, jag var tvingad att starta ett nytt liv utan barnen, jag har tappat hela deras uppväxt, jag känner inte dom mer, jag vet inte vad det är för människor, hur dom utvecklats, dom är främlingar, jag är en främling för dom. dom såra mig så hårt som inget annat i hela världen kan göra. jag vågar inte träffa dom igen, rädd att det väcker upp den sorg jag lämnat bakom.
5 Tankarna är nästan glömda nu, jag tänker på barnen, ofta. men jag vågar inte ha kontakt för att det kan väcka sorgen igen, jag vill inte att min nya familj ska veta om dom, dom har sårat mig så hårt, dom får inte såra mig igen, eller skada min nya familj, jag ser inget positivt att dom nu vill ha kontakt, hur ska det umgänget se ut? viss vi kan träffas och fika, presentera dom för min familj och nya liv, men kommer det komma något gott ur det, eller kommer det förstöra.
Jag vågar inte chansa, vägen tillbaka var både svår och lång, jag har lärt mig och leva utan dom och kommer knappt ihåg vem dom är, jag vågar inte öppna den dörren igen, även om det finns fina minnen så överskuggar sorgen allt, kort och gott jag vågar inte ha kontakt igen, jag är glad och lycklig nu, inget får förstöra det igen.Barnen blev besvikna på svaret att jag inte ville träffa dom igen, men dom fick svaret varför, det var det egna valet, ni valde bort mig.
