Skolan - vad händer?

Alltså, vad händer med dagens svenska skola och förskola? Vilka psykologiska teorier, etik, moral och värderingar jobbar man efter för att utveckla och utbilda morgondagens vuxengeneration? Hur motiverar man dem?

Jag hör så mycket sjuka saker från bekanta som jobbar inom förskola och skola att man bli mörkrädd.

Exempel:
Att man ska sluta benämna personer, både barn och personal med könsbestämda pronomen. Syftet är antagligen att komma ifrån stereotypa könsroller. Men hur är det tänkt att resultatet ska se ut? Detta med att det finns två kön och de ser olika ut, det kommer barnen oundvikligen att lära sig förr eller senare. Är det då inte enklare att köra på det från början och istället fokusera på att det är de gamla, stereotypa och förlegade könsrollerna man ska komma ifrån, inte att pojkar och flickor faktiskt är två olika kön som existerar i verkligheten?!
Blir det inte svårare att referera till könsroller om man undviker könsbestämning?
Hur lär man barn att pojkar och flickor har samma värde om man låtsas som att de två olika könen inte finns?

Ett annat exempel är att barnpsykologer nu för in tanken om att allt som handlar om tävling och tävlande är dåligt. Jag kan förstå tanken om att dämpa hetsen och att förstärka känslan av lika värde. Men man får ju inte glömma att skola och hela barndomen är att lära inför livet man ska leva, varav en stor del som vuxna och hur ser verklighetens liv ut? Jo, mängder av tillfällen och situationer som består av kamp och tävling.
Ett prov eller läxförhör i skolan
Att idrotta
Att söka och få ett jobb
Att spela dataspel
Att lära sig nya saker och utvecklas
Att bilda familj
Att skaffa barn
Att prestera i tester, prov, träning, på jobbet e.t.c.
...
allt är en slags kamp och/eller tävling, att man måste prestera för att lyckas och uppnå ett resultat.
Det handlar inte nödvändigtvis om att vara bäst, ibland duger bra nog eller att man gjort sitt bästa, ibland är kampen mot sig själv, att prestera bättre än förra gången, att kunna konkurrera med andra om något man vill nå, eller bara att uppnå en nivå som är fastställd som ett godkänt resultat e.t.c.
Ska vi lära barn att de får vad de vill livet igenom utan egen kamp och prestation eller oavsett grad av prestation? Vilket samhälle leder det till?
Om man nu anser att exempelvis fyraåringar inte ska tävla, men äldre barn kan tävla, från vilken ålder eller mognadsnivå är det då lämpligt och varför kan ingen svara på det som nu blivit lärda att bannlysa tävlande på förskolan? Borde inte den kunskapen ingå i den utbildning man ger barnpedagoger och lärare?
Kan man inte istället utveckla sättet man genomför aktiviteter och lekar med tävlingsinslag, om det är så att just den formen som vi ser i seriös idrott anses olämplig för gemene barn i låg ålder.

Experter har redan varnat för att vi idag överbeskyddar våra barn i vår del av världen, att de inte tidigare får uppleva och erfara hur livet och verkligheten ser ut och bättre förbereds för vuxenlivet där de inte kan undvika allt.

Det finns säkert många fler exempel på märkliga teorier som införts eller är på väg att införas i skolan, du är välkommen att ta upp fler eller kommentera dessa.