Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Ja det är väl klart jag tycker om pappan.

Och nej vi är inte "fula" på det sättet. Bonusbarnet är en kopia av sin mamma.

Äsch, det där med att sitta kvar och vänta ut att alla ska äta klart?

Nej, det slopade vi för länge sedan..

Varför i herrans namn skulle inte ungar kunna få lämna när de är klara. Det räcker gott att de vuxna sitter kvar tills alla barn har ätit färdigt.

Någon annan kan ju mycket väl tycka att ni är det. Kanske till och med många.

Du fattade uppenbarligen inte poängen?

Grejen är att anonym (Blir det nånsin bättre) tycker att hennes mans fyraåring är ouppfostrad pga att han gör saker som hans pappa tillåter att han gör. På samma sätt skulle en annan person kunna tycka att hennes barn är ouppfostrade som går från bordet innan alla ätit upp, något som hon anser är ok och därför tillåter sina barn att göra. Folk har olika saker de tycker är viktiga när de uppfostrar sina barn, och barnen gör vad deras föräldrar lär dem är ett accepterat och/eller önskat beteende.

Så istället för att tycka illa om barnet borde hon inse att mannen hon valt att leva med är den som tillåter beteendet och lägga ansvaret där det hör hemma.

Ofta brukar det ju finnas likheter i vad man attraheras av, personlighetsmässigt och/eller utseendemässigt. Så du har nog mer gemensamt med exet än vad du själv tror.

Eftersom din partner uppenbarligen valt att bli förälder med henne måste han ju en gång ha ansett att hon var värd att satsa på.

Varför lägger du förresten skulden för pappans och farmors dåliga omdöme på barnet? Han kan väl inte rå för att de ger efter -vilken unge skulle inte utnyttja situationen om hen visste att fika vankades om hen bara gnällde? Tror knappast att dina barn inte skulle gjort likadant om du hanterat deras gnäll så som din partner och hans mamma hanterar pojken.

Och vad gäller ouppfostrade barn; uppenbarligen uppfostrar inte du dina barn till att man väntar på varandra vid middagen utan de kan dra därifrån när de ätit upp, ett beteende som många skulle anse var ouppfostrat. Så varför ser du inte att du och din partner har olika saker ni prioriterar i uppfostran? Och varför står du inte för att du valt mannen med hans fel och brister, istället för att skylla på barnet?

Ditt fokus på att barnet är "fult" och likt sin mamma (du har poängterat det flera gånger på bara några få inlägg) får det mer att låta som om du är svartsjuk på att din man har en historia och att han älskat barnets mamma innan han träffade dig.

Precis som någon annan skrev så skulle dom få vänta i en evighet då. Mina är äldre,säger tack för maten och frågar om dom får gå. Dom har bla läxor som ska hinnas göras.

Inte ett dugg svartsjuk på henne. Han ville inte ens ha barnet och det var inte planerat. Mamman sneflög med andra och hon var både dum psykiskt och fysiskt mot honom.