Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Ergo vi HAR och HADE samma syn. Så det så! Du får helt enkelt fatta att styvbarn inte är oskyldiga små sötbomber, det finns faktiskt monster också. Som i alla människor.

Ja vad vet du?! Vet du allt om mitt liv efter att bara ha läst det här, här?! Inte ens värt att svara på.

Våra hemska bonusbarn?

Jag har inget hemskt bonusbarn?

Det jag reagerade på var just att Fail antydde att hennes man skulle vara ungkarl i hela sitt liv om hon lämnade honom. Det tyckte jag var konstigt och avslöjade en hel del. Inte att det kan vara komplicerat med bonusfamiljer eller att många kämpar för att få det att fungera.

Sen tycker jag att det är rätt trist att utgångspunkten är att barnet ljuger och manipulerar. Inte att personkemin mellan barnet och bonusföräldern inte funkar. Inte att bonusföräldern el biopappan kan ha gjort fel.Jag har som sagt inte sagt något om att lämna. Jag tycker bara att ditt inlägg som jag citerade var konstigt.

Sedan vänder jag mig inte emot att det kan vara kämpigt och dyka upp problem på vägen i en bonusfamilj. Men det du och en del andra beskriver är ju grundläggande olika värderingar mellan er och era partners. Det gör mig väldigt undrande varför man går in och stannar kvar och börjar "bygga" på en sån situation.

För att ta ett konkret exempel: märkte du inte att bonusdottern aldrig sa tack när ni träffades första gångerna? Att hon aldrig hjälpte till hemma när du började introducerades mer i familjen och kanske spendera någon helg ihop med dem? Frågade du inte din man om det då det? Vad sa han?

Missade de här inläggen..

Det jag undrar över är hur dottern kunnat bli så diametralt annorlunda mot sin fars värderingar i så fall.

Sedan KAN det faktiskt finnas andra skäl till att ett barn inte säger hej och tack än att det är ett bortskämt monster. Extrem blyghet, asperger eller annat odiagnosticerat funktionshinder till exempel. Nu vet jag inte om det är fallet med din bonusdotter men tycker bara det är värt att tänka på.Nej jag vet inget om ditt liv. Jag svarar utifrån vad du själv beskrivit i dina inlägg.

Nä jag tyckte inte att min skulle vara ungkarl hela livet, om du läst allt innan så framgår det att dottern inte vill att han ska leva med nån, och framgår det inte så gör det det nu; dottern har uttryckt att jag tagit hennes plats och att hon har svårt för att pappa lever med en kvinna. Så summa summarum är ju att även OM dottern skulle få sin vilja igenom så kommer kanske någon ny pappa blir kär i och samma problem uppstår; hon tål inte konkurrensen. Så för att göra dottern nöjd helt och hållet skulle pappa vara ungkarl hela livet! Då fick hon behålla sin no1 place. Pappa har försökt förklara skillnaden mellan en dotter och en fru, dotter är alltid no1 som dotter och man har andra utbyten och relationer än med en fru. Hon har svårt att ta till sig det.

Det

Sedan vänder jag mig inte emot att det kan vara kämpigt och dyka upp problem på vägen i en bonusfamilj. Men det du och en del andra beskriver är ju grundläggande olika värderingar mellan er och era partners. Det gör mig väldigt undrande varför man går in och stannar kvar och börjar "bygga" på en sån situation.

För att ta ett konkret exempel: märkte du inte att bonusdottern aldrig sa tack när ni träffades första gångerna? Att hon aldrig hjälpte till hemma när du började introducerades mer i familjen och kanske spendera någon helg ihop med dem? Frågade du inte din man om det då det? Vad sa han?

Det undrar vi med, men en dotter tyr sig till sin mor och ser upp till och vi misstänker att det endast är mammans uppfostran som fastnar. Vad tror du?

Men sådär tyckte min bonusdotter också när sambon levde med sitt ex. Hon avskydde det (henne). Men när jag och sambon flyttade ihop är hon helt annorlunda och älskar att jag och mitt barn bor med dom.

Man kan inte passa med alla, handlar om personkemi och inte att hon inte vill att pappa ska leva ensam.