dejta en introvert person

Jag har precis börjat dejta en tjej som är väldigt introvert (enligt egen utsaga, vi kom snabbt på djupet och började prata om "djupa" saker). Själv är jag tämligen extrovert, har ofta sprudlande mycket energi och är dessutom en hopplös romantiker. Dejterna har dock blivit väldigt bra, trots dessa olikheter. Kramas, är fysiska med varandra men inget mer. Eftersom vi bara har träffats några gånger så är det förstås väldigt svårt att veta hur det hela ska utvecklas men jag börjar bli förälskad i henne. Jag tror det finns ett intresse från hennes sida även om det känns som att jag är den som är mest drivande för tillfället.

Min utmaning är nu att hitta "rätt nivå", fortsätta visa mitt intresse men samtidigt anpassa dessa beteenden för att inte stressa. Klassiska grejer men jag skriver detta här för att just ta den introverta sidan i beaktande. Min fråga riktar sig till er introverta personer: hur känner ni er mest bekväma att bli "uppvaktade"? Blir ni "uttröttade" av dejting på samma sätt som introverta ofta beskriver att de blir efter större fester? Vilken strategi brukar fungera bäst på er, när det gäller att inleda en relation?

Är såklart medveten om de indiviuella skillnader men det vore intressant att få lite information på gruppnivå  

korta frågan är hur ni introverta personer

Jag är nog rätt introvert - eller jag gillar inte att ta första steget. Jag är avvaktande när jag träffar nya personer och lite "seg" på så vis. Med den utgångspunkten är mitt svar:

Jag gillar när killar tar kommando utan att det verkar som att de bara  vill ligga med mig. En blick säger mer än tusen ord - och när det kommer till attraktion är det verkligen så! Jag tror att bästa sättet att komma nära en introvert person är att du lyssnar på vad hon säger - ställ följdfrågor och visa intresse utöver sex och fysisk attraktion. Bekräfta det hon säger och samtidigt som det är du fysisk. Berättar jag något för en kille så räcker det med att han visar intresse - visar att han (vid senare tillfälle) lyssnat på vad jag har berättat (ex. om jag gillar något spec eller så) och samtidigt passar på att vara fysisk och tar på mig (utan att tafsa). Genom att du knyter an känslomässigt på ett mer personligt plan tror jag du efter några dejter utan problem kan fortsätta vara mer och mer fysisk. Prata med henne och säg - kom och sätt dig här eller sätt dig bara nära själv. Små gester är nog det absolut bästa :D Sen förhoppningsvis känner du när det är dags för första kyssen osv. :)

Jag är en introvert person..

Jag trivs i mitt eget sällskap och har stort behov av min ensamtid för att orka och vilja vara social. Detta har ofta skapat problem i mina relationer då de har tolkat mitt behov av egentid som ointresse. Med personer som jag har en nära relation med (mina barn, föräldrar, NÄRA vänner eller en "käresta") är jag gärna fysisk och vill vara nära, kramas och gosa.. Men ryser nästan vid tanken över att behöva krama en person som jag inte känner mig nära. Jag får absolut inte ut något av ett ONS då jag behöver ha en relation till personen jag ligger med, går inte igång på enbart det fysiska. Däremot så har jag ibland haft mer fasta sexuella relationer av typen KK som fungerat bra.

När jag träffar en ny kille som jag dejtar så får han inte bli för "på" från första början för då känner jag mig kvävd och påpassad. Det tar ett tag för mig att avgöra om det är en person som jag verkligen vill ha i mitt liv och innan jag kommit fram till att jag vill det så håller jag mig lite på min kant. Gillar absolut inte spontanbesök eller att någon ringer fem minuter efter han vet att jag kommit hem från jobbet, då är det inte säkert att jag svarar.. Jag kommunicerar gärna via sms och ser ingen större vits med långdragna telefonsamtal.

Om vi kommer så långt att jag ska träffa dina vänner och familj så "ta hand om mig" lämna mig inte på en stol med din faster som jag aldrig träffat, jag är dålig på att småprata" och tycker att det är ansträngande att konversera med de flesta personer som jag inte vet om jag har något gemensamt med.

Alla introverta fungerar väl inte precis som jag, så se detta som ett exempel.

Fråga gärna mer om du undrar något!

sms:a, chatta mycket. är ett utmärkt sätt att lära känna varandra utan att det kostar mycket energi för en introvert.

jag och min nuvarande sambo var först brevvänner (typ), sen sågs vi ett par gånger när vi råkade vara i samma stad som varandra, efter det skrev vi roman-sms till varandra under ett par månader. ringde ett telefonsamtal (ugh, hatar. vi bestämde reglerna på chatt först - han var tvungen att ringa ett visst klockslag, och om jag inte vågade svara skulle han pröva fem minuter senare igen, och han var tvungen att smsa innan han ringde så att jag var beredd trots att vi bestämt tid... haha ok, jag kanske bara är neurotisk, inte introvert...)

sen besökte jag honom och ett starkt intresse fanns från båda sidor. 

det var dock sjukt överväldigande för mig att ta in en "ny" person, alltså en ny fysisk person med ny doft och kroppsvärmen och allt, så första kvällen hemma hos honom låg vi ner bredvid varandra i timmar och bara andades in varandras andetag innan han "fick" röra vid mig men sen när det väl släpper så släppte det totalt. väldigt häfitgt är det när man når fram till varandra totalt.

men jag tror det kan vara ganska vanligt för introvertas sociala liv - "either you're in or you're out". antingen är du väldigt nära eller så är du inte alls. på så sätt tror jag säkert att hennes intresse för dig är enormt.

men som sagt, tid är en introverts bästa vän. 

Jag är ganska introvert och min kille är väldigt extrovert. Det passar oss bra. Han får mig att bli lite mer framåt och våga mer. Det gillar jag fast jag tycker det är jobbigt ibland.

Jag skulle säga att fortsätt vara extrovert men försök känna av när det är läge att tagga ner lite så hon inte blir obekväm eller alltför blyg.

Det finaste en kille sagt till mig är: "får jag kyssa dig?" Tidigare har det bara blivit av på nåt sätt, i stämningen, el så har killen bara kysst. Men detta, att respektfullt och ödmjukt fråga, var bland det finaste jag upplevt.

Jag är introvert. Som flera här i tråden undviker jag telefonsamtal. Mina kompisar vill gärna prata i flera timmar men jag blir nästan sängliggande efter.

Och som någon annan sa, lämna mig inte själv med ex din faster. Det är fruktansvärt ångestframkallande.

Jag undviker aldrig att gå på fest, jag är social och glad, men jag blir galet trött efter. Sedan klarar jag inte av att ha tjejkompisar hängandes hos mig i flera timmar. Jag tar gärna en promenad eller fika men sen behöver jag vara själv.

När det gäller partner så frångås den "regeln". Min sambo fick vara hur mycket han ville hemma hos mig, han stal aldrig någon energi utan det flöt på bra. När jag dejtat killar som inte kändes rätt när jag var yngre var det en pest att de aldrig ville gå hem!

Det fysiska har ingenting med mitt sätt att vara introvert, jag är varken bly eller försiktig. Jag gillar att vara fysisk!

Jag anser mig själv ganska introvert, alltid varit och har ibland känt mig annorlunda.
När jag började läsa om introvert personlighet stämde mycket väldigt bra. Gillar dock att gå ut, och umgås och hänga med folk jag känner mig bekväm med. Då är jag väldigt social.
Sedan finns det saker som inte stämmer in också.
Att prata i telefon ex gillar jag OM det är en nära till mig, en ny bekantskap eller ringa andra "måste samtal ex VC osv" avskyr jag. Kan dra mig flera dagar.

Nu är jag gift och inte vart singel på LÄNGE, men hade jag vart det hade jag definitivt föredragit att ta det lugnt och gärna prata mycket via internet ex.

Innan jag träffade min man dejtade jag lite en kille som nog var ganska introvert själv, och det blev himla jobbigt faktiskt. Vi kunde sitta tysta och inte säga något eller blev det väldigt krystat.

Min man är väl något mellanting tror jag. Aldrig vart krystat mellan oss dock även om han inte pratar mer än nödvändigt typ. Men han är ändå framåt och social. Men gillar vara hemma

Jag är introvert och när jag träffade min nuvarande man hade vi lite små missförstånd i början. Vår första dejt var jättemysig men efter att vi fikat och pratat i 1,5 timme var jag psykiskt slut och ville åka hem. Han berättade senare att han blev besviken och trodde att jag inte gillat honom och bara ville slippa honom. Han hade velat fortsätta dejten.

Efter 3 dejter blev han ganska på och jag backade, kände mig kvävd och sa att jag hellre ville vara bara vänner just nu. Hade känslor men det blev för mycket så jag behövde stänga av. Sen träffades vi snart igen och då kändes det bra och så blev vi tillsammans. Var lite förvirrat.

Sen vande jag mig rätt snabbt vid honom och några månader senare flyttade vi ihop :)