Borderline syster

Då kan du nämna hennes andra diagnoser och inte borderline eftersom den diagnosen (om hon nu skulle ha det?) enligt din beskrivning inte är framträdande alls!

Men seriöst. Hennes borderline är en utav alla dessa problem. Ett STORT problem.
Är du Ts?
Du kanske själv har borderline och vägrar förstå hur svårt det kan vara för anhöriga. Utav allt jag skrev så fastnar du på en enda sak?
Om du vill tjafsa kan du gå vidare. Jag har nog med problem med min syster och har ingen lust att sitta på ett forum och diskutera ickefrågor med någon som vägrar läsa allt jag skriver.

Har också en syster med borderline m.m. och det är påfrestande i perioder. Jag har valt att distansera mig från henne eftersom jag själv inte mår bra när hon drar in mig i sitt drama. För det är ju just det, dramat och att alla är emot henne och överdrift hit och dit och att hon själv alltid är utsatt. För henne är det hennes verklighet. Vi träffas då och då men jag låter mig inte dras in i hennes drama.

Mitt råd är att distansera dig. Var medveten om att hon kanske omedvetet försöker nästla dig in i ett virrvarr av känslor som hon har. Räkna med att mycket hon säger är överdrivet. SÄTT GRÄNSER. Säg att det inte är ok att ringa mitt i natten, säg att du inte vill vara med i hennes drama, eller säg det som just du inte orkar med. Och säg att hon måste ta hjälp utifrån om ni ska kunna umgås och ha en sund relation. Hon är vuxen och behöver behandlas som en vuxen person. Ta kontakt med sambon och be denne initiera kontakt med sjukvården eller socialpsykiatrin. Var modig och tydlig i dina krav. Det behövs.

Ja hon har fått de konstaterat på psyk efter olika utredningar. Gått DBT och KBT. Åt mediciner förut för depression, humör och ångest vilket kan bli påverkad av humöret. Tror hon får eller har mer ångest när de är som mest svengigast.

Men hon tycker att hon mår helt utmärkt nu utan medicin men ingen annan i omgivningen gör de.

Brukar aldrig bryta kontakt med nära familj men hon km bryta från ena dagen till den andra utan nån som helst orsak. Nånting fel jag sa eller som de "lät" att jag ska så klipper hon banden helt. Sen komma tillbaka som ingenting har hänt men ändå att jag ska be om ursäkt för hur jag tilltalade henne. Att jag borde ta avstånd från hela familjen och speciellt mamma. Hon har väldigt svårt för att jag och mamma ofta är ute och går eller tränar. Vi frågar jämt om hon skall med men hon har alltid tackat nej. Ändå blir hon som hon säger väldigt besviken på oss. Att mamma gillar mig mer, äter hos mig oftare osv. Detta eftersom vi alla bot väldigt nära och ringer då ofta mamma eftersom hon är ensam och säger att maten är klar så är hon hungrig är de bara att komma. Då har inte ens min syster en tanke på att bjuda mamma på mat själv utan bara en anledning att bli sur/ känna sig utanför och därmed bli besviken igen. Försöker hålla mig innan så mycket jag kan under dessa perioder men kommer inte ifrån de eftersom jag umgås med andra och får höra att hon blir sur på dom om dom dricker kaffe eller äter med mig.

Ja hon är utredd och gått behandlingar. De blev bättre ett tag efter dbt men sen efter ett tag började de om igen. Skulle aldrig ge min syster diagnos trotts att jag arbetar inom psykiatrin. Vet inte vad du fått för utredning då om inget av hennes stämmer överens med de du hade. Är du klar med din behandling av (IPS)

Låter väldigt jobbigt för alla i omgivningen, jag har inga tips utöver att hålla distansen och sätta vänliga men tydliga gränser, lågaffektivt bemötande.

MEN jag blir väldigt illa berörd av att höra om hennes bemötande mot sitt barn, hoppas att ni anhöriga orkar finnas där för barnet, kan stötta sambon och tar tag i om barnet far illa!

Jag har också en syster väldigt lik din. Tyvärr har hon aldrig gått till läkare med sina problem så det finns ingen diagnos.

Jag har alltid behandlat henne som vilken vuxen som helst och alltid förväntat mig/ krävt att hon behandlar mig lika bra som jag förväntar mig att andra gör. Detta har gjort att hon behandlat mig bättre än andra eftersom hennes sätt inte fungerat på mig, däremot har hon talat illa om mig till andra. Mina föräldrar har varit rädda att hon ska säga upp kontakten med dem så de har dansat efter hennes hennes pipa, vilket bara gjort att hon verkar uppfatta det som om hon har rätt vad gäller alla hennes påhittade oförätter. Sen ett år tillbaka sa jag upp kontakten själv då hennes behandling av våra föräldrar blev sämre till den punkt att mamma började gråta över saker hon anklagat henne för. Jag talade om för henne att jag inte vill ha att göra med någon som behandlar andra så illa. Detta flyttade hennes fokus från min mamma, som tidigare var i skottlossningen till mig, vilket är bra för alla.

Mitt tips är att inse att hon är vuxen och att du inte kan rädda eller förändra henne. Det måste komma från henne själv. Du kan däremot skydda dig själv genom att sätta gränser för hur hon får behandla dig och begränsa hennes påverkan av ditt liv, hur långt du vill gå med det är upp till dig. Vad gäller barnet så bör ni i släkten vara väldigt uppmärksamma och förbereda er på att behöva göra en socanmälan när och om det behövs.

Vad TS beskriver är klockren Borderline. Läser du fel inlägg?

Att kraftigt skifta mellan "älskar/hatar" och ilskan är urtypisk. För en del yttrar det sig också i självskadebeteende tyvärr. Kanske är det den delen du tänker på?

TS: Tyvärr så har vi mycket borderline i vår släkt. Jag förstår verkligen känslan av att vara så himla LESS. Det enda du kan göra är att försöka ignorera det, för hon kan inte bli bättre....när hon berättar hur besviken hon är så ska du aldrig be om ursäkt. Bara gör det inte, var stenhård. Om hon undrar varför så säg som det är - att du inte gjort något fel och att det är överdrivet från hennes sida. Hon kommer kanske hata dig, men du sviker inte dig själv och så småningom kommer hon att anpassa sig om hon vill ha er i sitt liv. Min mamma, som har en extremversion av diagnosen fixade det och idag kan vi ha en helt ok relation till varandra. Det har bara blivit bättre och bättre ju hårdare gränser vi (hennes barn) har dragit. Men det var så klart svårt i början.

Ja min mamma är expert på att be om ursäkt och komma på ursäkt till henne Ang varför hon umgås med mig t.ex så hon inte skall bli arg. Detta ger henne en bekräftelse på att hon faktiskt har belägg för sina känslor tyvärr. Ang hennes son så säger vi ofta att de är normalt att dom blir mammiga/pappiga olika perioder och de är inget hon skall känna sig besviken över.

Hon är väldigt bra att komma med kritik över saker i ens liv och håller man inte med om hennes uppfattning så tar hon de som om man är i nån förnekelsefas. Hon inser inte att de är i hennes hjärna. Våra söner är ungefär lika gammla och går på samma dagis. De är just nu väldigt bråkigt mellan dom. Hennes son är på min extremt mycket och tillslut får min son nog och tyvärr biter hennes vilket jag förstår att man blir arg av sig. Säger jag då att han får nog tillslut så tycker hon att jag bara kommer med ursäkter men att jag säkert kan förstå snart och be om ursäkt.

Vill bara säga till henne att hon borde få extra hjälp just nu men hon lever i sin bubbla och har noll självinsikt.

Hon är även väldigt översittande och skall berätta för folk hur dom skall sköta sitt jobb trotts att mamma t.ex är väldigt högutbildad och systern har jobbat max 1/2 halvår i hela sitt 29åriga liv. Hon skiter fullständigt i om hon sabbar för andra när hon är trött. Kan skita i sitt jobb om hon är trött, struntade i en utomlandsresa för att hon va trött och sov till 3 och vaknade när vi redan va i de andra landet och blev jättearg på oss för att vi telefon terrade hela morgonen för att få upp henne på natten/morgonen när vi skulle till flygplatsen. Hon har även försökt ta livet av sig många gånger och allt skall handla om henne. Hon gör ofta försöken efter man har sagt till henne vilket gör att man drar sig för att säga till då man skulle lägga skulden på sig själv om hon nu skulle dö av överdosen .