Hur hantera att barnet tyr sig till pappan?

Rättelse: hon har varit hemma med mig 1 år och sedan med pappan 1/2 år:)

Bit ihop och kom ihåg att det sannolikt kommer att gå i vågor vem som är favoriten. Om pappa bjuder in dig också till gos och hon knuffar bort dig så ska ni (pappa) självklart påpeka att mamma också får vara med och gosa.

I vårt fall är det mamma som gäller till 90% och det är ju inte heller kul.

Du kan gärna googla på anknytningsteori för det finns mkt intressant att läsa om det! Och som svar på din fråga, nej det kommer inte alltid att vara så här =) Hon går igenom en period, helt naturligt och en del i hennes personliga utveckling. Det är som sagt övergående, så var inte ledsen =) Erbjud henne ditt sällskap, gör saker bara ni två för att fortsätta bygga relationen.

Mina barn ville också helst bara med mig! Det var jättejobbigt att åka och jobba när man visste att det var skrik hela dagen. Men det är inget att göra något åt. Nu efter 10 år är det fortarande likadant, barnen vill helst göra saker med mig.

Det är vanligt att dotter tyr sig till pappa en viss tid.

Tydde hon sig mer till dig när du var fl? För det kan ju skifta beroende på vem som är fl. Den som alltid är där på dagarna blir tryggheten och egentligen inte så konstigt att hon tyr sig mest till honom då. När jag började jobba ignorerade min dotter mig nästan när jag kom hem, det var jättejobbigt men jag förstår nu att hon var förvirrad och försökte anspassa sig till att jag inte var där hela tiden. Nu är hon mammig igen efter att jag varit fl igen. Försök att inte ta det personligt. Det kommer säkert skifta och ändra sig många gånger men ni är båda lika viktiga för henne.

När jag var hemma märktes det kanske mest genom att hon blev överlycklig och "rusade" mot pappan när han kom hem. Nu när jag kommer hem blir hon absolut glad men inte lika "hysteriskt", kommer inte springande etc..

Ok. Vår dotter blev också mycket gladare när pappa kom hem. Men det var jag som hade lättast att trösta och lugna om hon var ledsen eller rädd och trött osv. Man ska nog skilja lite på det också, inte bara vem som gör barnet gladast.

Ja, här är det likadant, Min son är 2 år i oktober. Här är det pappa för hela slanten. Han är ju verbal, så till vida att han tjatar pappa, tar en i handen och pekar vart man ska. Han skriker och tjatar pappa, om fel tar honom. Finns pappa i rummet får jag inte ens ta på en haklapp, utan skrik och gap vilket slutar med att han sular iväg något också, så mat eller något flyger. Därför låter jag det oftast vara. Än mer pappig blev han sedan jag slutade amma för nu har jag inget att erbjuda, innan pendlade han mellan oss. Pappa erbjuder babblarna och musik på telefon och padda. Sedan har han länge somnat i pappas famn. På ett vis är det skönt att få lite fri space, men dagarna när pappa inte är hemma är sonen mest ilsk i perioder. Jag orkar väl inte riktigt busa om allt, då jag sköter mer totalt sett i hemmet och är mer stressad över att få saker i ordning inför skolstart och jobbstart då man har mindre med tid. Sambon har mer tid att sitta och slöa och slappa,  även om det är med sonen då han inte ser behoven eller tycker det är viktigt. På natten sover sonen i sin säng bredvid min, men när han vaknar (varierad tid, ibland redan 2-5), kräver han att bli buren till pappan som sover i annat rum, somna om hos mig är helt uteslutet. Jag hoppas det hinner bli bättre tills pappan är borta 4 dygn i höst ...

Sedan är ju barn olika, min äldsta är en redig mammegris, mellan pappas flicka ...

Bra poäng. Pappan har även lättast att trösta här..vill inte jämföra men blir ofrivilligt sårad...