Mammaledig 10 veckor
Har ni bestämt er för att det är så ni vill göra så är det väl bara att ni testar?
Går det så går det, känns det inte bra så får ni kanske skjuta på bytet eller att ni jobbar 50% båda två eller nåt!
Jag började jobba deltid när min stora pojke var 12v. Gjorde så tills det att han fyllde ett år och sen blandade jag f-ledighet med studier tills det var dags för förskola vid 18 mån.
Jag hade tvingats lägga ner amningen redan efter 5v pga upprepade infektioner vilket underlättade såklart, för flaskmatningen kunde vi ju hjälpas åt med.
För mig var det underbart att komma hemifrån och tanka ny energi för ja, man är tröttare och mer slut efter en dag hemma med en bebis än efter en dag på jobbet. Kunna diskutera med kollegor, äta lunch, gå på toaletten ifred...
Så det var helt rätt då!
Men sen vill jag säga att det beror mycket på vilken sorts barn ni får och starten på föräldraskapet efter förlossningen. I våras föddes vårt andra barn och det var enormt tufft i början. Han kom med katastrofsnitt pga komplikationer och vi mådde verkligen jättedåligt. Sen på 3-veckors-dagen börjar han skrika = kolik! Varje eftermiddag skriker han otröstligt i 2-3h och ingenting hjälper. Så håller det på tills han är 2,5 månader gammal.
Att gå och jobba var i det läget uteslutet, även om jag hos min nuvarande arbetsgivare har möjligheten att komma in på deltid om jag skulle önska. Jag är väldigt glad att jag inte hade gett dem något sådant löfte för det hade varit otroligt stressande att gå runt hemma med det hängande över sig och veta att man inte kommer fixa det.
Så den här gången kommer jag att vara ledig längre på heltid, förmodligen så länge som ett år. Jag har vissa uppdrag som jag lovat ta på mig men de ligger längre fram i tiden och motsvarar inte på något sätt att återgå i arbete känns det som. Utan det kanske blir en månad där jag lägger 2 förmiddagar per vecka eller så på jobb och det funkar även med min mans schema.
Sen är det ju ens egna känslor, ett helt eget kapitel. Man kanske tror att man ska fixa att vara ifrån sin bebis, pappan är ju där. Det kan gå jättebra eller så får man panik! Själv hade jag inga problem med det just för att pappan var lika insatt i alla rutiner som jag.
Idag resonerar jag lite annorlunda. Ja, mitt barn får omvårdnad och kärlek av en fullt kompetent person. Den andra föräldern. Men om JAG ska kunna bygga en relation till mitt barn så krävs ju att JAG faktiskt är där. Särskilt när barnet är litet. Och vi ska inte ha fler barn så det här är sista chansen att njuta av bebis och föräldraledighet!