Tvekar på abort.
Gör det INTE. Är man inte helt säker så ska man inte göra det. Och då menar jag 100% säker, inga tveksamheter, att en själv vill det oberoende av vad killen vill och oberoende av ekonomi/jobb osv..
Jag gjorde abort för drygt 2.5 år sedan för att min (dåvarande) pojkvän inte ville ha barnet och hotade mig med allt möjligt om jag inte tog bort det. Det är det absolut sämsta jag gjort och även det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv - både under själva abortprocessen och efteråt. Alla har olika upplevelser av det men i mitt fall så gjorde det extremt ont (låg på golvet och skrek av smärta i flera timmar och störtblödde - trodde jag skulle dö). Det var som förlossningsvärkar som kom med nån minuts mellanrum. Jag såg allt som kom ut - inklusive fostret. Hade inte hjärta att kasta det i toan så jag fick begrava det ute. Men jag gjorde medicinsk i v.9. Vet inte hur kirurgisk går till.
Efteråt gick jag in i en djup depression och utvecklade även ptsd och ångest. Har fortfarande, 2.5 år senare, kvar det och mår fortfarande skit. Under dessa åren har jag haft problem med självmordstankar (och försök), grova ångestattacker, hemska flashbacks osv. Mitt liv rasade samman - jag klarade inte av att sköta mina studier på universitet, låg i sängen hela tiden och grät i månader, ibland åt jag inget på över ett dygn och andra dagar vräkte jag i mig skräpmat, träffade random killar från nätet mitt i nätterna och brydde mig inte alls om att det fanns risk att bli våldtagen eller mördad (hoppades nästan på att bli mördad...), började dricka alkohol (jag som aldrig ens hade testat alkohol innan) osv. osv. Fortfarande tänker jag på det flera gånger om dagen och gråter rätt ofta. Killen, som jag såg som mitt livs kärlek och som var enda anledningen att jag gjorde detta (jag ville aldrig ta bort det utan älskade det från dag ett) dumpade mig 1 vecka efter aborten för en annan som han tydligen hade varit otrogen med och träffat bakom min rygg.
Som sagt, gör det inte om du inte är helt 100% säker på att DU vill göra det. Det ekonomiska och praktiska löser sig och vad killen vill är inte något att basera beslutet på heller för det är inte han som kommer behöva gå igenom det och det är inte han som behöver leva med det psykiskt sen.
En del andra tjejer har garanterat andra upplevelser. Vissa känner säkert att det var rätt beslut och hade/har inga problem, men det finns sånna som mig också, jag vet att jag inte är ensam. Det känns som att mycket fokus ligger på att det är så enkelt och självklart. Som att folk med mina upplevelser inte får höras så mycket och att press från pappan/omgivningen inte problematiseras. Det snackas om "kvinnans rätt till abort" men ibland undrar man om det är en rättighet eller skyldighet om killen/omgivningen vill det... Det är lätt att säga att det var kvinnan som själv svalde pillret etc. men när både familj och pappan kört starka övertalningsprocesser och, som i mitt fall, hotat med allt möjligt så är det inte så lätt att stå på sig. Särskilt inte när man är ung och kanske inte har de rätta omständigheterna ordnat för att bli ensam förälder (jag hade absolut inte rätt omständigheter men vet nu att det hade ordnat sig, det gör det alltid). Jag storgrät och sa rakt ut till barnmorskan att jag inte ville detta men att jag kände mig tvungen för att killen ville det. Hon sa inget om det, utan satt bara redo med tabletten och väntade på att jag skulle ta den. Ingenting om att jag ska tänka på vad jag vill etc.
Nu är jag gravid igen, planerat, men kan inte knyta an till detta barn/graviditet alls. Känner inte att jag älskar det och känner ibland till och med att jag inte ens vill ha det. Tänker bara på mitt första och att jag önskar allt var annorlunda.. Samtidigt vet jag att jag antagligen skulle bli väldigt ledsen om jag fick missfall nu, men det är jobbigt. Man ska väl vara glad när man är (planerat) gravid men här sitter jag och tänker "jag älskar inte dig" om bebisen i magen och "jag önskar så att du var här hos mig nu" om första..