Tvekar på abort.

Jag blev gravid när jag var 19 år, jag bodde tillsammans med pappan och vi hade precis som ni inga fasta jobb och endast gymnasieutbildning. För honom var det givet att göra abort, för mig var det inte det. Jag ville i teorin, men klarade inte av det i praktiken. Jag grät mig igenom dom första veckorna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Slutligen bestämde jag mig för att behålla barnet, han är 7 år idag och jag och pappan lever tillsammans och har två barn till. Vi har numera både universitetsutb, fasta jobb och en 5 miljoners villa. Barn är aldrig ett problem - om man inte gör det till ett. Vi trodde precis som du att man ska leva livet i rätt ordning, men det behöver man inte - det kan bli bra ändå.

När vi hade två barn blev jag gravid igen, vi hade slarvat med skydd eftersom jag fortfarande ammade. Då kände jag tvärtom, att jag inte ville ha barn. Jag hade precis fått mitt drömjobb och jag kände att jag verkligen ville koncentra mig på det. Samtidigt tyckte jag att det var mycket med två barn och jag hade svårt att föreställa mig att jag skulle kunna få tiden att räcka till. Jag bestämde mig sent och gjorde kirurgisk abort i vecka 11 eller 12. Det var tufft. Själva ingreppet var lätt, jag märkte ingenting. Det tuffa var det psykiska. Jag kunde inte se mig själv i ögonen. Jag var helt paj i några veckor, grät varje kväll och mådde riktigt dåligt. Därefter var allt bra igen. I efterhand kan jag säga att jag inte ångrar det. Det var rätt beslut för mig att ta. Efter två år skaffade vi ett tredje barn och jag intalar mig själv stenhårt att det är samma barn som vi tog bort, jag tror naturligtvis inte det, men jag mår bättre av att tänka så. Generellt tänker jag ytterst sällan på det, det är som om aborten aldrig har hänt.

Beslutet är tufft, om du inte är stensäker, ska du inte göra abort. Allt runt omkring löser sig om du ger dig sjutton på att det ska göra det. Jag var som sagt stensäker när jag gjorde min abort och ändå var det tufft. Men det är bara så tufft som du låter det bli. Man kan skjuta det i från sig.

I efterhand har jag tänkt att; jag hade lika gärna kunnat göra abort med mitt första barn, det var inte lika hemskt som jag trodde, jag är starkare än vad jag trodde. Givetvis skulle jag inte vilja gå tillbaka och ändra det, men jag tycker att det är viktigt att du vet att det är så. Det visste inte jag. Allt jag läste var om depressioner etc. Så upplevde inte jag det. Det är tufft till hormonerna släpper, sedan kan du ta kontroll igen.

Önskar dig all lycka oavsett hur du väljer att göra.