Tvekar på abort.

Tack alla för svar! <3

Jag har fortfarande inte bestämt mig hundra. Men jag lutar mot abort. Jag känner att jag inte kan tveka mer och jag vill bara kunna släppa det och gå vidare.

Med min partner däremot så är det dåligt. Jag kunde inte ens svara honom tillbaka när han sa att han älskade mig. Jag började nämligen störtböla förut och har gråtit från och till sen dess och det var därför jag inte kunde svara honom tillbaka för jag känner att om man älskar någon så vill man inte puscha någon till att göra abort när man ser hur personen mår utav det.

Gör det inte.....

Han kommer acceptera det och bli så glad snart när din mage komme bli allt rundare..

Nej nej snälla gör det inte. Känns som att du gör det för att han pressat dig!

Du säger att du inte är hundra och att du vill släppa det och gå vidare.

En abort kommer man aldrig släppa och speciellt inte om du känner som du gör nu.

Håller med ovanstående, gör det absolut inte för att du tror att du ska kunna "släppa det och gå vidare" det gör du sannolikt inte, jag är en människa nu och var en annan innan min abort, den människa jag var kan jag aldrig bli igen. Man måste känna att det är rätt för en själv, inte göra det pga press, i diskussion med andra som gjort abort har det varit den stora skillnade i våra upplevelser, de som känner att de valde själva och de som känner att de mest gjorde det för andra. De som gjorde det för andra känner som mig, ånger fortfarande, och hade stor sorg efteråt. De som valde själva känner sig tillfreds med beslutet även om de också kände viss sorg och ångest precis efteråt.

Väljer du att genomföra var beredd på sorgen den tog mig med en sån storm och jag var så chockad att jag var så ledsen, så läääänge! Erbjuder de hjälp så ta den, ångrar djupt att jag inte gick i samtal efteråt.

Hoppas allt blir till det bästa för dig, hur du än väljer.

Håller med ovanstående, gör det absolut inte för att du tror att du ska kunna "släppa det och gå vidare" det gör du sannolikt inte, jag är en människa nu och var en annan innan min abort, den människa jag var kan jag aldrig bli igen. Man måste känna att det är rätt för en själv, inte göra det pga press, i diskussion med andra som gjort abort har det varit den stora skillnade i våra upplevelser, de som känner att de valde själva och de som känner att de mest gjorde det för andra. De som gjorde det för andra känner som mig, ånger fortfarande, och hade stor sorg efteråt. De som valde själva känner sig tillfreds med beslutet även om de också kände viss sorg och ångest precis efteråt.

Väljer du att genomföra var beredd på sorgen den tog mig med en sån storm och jag var så chockad att jag var så ledsen, så läääänge! Erbjuder de hjälp så ta den, ångrar djupt att jag inte gick i samtal efteråt.

Hoppas allt blir till det bästa för dig, hur du än väljer.

När jag gjorde abort. .

Jag lyssnade på vad min kille sa. MEN jag brydde mig inte om hans åsikt för fem öre!

Jag tänkte endast på mig själv och vad jH ville. Jag ville inte vara tillsammans med honom, jag har en annorlunda historia än dig. Men det jag försöker säga är, skit i honom.... Om han älskar dig så gör han det oavsett beslut.annars älskar han dig inte. Jag hadee blivit skit arg om han ba "jag älskar dig" det han menar är "vad duktig du är som lyssnar på mig,jah får som jag vill o jag mår inte ett dugg illa av det" en kille vet inte alls vad en graviditet innebär och dess känslor.

Att du inte ens kunde svara tillbaka tyder på att du inte alls mår bra av detta. Och du kommer hata dig själv som gjort det för din killes skull. Nej Tänk på dig själv det är DITT beslut. Visst han har rätt att tala men tycker inte du ska ta åt dig alls, låt honom säga vad han vill! Känn efter själv!

Men det är farligt att försöka måla världen i rosenrött och försöka lura TS att tro att allt kommer att ordna sig och att pappan kommer att ångra sig och bli glad och allt ska bli frid och fröjd. Enligt TS är ju förhållandet på upphällningen i vilket fall som helst, så behåller hon så blir hon bunden till honom för resten av livet vare sig hon vill eller inte. Och antingen får hon stöd med barnet, eller så får hon det inte, samtidigt som hon kanske tvingas lämna bort sitt barn varannan vecka till någon som kanske har en totalt annan syn på hur man ska behandla barn. De närmsta 18 åren.

Hejsan!

Jag känner igen mig helt i ditt val. I december fick jag reda på att jag var gravid. Jag blev inte glad och inte ledsen. Var helt likgiltig i och med att de var så dålig tajming. Så jag gjorde en abort i vecka 14. Den var fruktansvärd. Men de kändes sen OKEJ. Dränk dig med morfin om du ska göra det. Du ska inte ha ont i onödan så ropa på ssk och be dom ge dig om du har onödigt ont. Jag mådde dåligt första dagarna efteråt - sen var de faktiskt helt okej. Skönt att de var över. Jag vet ju att de för oss var rätt val.

Nu är de augusti och jag har nyss plussat. Jag är gravid och denna gång ska vi behålla. Är klar med min utbildning i december, ska jobba våren och Bf i april.. de man vet enligt fakta är att kvinnan ofta vill ha barn ganska snart igen och inom 3 år har kvinnan blivit gravid enligt planering igen. (Detta är fakta) Mig tog de bara ett halvår.

Jag vet att aborten var rätt för mig då. Och kommer inte göra det igen.

Du och din kille reder upp vilket som. Ni har nio månader på att se till att killen fixar sig ett jobb. Känns jävligt viktigt att ni får en som kan håva in pengar. Ett barn är inte billigt.

Jag har en tjänst nu att falla tillbaka på. Hinner klart med min utbildning. Min kille har "uppgraderat" sig och kommer fortsätta stiga i sitt yrke och där med lönen. För oss var det de bästa. Hade annars suttit här och varit beräknad 1 september . Hade inte varit redo. Deusstom var mina symtom hemska så höll på att sabba utbildningen redan i 3e månaden. Lägenheten vår är ett renoveringsobjekt som inte ens är klart ÄNNU. I och med att de är såå dyrt.

Aborten förde mig och sambon närmre. Vi fick mer insikt. Nu är jag överlycklig över min graviditer och fick vara glad från första stund. Förra gången var de hemskt. Nu kan jag bara vara glad. Inge funderingar om de är rött eller fel. NU känns de rätt.

NU Är det rätt.

Jag sätter mig anonym i och med att jag inte har lust att bli attackerad av alla som ska kalla mog mördare etc. Detta var bästa för mig.

Din kille kanske får ett fast jobb om han bara ger sig fan på det. Men får han bra med timmar så är det ju också bra! Du också kanske får mer timmar eller tjänst om du ligger på. Jobba och spara pengar för tuffare tider.

Hej, jag kollar in en snabbis för att berätta för er hur allt gått. 

Jag tvekade fram tills jag tog tabletterna och vet fortfarande inte om det var rätt, men gjort är gjort och med tanke på hur livet blivit efter så tror jag kanske att´det var rätt val även om det är svårt att se det just nu. 

Min fästman som han ändå faktiskt var, dumpade mig fyra dagar efter aborten. Och på dessa två månader har han hunnit skaffa tjej, flytta ihop med henne, köpa en bil för ca 50-60.000 kr och förlova sig igen och troligast har han ett barn på g med henne nu plus att han har blivit bonuspappa till hennes tidigare dotter.

Mitt hjärta är av på mitten och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Jag förstår ju att han varit otrogen mot mig och att han bara hade ett problem i vårt förhållande och det var barnet jag bar på. 

Jag saknar och tänker på barnet jag aldrig fick varje dag medans jag vet att han inte har ägnat EN ÄNDA tanke åt det. Han var där när jag spotta ut tabletterna för att jag innerst inne inte ville, för att jag innerst inne visste att jag skulle klara detta med eller utan honom. Han manipulerad mig och jag tycker att han utnyttjade mig i en redan utsatt situation och jag hatar mig själv för att jag inte var stark nog. 
Samtidigt som jag är tacksam att jag inte behöver ha ett skit med denna hemska jävla människa att göra igen. 

Jag kommer överleva men just nu är allt väldigt jobbigt. 

Förlåt för rörig text men alla känslor är överallt just nu. 
Ha det bäst och tack för alla råd <3

Hej!

Förstår dig precis. Jag gjorde en abort när jag och min pojkvän hade varit tsm i 4mån. Vi bodde hemma båda två och vi velade i två veckor. Gick och pratade med BM och hon var så stöttande och förstående. Hon sa att vilket val ni än gör, så är det rätt för er. Absolut skulle ni säkerligen fixa och klara av ett barn, men det måste kännas rätt i hjärtat sa hon.

Jag gjorde aborten, absolut var det tungt just då, mycket smärtor osv, men har du någon som stöttar och finns där för dig om det så är pojkvän, familj, en vän - så klarar du det. Du kommer med absolut största sannolikhet kunna bli gravid igen, men då i rätt tid i livet förhoppningsvis.

Det är inget shamy med att göra abort, och alla hanterar det olika. Säger någon att du absolut INTE ska göra abort pga lite tvivel, så får det stå för dom. Du vet bäst själv. Lycka till!

/t21

Omg!!! JAH VISSTE DET!!! MÄN ÄR SÅ. JÄVLA.... Visste det. Han var inte alls nervös för att bli pappa. Allt handlade om. Att han ville dumpa dig. Därför ska man aldrig låta en man avgöra något i ens liv aldrig!!!! De är så egoistiska.