Erfarenhet av kravbrev eller dylikt efter misslyckat möte hos familjerätten?

Det finns ju redan noll samarbetsvilja. Svara inte på brev eller meddelande från varken familjerätt eller förälder. Känns lite som en "dead end".

Vad är det för risker du menar?

Jag började nästan tro att jag är den enda som faktiskt går igenom detta.

jag skrev ut kravbrevet i förra veckan. har ännu inte satt mig ner och formulerat mig. Allt känns så drastiskt. Om han bara kunde ta sig till f-rätten liksom. Tre gånger under ett år har jag erbjudit hjälp därifrån. Vi har haft tre bokade tider som han inte dykt upp på. Jag har ändå försökt locka med att säga "om du har några önskningar så kan du ta det i samma veva". men nej.

istället går dagarna ut på konflikter om skitsaker. ändringar om hämtningstider/platser och dagar.

Jag lever i ett nytt förhållande sedan två år och är upp över öronen trött på denna konflikt. och vill bara ha lite lugn och ro för både mig och barnen.

Så i eftermiddag ska jag sätta mig och skriva ett meddelande till honom. där jag erbjuder en sista chans till en träff med f-rätten, med eller utan mig spelar ingen roll. jag kommer erbjuda ett direktnr och mejl till den person jag senast hade kontakt med där. och jag kommer säga att om han nu inte hör av sig till denne inom en viss tidsram, så skickar jag in stämningen. tror jag.

Om jag nu ens ska nämna den.

Hur länge har du kämpat med detta?

Jag vill ju helst först och främst sköta det utan advokater. Dels för att det är en sån "simpel" sak vi båda redan är överens om.

Jag måste bara först leta mer info om detta stämningsbrev, så att jag gör rätt innan jag skickar in den.

Jag är inte säker på att det kommer att hjälpa. Det kommer mer användas som en skrämseltaktik då jag menar allvar. Att skita i att dyka upp på tre bokade möten på f-rätten är långt ifrån ett samarbete i min mening, och jag har helt enkelt tröttnat.

Är i samma sits mer eller mindre, men i mitt fall är det jag som far som stöter på all form av vägran till samarbete, vägran till familjerådgivining, vägran till samarbetssamtal, vägran till att mötas övehuvudtaget.
Och min dotter hamnar i kläm och det gör rejält ont å min dotters vägnar att vi ej ska kunna samarbeta.
Det handlar dock ej om vårdnad eller umgänge, utan beslut, allmänt agerande och val utifrån vår dotters perspektiv och välmående.

Allt handlar om att vi är av olika åsikter men där min dotters mor ej kan ta att någon är av en annan åsikt än hennes och det blir klackar i backen och tjafs och bråk tills hennes vilja går fram utan kompromiss.

Inte ens hennes egna släkt törs säga något emot, för då klipper hon banden till de. Så det är en ständig kamp om allt och allt är en egoistisk och personlig Vendetta utan en tanke på vår dotter.

Och absolut, det är ej ens fel att två träter, men i detta fall försöker jag allt, har försökt allt utan att vika på mina egna åsikter och tycke, för det ska ej behövas utan det ska gå att kompromissa oavsett.

Man känner sig hyfsat hjälplös må jag säga....och, jag vill ej utsätta min dotters mor för något jag ej vill själv så en rättslig väg vill jag undvika in i det längsta, men det börjar märkas att vår dotter börjar känna av detta.
//Trött

Ja, vad gör man då?

förhoppningsvis så kanske det inte behöver gå så långt för en sådan simpel sak.

första steget nu blir att mejla honom. Försöka vädja till en kontakt med f-rätten. Detta blir fjärde gången på 12 månader. Då kan ingen komma och säga att jag inte försökt.

Att tillägga är att vår dotter är 18 månader, och för närvarande är hon hos mig varje helg tills hon börjar dagis i Januari, då blir det varannan vecka.

Men fastställt i meningen att jag bara får acceptera att pass/bytesdagar bestämts i samråd med hennes ex (finns ett äldre halvsyskon) baserat på deras gemensamma barn, och i samråd med hennes arbete...jag har ej fått vara med i "samrådet" eller fastställandet utan får helt enkelt acceptera att det är så det är.

Samarbete kring dagis, var enhälligt bestämmande från mamman, vilket jag bara accepterat nu för annars vägrar hon inskolningen oavsett.

Vad är EV?

I övrigt har jag minimal kontakt med mamman, undviker och duckar så gott jag kan, men när det börjar gå för långt och ut över både dotter och mig, mitt arbete o mitt o min dotters liv måste jag/man få säga det, och det passar sig ej alls, för alternativet om nåt annat än hennes vilja och åsikt finns ej. Försöker kommunicera fint o vettigt med god ton, men får bara kaxighet och bitska svar tillbaka och i slutändan sänker man sig till samma nivå nästan för mamman söker anledningar att starta tjafs, så det är ej alltid så lätt att bära huvudet lite högre.

Men, jag antar att det finns en anledning till de långa väntetider som familjerätt etc har idag, det verkar vara en "trend" att bråka för sakens skull.
Men att man ej är själv om dessa problem är uppenbart, men vad hände med fokus på barnen...

Ja, jag försöker med familjerätten. Har varit i kontakt med de men det krävs ju att vi båda möts där.

Jag önskar ju att slippa hamna i en fråga om ensam vårdnad för någon av oss, men jag får hålla ut tills vår dotter börjar dagis, och se hur det blir då.

Du har helt rätt, är fullt medveten om de val man till slut måste välja mellan och sluta gå vägen på bekostnad av sig själv och barnen. För orkar man ej, så går det i förlängningen ut över barnen.

Men liksom för övriga, det är kampen och känslan av maktlöshet som gör en helt matt bara, man får välja och hoppas man håller hela vägen i mål.

Vi har redan barnen varannan vecka. Vi vill båda ha barnen lika mycket, så ingen tvingar någon till något. Däremot så handlar det mer om en stabil grund för barnen. Att om vi nu är överens om varannan vecka, så ska det heller inte finnas något fel eller problem i att faktiskt ha det på papper.

Detta är inte enbart för föräldrarna, för att slippa ev framtida konflikter, utan också för att barnen ska kunna veta vad det är som gäller.

F-rätten kan i sin tur inte tvinga någon. Och även om många kanske blir drabbade av det, liksom Jag, så är det så. Därför ville jag ta steget längre. Pappret ska skrivas. Och jag tycker att man är enormt oansvarig som förälder om man inte ser till sitt barn bästa först, snarare än sin egna egoism.

Ingen förlorar av ett samarbete helt enkelt.