Hur hanterar ni projicering?

Antar att de flesta råkat ut för fenomenet någon gång i livet - projicering - när man lägger över ens egna besvikelser, misstag och tillkortakommanden på de närmaste.

Ibland dyker det upp i vardagen och då går det ju att ta avstånd från eftersom man inte har en nära relation till den som projicerar. Men när det blir en del av ett förhållande och återkommer med jämna mellanrum, måste man kunna hantera det.

Jag har nu råkat ut för det i två av mina långa förhållanden i livet. I båda stod jag till slut inte ut. Det var som att leva på ett minfält. Oavsett hur välvillig man än var, om man gav komplimanger eller ville stötta kunde bomben explodera och man blev utskälld eller på annat sätt påhoppad helt utan anledning.

Exempel:

Hon (45+) kommer ut ur badrummet och säger: "Åh, jag tycker jag har blivit så rynkig". Jag: "Men älskling... jag tycker verkligen inte du är rynkig". Hon: "Men jag ser ju i spegeln hur jag ser ut...". Jag: "Ok, men du ska veta att jag i alla fall inte tycker du är rynkig. Jag tycker du är jättefin". Hon: "Jag skiter väl i vad du tycker..."

Exempel:

Jag reser ibland i jobbet. Så hon (40+) bad mig en gång skicka datum för en kommande månad på sms så hon kunde skriva in dem i sin kalender, så hon kunde ha bra koll på när jag skulle vara borta. Jag gjorde det direkt. Dagen efter frågade jag om hon fått dem och lagt dem i kalendern. Det hade hon. En dag såg jag dem även inskrivna i kökskalendern som hängde precis vid dörren ut ur köket där hon även skrev in annat. Så en månad senare frågade hon "vad vi skulle göra nästa fredag/lördag". Jag sade: "Men, du vet ju att jag är borta torsdag-lördag"? "Va?", svarade hon. "Neeeej", hade sett fram emot att ses. Jag: "Ja, det är verkligen synd men du fick datumen för längesedan och sade att du skrivit in dem. Och jag har sett dem i kalendern i köket, så jag trodde du visste". Hon: "Ja, i och för sig. Men det där behöver du inte lägga på mig. Du hade kunnat påminna mig!". Och så gav hon mig en mördarblick och rusade därifrån som halvtokig.

Jag har ganska många exempel av detta slag där det pyser ut aggressioner och frustration på ett helt ologiskt sätt. Hur hanterar man sådant på bästa sätt. Jag blir chockad och ledsen varje gång. Hinner inte ens reagera eftersom det kommer som blixtar från en klarblå himmel.