Hur hantera hatisk tonårstjej

Jävla ohyfs är vad det är. Vid nästa gnäll hade jag bett henne att sluta om hon vet vad som är bra för henne. Hade hon inte upphört med sitt dåliga beteende så hade förmåner försvunnit, en efter en, i samband med samtal om allt fint hon har och som verkligen inte är en självklarhet eller ens en rättighet och hur du sliter för att kunna ge henne en bra uppväxt. För det utgår jag ifrån att du gör. Och så hade hon får berätta vad det är som du gör fel och vari den psykiska misshandeln består.

Tack, hur hanterar jag när jag frågar om psykisk misshandel och hon (som jag tycker) börjar ljuga om att jag aldrig bryr mig eller ställer upp?

Jag hade talat med henne när hon är på gott humör och inte är sur för något speciellt. Har ni nånsin förtroliga stunder, när ni kan prata vanligt med varandra, skämta och bara umgås? Fråga vid ett sådant tillfälle, ärligt och uppriktigt och utan att skuldbelägga vad hon syftar på. Kanske är det något som du inte ens tänkt på, men som sårat henne. Eller så märker du att det egentligen är ingenting. Lyssna ordentligt och resonera med henne.

Nästa gång hon börjar skrika om psykisk misshandel svarar du lugnt och sansat att lösa anklagelser vill du inte lyssna på, och fortsätter hon kommer x att hända, där x är en lämpligt vald konsekvens.

Ja, det är en frigörelseprocess. Flickor frigör sig sällan sakta och försiktigt från sina mammor, utan de "slår" sig loss med våld. 4 av mina flickor har gått i genom det där, och nu är det bara en kvar. I julas påminde jag min 26-åring om när hon stod i köket och skrek "Varför hatar du mig? Måste du förstöra mitt liv helt???". Då var hon 14-15 år och jag hade sagt nej till en föräldrafri fest med övernattning. Nu skakar hon bara på huvudet och frågar hur jag kunde låta bli att slänga ut henne i närmaste soptunna. Det var faktiskt inte så svårt. Det gäller bara att inte ta det personligt. Egentligen är det en sorts variant av när 3-åringen skriker "Dumma mamma!".

Du måste sätta en gräns för vad du kan tolerera, och så håller du fast vid den gränsen. Går hon över den, så drar du in någon privilegie (Varför skulle du t ex vilja skjutsa henne någonstans om hon kallar dig något fult?). Går hon inte över gränsen, så låt henne bara släppa ut sin ilska och ha extra tålamod med henne.

Det är frigörelse. Man kommer långt med tålamod och att inte ta det personligt. 
Jag brukar tänka på att den som har det jobbigast är tonåringen själv. Jag hade själv en extra jobbig tonårsperiod och det var fruktansvärt jobbigt psykiskt. 

Så jag tänker mig lite som ett fyrtorn i ett stormigt hav. Jag står stabilt där jag står och visar mina barn vägen hur mycket det än stormar där ute i deras hav.
Jag har tålamod och extra många kramar på lager (för efter ett utbrott kommer ganska ofta gråt & mammighet om man bjuder in till det.) Konflikten de har med sig själva är ju just det där, de står med ena foten i vuxenlivet och vill vara självständiga och ta egna beslut och klara allt själv och den andra foten i barndomen, där de vill ha ens trygghet och närhet och vara liten och inte behöva ha massa ansvar. De drar sig ifrån oss, vi släpper efter, det uppstår någon slags panik och pang "Du haaatar miiiiig varför bryyyyr du inte om miiiiig!!" eller om de drar för mycket och vi håller tillbaka "Du förstöööör mitt liiiiiv du kontrollerar aaaaaalltt!"

Håller med lövet2 om att hitta en gräns för vad du kan tolerera och hålla den och annars låt henne släppa lös ilskan. 

Sen brukar jag passar på att prata med dem när de är på gott humör. Inte bara om konflikter vi haft utan kolla av hur livet är. Hur de mår, hur det går med skola, kompisar, partners, intressen, hur de ser på sig själva osv. Ofta kan man hitta svaren på sånt som dyker upp där. 

Tack, jag ska försöka allt jag kan och orkar. Fler tips mottages tacksamt

Man plockar bort ev dator mobil och veckopeng tills ungen lär sig uppskatta det hon har. Hon är ohyfsad inget annat.

Hon är människa och funkar som en människa , det vi säger är inte alltid det vi menar. Att slänga ur sig "idiot!!" I en relation är ett sånt exempel det handlar alltid om en triggade orsak till att man blir utåtagerande som är logisk till sitt sammanhang, vi har undertexter på det vi säger och det är de man ska försöka hitta.

Ta det inte personligt när hon säger sånt, ge henne utrymme vid ett lugnare tillfälle att få förklara vad hon menade med det hon skrek, då kanske svaret är "nä jag var bara stressad" så kan du säga att hon hellre kan sälja stöd hos dig än gå på dig, svarar hon "du gjorde det och det när jag var liten och samma sak hände i förrgår och jag blir så ledsen!!" Då kan du visa empatin och säga förlåt och att du ska tänka på det i fortsättningen sen kan du alltid fråga henne "vad behöver du som mest från mig?"

Gillar inte översittare-attityden att det är barnsligt beteende / trots / tonårsfas, det är precis som upprörda vuxna kan göra och inte tillrättavisar ni er partner om han hon kallar er dum i huvudet eller gapar upprört någon gång ni vill ju veta bakomliggande, så behandla henne med samma respekt som ni har för vuxna så kommer det bli andra puckar tror jag.

Tack alla ni kloka för era svar, det har räddat min dag.
Kan man misshandla psykiskt utan att förstå det?
Jag är så rädd att jag gjort något fel.
Söker ofta kontakt men blir avvisad, får knappt krama

Rekommenderar denna bok, den gav mig mycket, finns att låna på biblioteket.

https://www.sjobergsforlag.se/bocker/familj-relationer/upptack-din-tonarings-karlekssprak-gary-chapman

Ja, man kan påverka sitt barn negativt psykiskt (misshandel är väl kanske ett starkt ord) utan att själv vara medveten om det, jag skulle vilja säga att det är både lätt och vanligt.
Om man själv är trött och stressad och klagar på barnet väldigt mycket , ger det kritik för saker det inte gör rätt , vilket är lätt hänt när man har en tonåring. Man kanske till och med ibland avreagerar sin egen frustration på barnet.
Ett känsligt barn kan ta detta väldigt hårt.
Enligt psykologen som skrivit boken ovan kan man hantera detta genom att se till att tonåringens Kärlekstank alltid är fylld, då klarar de bättre olika påfrestningar som tex kritik från föräldrar men även från andra, som tex lärarare.

låter som vanligt tonårsbeteende

Tycker detta är en mycket trångsynt värdering av alla de singelmammor som finns och som kämpar hårt. Den som skrivit detta verkar okunnig och sakna erfarenhet av barn/tonåringar. Tror inte att många föräldrar överlåter åt samhället att uppfostra barnen, däremot är de flesta singelföräldrar tvungna att arbeta heltid, har lång restid till och från arbetet och sen ska de ta hand om barnen och ALLT hushållsarbete vilket gör att det blir för lite tid ibland med barnen, hur gärna man än vill.
Anser detta är en mycket ensidigt utpekande som jag inte känner att jag kan ta åt mig i alla fall!

Jag gillar inte att alla uttrycker sig så tvärsäkert, de flesta som psykiskt misshandlar är inte medvetna om det själva.

Definitivt inte ett uttalande som jag delar.