Är jag okänslig?

Jag tycker inte att du låter knäpp på något sätt TS utan snarare resonerar du sunt och normalt.

För 10 år sedan så skulle den här frågeställningen inte ens dykt upp men har märkt av att vi under senare år har gått mot ett mer "amerikaniserat" jävla puritanskt abortmotståndssamhälle, oerhört provocerande och kvinnofientligt.

Vet du vad, ibland gör man abort inte för att alla känslor och fakta pekar åt ett håll utan för att det kanske blir det bästa av en skitjobbig situation. Att man valt abort är inte ett resultat av att man brister i känslor -ofta tvärtom.

Tycker du verkar väldig opåläst i ämnet. Det finns många anledningar till varför man väljer att fullfölja eller inte fullfölja en graviditet och det är fullt normalt/okej/förståeligt att man kan må dåligt eller tom sörja en abort i efterhand även om man "valt" det själv.

Märks ju i denna tråd om inte annat. Myter som att hormoner i samband med graviditet gör kvinnan "moderlig" underförstått då att de som inte blir ledsna av en abort på nåt vis inte är riktiga kvinnor.

Jag håller med.

Det är ett nyfunnet konservativt abortmotstånd man läser om på sina håll och inte minst på det här forumet. Ingen verkar längre erkänna att det kan kännas befriande precis efter en abort, inte utan att hon ska be om ursäkt för den känslan. Så var det inte riktigt förr, inte i samma utsträckning iallafall enligt min åsikt.

Jag är absolut inte på något sätt abortmotståndare. Jag har själv gjort en. Jag visste direkt när jag plussade att jag skulle göra abort. Ville absolut inte ha barnet. Men det var ändå skiiiiitjobbigt. Fick vänta typ två veckor för att få en tid och jag hann utveckla några slags konstiga moderskänslor för fostret. Jag grät jättemycket. Sen när det var över var jag lättad, men också lite ledsen.

Jag tycker faktiskt det är mer kvinnofientligt att inte ha förståelse för att man kan bli extremt påverkad av graviditetshormoner och att kräva att man alltid ska vara rationell och logisk. För en de kvinnor är det skitjobbigt och för andra inte alls. Och varför skulle man inte få vara ledsen bara för att man valt det själv? För många är det det minst dåliga alternativet att välja abort- inte ett bra sådant.

Vad menar du är en myt? Hormoner påverkar människor på extremt många sätt och det är väl inte så konstigt om de påverkar "moderlighet". För mig var det så i alla fall, trots att jag valde abort och inte blev emotionellt påverkad av det efteråt. Man kan knappast bortse från biologiska aspekter när det gäller mänsklig existens. För mig har det i alla fall inget med aborter i sak att göra, jag ser det bara som bra att vara lite ödmjuk inför att man KAN reagera annorlunda än man tror att man ska göra. Det betyder inte att alla gör det, eller att man på något sätt inte skulle vara en riktig kvinna om man inte sörjer en abort.

Fast sådär kan du ju inte säga om du aldrig varit med om det. Jag har heller aldrig varit gravid eller gjort abort, så jag kan ju omöjligt veta hur det känns psykiskt oavsett hur mycket jag försöker. Det kan inte du heller.

Jag tänkte också som du, resonerade på exakt samma sätt, innan jag råkade bli oönskat gravid. Det är sex år sedan nu. Jag kan fortfarande minnas den där känslan när jag vaknade upp en morgon och insåg, riktigt KÄNDE, att jag inte längre var ensam i min egen kropp, att det fanns någon mer där. (innan mensen ens var sen). Det var en mycket märklig känsla, för då hade jag inte en tanke på att jag kunde vara gravid. Eftersom läget var helt otänkbart att få ett barn i så gjorde jag abort. Det var inte så lätt som jag alltid hade tänkt, men det var långt ifrån så svårt som för en del andra. Jag har inte lidit av det som många gör. Jag vet att det var ett logiskt beslut. Men precis runtom aborten med alla hormoner som åkte berg-och-dalbana var det det värsta jag varit med om.
Jag har en helt annan respekt för kvinnor som säger att de inte KAN göra abort nu.
Så det här är ett fall där jag lugnt kan säga att man inte kan ha någon åsikt om man inte gått igenom det själv.

Problemet är att du applicerar dina egna känslor och tolkningar av dessa känslor på "alla andra"

Alla kvinnor får vissa hormonpåslag i kroppen av en graviditet. Det är ett biologiskt fakta. Att dessahormonet däremot skulle göra kvinnor rent generellt moderliga däremot är inte sant. Din upplevelse av att det var sorgset och jobbigt kan ha berott på många olika saker.

Inte minst tror jag att många kvinnor FÖRVÄNTAS vara ledsna och upprivna efter en abort och om de inte är det så måste det vara nåt fel på dem, varför många nog intalar sig och ger uttryck för att de är ledsna.

Jag plussade i fredags och har bestämt att göra abort. Innan har jag alltid tänkt att jag aldrig skulle kunna göra en abort och att jag skulle ha alla dessa starka känslor till fostret. Men de finns inte där, kanske för att jag visste från början att det måste bli abort eller helt enkelt för att det är för tidigt för att känna ett känslomässigt band för min del. Jag har dock varit mer känslosam och sen jag fick det bekräftat att jag är gravid har det varit många tårar.

Så visst kan ens tankar och åsikter ändras när man väl är i den situationen, men det kan gå åt båda hållen.