Ignoramus skrev 2018-03-01 08:01:01 följande:
Hen har ju även ett väldigt stort ansvar för hunden (som han dessutom skaffade först) som många verkar ta chockerande lätt på. Varför börjar man inte med att schamponera hunden som någon föreslog. Kanske dela av huset/lägenheten lite tydligare? Man ska väl rimligtvis ha gjort allt i sin makt + veta att doktorn faktiskt utvecklat astma (vilket långtifrån alla allergiker gör) innan man ens tänker tanken på att lämna bort hunden. Tycker det låter helt vansinnigt att resonera som vissa av et, "aha dottern allergisk = astman väntar runt hörnet = hunden måste bort".
Nu rör det sig om några utslag i knävecken, det är inte tillräckligt på långa vägar. Att hen överhuvudtaget har dessa funderingar tyder ju på att hen tar problemet på allvar. Men att säga att man prioriterar hunden före barnet för att man inte omedelbart säljer den vid första utslaget eller sniffningen är rätt galet.
Förresten, jag är själv allergiker. Fick min allergi runt 12-13 års ålder. Vi hade kanin och marsvin hemma samt att jag höll till i stallet. Jag fick valet av läkaren: Husdjuren eller hästarna. Jag valde hästarna. Det höll i några år, sen var jag tvungen att sluta även där.
Idag kan jag inte klappa en häst utan att jag låter dyngförkyld inom 5 minuter. Jag är diagnostiserad med "sensorisk hypersensibilitet" vilket är typ "nästan astma" och som gör att när jag anstränger mig och är det minsta stressad blir jag extremt tungandad.
Var det värt att fortsätta hålla på med hästar, att skaffa hund ett antal år senare etc med tanke på hur jag mår idag, 41 år gammal? Nä, faktiskt inte. Även om jag inte "reagerade" på min egen hund så har jag en väldigt stor misstanke om att 11 år med hund har påverkat min andningsförmåga.