Min son mår inte bra

Vilken fin Pappa du låter som,ger mig hopp att läsa.

Det är ju helt uppenbart att Ts inte mår bra, ens barn är som en spegel för vad föräldrarna pysslar med.

Ja.

Säg vad som inte verkar friskt i mina argument?

Om du menar att psykisk ohälsa är ärftligt som i att ditt barn mår dåligt om du gör det, ja, absolut. Om du menar att barnet föds och sedan har tusen diagnoser och är självmordsbenägen från dagen de föds, nej, ett barn gör som sina föräldrar gör. Ett barn tar efter sin omgivning. Ett barn blir spegelbilden av hur familjen mår/ uppfostrar.

Visst kan barn bli mobbade / vara med om våld / faror och olyckor som påverkar de att må dåligt, men har de en funktionell familj och starka band med sina föräldrar, brukar de kunna klara sig igenom det, ens förälder är kärnan i ens identitet, och bandet till föräldrarna gör enorm skillnad för ens självkänsla, självrespekt självförtroende och identitet.

Hur många nick skriver du med?

Du vet inte ens vad du pratar om! Varför förstör du en tråd för en förälder som vill ha hjälp?

jag får nog säga att det vi var två som försökte ge råd som du "hoppade" på så om du pratar om antal nick så har jag bara ett... sen finns det en till som oxå försökte ge råd 

Har ingen anledning att vara anonym 

Det är väl upp till TS om mina råd hjälper, vad du tycker om mina råd är upp till dig.

Ta ledigt och åka bort hade ju varit fantastiskt. Men det hade inte löst problemet. Är inte bara att slänga sig iväg. Har min man djur 2 st barn som bor på halvtid mm mm......

Vi vet att depression är ärftligt. Hans far lider utav det, han har även social fobi. Jag märker på sonen att han också lider utav detta. Jag och pappan bor inte ihop. Jag har bott med min son själv i 10 år. Träffade sen min nuvarande man. Sonen har inte haft nån större kontakt med sin far. Endast när det passat honom. Men för ett par månader sen har vi börjat i samarbetssamtal för att dom ska få en bättre kontakt. Han är nu hos sin far varannan tor- lör. Det har inte varit många ggr han hunnit vara där än men hans far fixar de knappt. Han är helt slut när sonen är där. Jag förklarade att jag har haft de så här varje dag i ett år nu. Jösses fick jag bara som svar.

Jag tycker inte du får några bra svar här Misss77. Jag tycker det lät jättekomplicerat och sparade den här tråden i Mina favoriter för att se om det skulle komma in någon med ett klokt svar.

Mitt råd till dig är att fortsätta och kämpa med BUP kompletterat med om du kan hitta någon annan psykologhjälp. Det lät konstigt det där att någon på BUP bara gett upp för "att terapeuten inte fått honom att öppna sig". De får väl fortsätta att kämpa med honom då. De får väl pröva med en annan psykolog. Hör av dig på högre ort om "de bara ger upp" är mitt personliga råd. Jag tycker inte det är fel att skriva på ett sånt här forum då det gäller komplicerade saker, men här har det inte kommit in någon med ett klokt svar än så länge. Mitt råd skulle vara att du kan vända dig till någon psykologspalt i en tidning kanske?

Eller kan du hitta någon stödgrupp på nätet med föräldrar med liknande problem?

Har de inte terapeuter här på Familjeliv förresten, som man också kan skriva till? Det hade de förut iallafall.

Varför fixar pappan det knappt, vad exakt är det som är så jobbigt? Är det pga pappan eller sonen?

Jag har stor erfarenhet av psykisk ohälsa både i jobbet och privat och jag tycker rådet med semester är jättebra. Hon som skrev det sa inte att allt skulle bli bra av det, hon sa att det är en chans för pojken att öppna upp sig. Ofta kan sådana avbrott i vardagen leda till lite distans och välkommen avkoppling.