Min son mår inte bra

Hej TS. Utredning anser jag vara ett första steg. Det är mycket vanligt att det ligger något bakom när barn mår så där dåligt och det går inte att säga vad det är genom att gissa. 

Har lång erfarenhet av BUP och egna barn svårigheter (+ även andra ungdomar via mitt yrke). 

Skolan gjorde vad de kunde för mina barn men i efterhand visade det sig att de mest gjort fel saker, men i god tro. Vi hade bra samarbeta med skolan men det fungerade inte så bra i praktiken. 

Tyvärr är det långa köer på BUP. Det ni ev kan göra är att vända er till annat landsting via vårdgarantin, och få det lite snabbare om det är kortare köer än på er hemort. 

Mitt bästa råd är : Lyssna på er  son! Är det svårt att prata för honom så rekommenderar jag att ni försöker med MI-metoden (Holm Ivarsson) (motiverande samtal) där man verkligen tar vara på barnets tankar. Läs gärna den här boken (snabbläst) Vilse i skolan (Greene). Mycket bra bok både för lärare och föräldrar. 

Om det ändå är jättesvårt att få ur honom något kan det vara att han har svårt koppla mellan sina känslor och att få ut det verbalt. Då kan man använda ett material som egentligen är gjort för att prata med barn med autism, men kan givetvis användas på alla. Målet med materialet är att minska på stressen i skolan och för att komma underfund med VAD det är som plågar barnet så mycket att skolan blir totalt katastrof, behöver man komma in i känslorna. Materialet heter "om jag får en 5:a exploderar jag, kostar ca 200 kr att köpa . Du kan googla)
Det går ut på att inte ställa frågor (om nu metoden ovan inte funkade) utan att man har kort med ord på och barnet ska på en skala 1-5 säga/peka eller lägga kortet på rätt siffra (där 4 och 5 är så hemskt ångestframkallande att man kanske vägrar att gå till skolan).

Om vi tar ett exempel: en elev som alltid skolkar från idrotten kanske gör det för att denne känner sig utsatt i omklädningsrummet men har inte sagt det till någon, kanske knappt förstår det själv heller, bara känner olust för att gå dit. Då lägger man fram ett kort med ordet IDROTTEN på (eller skolgympan eller vad man nu brukar säga). Barnet ska peka eller lägga kortet på den siffra som känns rätt. 1-2 helt ok, ingen speciell oro, 3 lite oro men jag klarar av det, 4 jag vill men vågar inte vara med , kanske går dit men deltar inte 5 stannar hemma! (ungefär så) 

Om man får fram en hög siffra ska man där försöka nysta vidare. Nytt kort: DUSCHNING (se vilken siffra det får) OMKLÄDNINGSRUMMET, LÄRAREN, GRUPPEN  osv. Man får vara lite detektiv. 

När man ringat in att det i detta fall handlade om just omklädningsrummet och vad kamraterna säger/gör där - ja då har man svaret och nästa steg är att prata med skolan/idrottsläraren om hur man kan lösa situationen (tex få byta om i fred i ett annat rum om det finns något). Då kanske barnet klarar av att delta och ångesten försvinner i bästa fall helt eller minskar åtminstone till en 3.a eller 2:a. 

Om det finns lång saker får man ta en sak i taget (man bli många kort och flera samtal) till man ringat in allting. Lösningar får man genom att prata med skolan om vad som uppkommit och fråga dem om vad de kan göra. Sedan kan man prata om detta tillsammans givetvis: skola, barn, förälder 

Fast de här ungdomarna kan behöva sin vänkrets på nätet. Jag har omvärderat det här synsättet sedan mina egna barn fick problem. Utan nätet tror jag att mitt ena barn hade tagit livet av sig (så dåligt har han mått) 

Vill bara uppdatera lite..... vi kommer ingenstans med skolan. Dom lyckas inte få in honom i klassen. Han hår fortfarande i anpassad skolgång, med F i alla ämnen utom 1. Har stått och stampat på samma ställe i 1 år nu. Allt är så jobbigt. Vet inte vad jag ska göra. Vi har famljesamtal på bup just nu. Men vi kommer ingenvart där heller, vår son är bara jättearg och irriterad av att sitta där. Detta kan väll inte vara första gången bup har mött någon med dessa problem , men det verkar nästan så. Han fungerar hur bra som helst utanför skolan . Är med kompisar , flänger o far överallt.

Jag kommer från nästa vecka att sätta hårt mot hårt mot sonen. Jag kommer ta mobil, dator och inga kompisar. Detta gäller tills jag ser han börjar jobba i skolan och börjar försöka ta sig in i klassen.

Det kan ju inte bli värre än det är nu. Skolan säger att han ständigt är trött men jag kan inte se några tecken på att han är trött just nu. Känns som han bara tycker skolan är Skittråkig.

Ta tillvara på dessa riktigt bra tips och råd och undvik straff o skuldbeläggande innan du har mer inblick vad som egentligen är orsaken till problemen !

Ja, undvik straff, det kommer bara göra det värre. Du skriver att "det KÄNNS som om han tycker skolan är skittråkig," men du vet inte? Du måste PRATA med honom!

Jag känner igen situationen. Har en något äldre son med liknande problem.

BUP gav inget då deras personal här i stan är utarbetat och faktiskt kass. (De vi fick träffa kunde inte så bra svenska, och hur ska man då kunna ha djupa diskussioner?)

Semester är bra! Varje gång mår han bättre efter några dagar och man kan diskutera på ett annat sätt än under vanliga skolveckor.

Har nu haft en vecka sportlov utan mobil och internet. Det kan låta konstigt, men det gör nytta!

Få ordning på dina prioriteringar! Din son har mått så dåligt att han har funderat på att ta sitt liv. I jämförelse med det är skolan en piss i havet: helt oviktig. Det som är prio nummer ett för dig är att få sonen att må bra, stärka hans självkänsla, skydda honom från faror, inklusive destruktiva miljöer (skolan?), influenser (dåliga kompisar?) och beteenden. Prio nummer 2 är att stärka din relation med honom och komma honom närmre. Någonstans långt, långt längre ner på listan kommer skolan. Den kan man alltid ta itu med när det andra är löst.

Hitta resurser som faktiskt hjälper. Visst borde skolan och bup vara de resurserna, men om de inte är det så leta vidare. Och vad du än gör så ge inte upp! Din son mår inte bra, men han har ändå tur: han har dig på sin sida. Och du kan vara hans förkämpe och styrka.

Och vad innebär miljö? Oftast infektioner, hjärnskador och miljögifter. Och om man har en ärftlighet på 80 eller 90 % och några miljöfaktorer som ovannämda, så har man knappt något utrymme kvar för att den psyko-sociala miljön också skulle påverka (när det gäller orsaken).

Dessutom påverkar förstås den psyko-sociala miljön när det gäller hur exakt symptomen yttrar sig. Ett barn med ADHD t.ex. kan visa svårare eller ytterligare symptom om hen har en jättejobbig familjesituation. Precis som alla andra människor också påverkas på något sätt.

Jag tror inte att att det är bra att sätta hårt mot hårt. Men ni bör hålla honom ifrån fel sorts kompisar. Och en utredning måste göras snarast! När barn/ungdomar är så uppgivna och vill ta livet av sig - då skulle jag gissa på en NPF-problematik som gör att han känner att han bara misslyckas med allt. Därför måste han utredas!

Och jag tycker att det kan fungera bättre för honom i någon slags specialskola. Han behöver lite extra peppning och uppmärksamhet, det verkar inte fungera för honom i en vanlig skola. Glöm inte att peppa honom, berömma honom när han gör något bra. Låt det inte bli för negativt!

Kommer med mina råd och erfarenheter senare, nu måste jag lägga tiden på att starta upp dagen.