Min son mår inte bra

[quote=78366403][quote-nick]

Jag tänker ofta , vad har jag gjort för fel i hans uppfostran ? Han har alltid varit en mycket snäll , blyg försiktig kille. Duktig i skolan . Men detta kom som en blixt ifrån klar himmel.[/quote]

Kanske just det du ska fundera kring, blyga barn brukar ibland kunna må väldigt dåligt inombords men håller masken för att visa sig duktiga snälla och starka för sina föräldrar för många föräldrar har omedvetet satt i huvudet på sina barn att kalla de duktiga när de är glada och presterar bra men sällan får barnen höra att de är värdefulla hur de än mår vad de än gör hur de än är. Har du själv haft det jobbigt mentalt emotionellt under hans livstid? Hur har det varit hemma? Har han kunnat prata med dig kommit till dig om svåra saker eller frågor eller stöd? Hur är det med kompisar? Växte han upp med kompisar? Har han varit mobbad? Haft flickvän? Är han oskuld? Hur är bandet med dig och han hur har ett varit från början ? Och med pappan var finns han med i bilden?

Kan fin som ha varit med om nåt han inte berättar? Våldtäkt/ misshandel / hot / elaka ord /

Tuff rannsakan hos dig själv jag vet, men det är ditt barn vi pratar om så att felsöka och hitta viruset i systemet är a och o även om det så visar sig att du har gjort något tokigt huvudsaken är att du tar ansvar för de nu och tar din son först.

Ta folks råd om ditt sätt att hantera situationen å allvar TS

Straffar du honom så är det exakt som att du går fram till din son och säger "Din värdelösa råtta sluta försvara mitt liv !!!"

Ska han allvarligt talat få lida för att han lider... ?

Försvåra *

Sekunden du kör makt och bestraffning mot honom är sekunden du visat att du kan gå hur långt som helst för att få kontroll till och med försumma din egen son.

Har du använt straff enda sen han var liten så har du redan en orsak till hans beteende. Han gör revolt genom att vara olaglig och bryta regler som en kompensation för att du tvingar in han i massa regler och har han inte lydigt har du straffat istället för kommunicerat pratat lyssnat och förstått hur han känner. Detta leder sedan till svåra koncentrationsvårigheter för han vill inte präglas av regler och lydnad han vill bli älskad sedd hörd och förstådd!

I skolan är ett regler, hemma är det regler, enda stället för han får känna sig fri är att göra dumheter på fritiden så polis blir inblandad tillslut. Det är inte läge att straffa honom för hans sätt att ropa på hjälp. Ta aldrig mer en sak från honom. Säg förlåt. Och ge med dig att du tappat kontrollen och gjort fel mot honom.

Börja där. Det lär gå fortare och mer skadefritt än att vara under utredning och bli disgnoserad och fastna i mediciner som inte har med saken att göra.

Håller helt med, klokt sagt. Lyssna på din son.

Jodå. Jag lyssnar på min son. Han brukar berätta mycket vad som händer i hans liv.

Jag kan berätta de som många skriver , att bestraffning funkade INTE. Vi har haft ett helvete hemma denna veckan, tog dator o kompisförbud. Han fick en panikattack igår. ( har inte haft de på månader) han har stuckit iväg från skolan flera ggr. Jag har fått hämta honom och har inte fått tillbaka honom till skolan igen. Jag fick ringa bup akut idag, rektorn ringer mig imorgon. Detta funkar INTE.

Min man ( inte pojkens pappa) tycker jag ska stå på mig med att vara hård. Jag sa från början att detta kommer aldrig fungera. Han kör den hårda vägen med hans döttrar. Det fungerar jättebra säger han. Jo det kanske det gör, men inte på mitt barn. Dom kommer från 2 helt olika bakgrunder. Min son har aldrig bott med sin pappa. Har bara haft kontakt med honom när det passat pappan. Det är först nu sen ett par v tillbaka som han bor där varannan tis-sön. Det är min sons önskan.

Jag tycker så synd om min pojk. Efter han får panikattacker eller mår dåligt kommer han alltid fram och kramar mig o ber om ursäkt för att han är så jobbig. Fy fan säger jag. Mitt hjärta blöder ..... jag älskar honom över allt annat och vill hjälpa men jag vet inte hur. Han vet inte själv vad de är. Han ska träffa en ny psykolog på måndag nu, jag ber till gud att de kommer gå bra.

Av alla bestraffningar jag gjort så tyckte han att det var skönt jag satte kompisförbud. Han behövde en paus från dom nu kände han.

Han säger även att det är inte skolan de är fel på, han mår bara så dåligt. Han förmår inte att göra nåt i skolan . Jag förstår honom. Men vet inte vad jag ska göra. Han säger själv att han vill ta en paus från livet, kan tänka sig att läggas in på bup.

Jag känner mig förtvivlad av att vi inte får den hjälp han behöver från bup.

Instämmer. Jag hade inte levt om det inte vore för internet.

Varför ska föräldrar begränsa och döma någon som mår dåligt när de behöver motsatsen frihet och förståelse någon som lyssnar!

När du mår dåligt ska han få ta din telefon och dator och dra ut TVn så ska vi se om du förstår budskapet i hur det känns.

Barn är fortfarande lika mycket gjorda av känslor och behov som vuxna.

Det kan kännas hårt att ta telefonen, men om den hela tiden används till att kontakta helt fel umgänge kan det vara en nödvändighet. Har han hamnat i riktigt dåligt sällskap måste det brytas!

Kanske han är överbegåvad? Det kan ställa till med mycket problem för barn som har högt IQ.

Barn svarar ganska snabbt på bildtolkning. Har du någon i din närhet som är Bildtolkare så kolla upp det. Lättare för barn att uttrycka sig i bilder och för en Bildtolkare är det lättare att se vad problemen bottnar i.

Hör av dig om du vill ha mer info.

Var längesen jag skrev nu.... vet inte om någon är intresserad av att läsa hur vi har det idag. Nu har det gått ett antal år.

Det var turbulenta år ett tag. Börjar att gå åt rätt håll. Hoppas jag.

Min son skar sig i armar o ben flera ggr . En kväll bad jag min man om hjälp med situationen. ( inte pojkens far) han tog Min son i armen o ledde ner honom till köket o förklarade att nu får de vara nog . Vi orkar inte mer. ( kanske inte de bästa beslut vi tagit men vi var på bristningsgränsen båda två. Av hopplöshet.

Vid den tiden hade vi fått reda på att han tog droger. Socialen var inkopplad o han gick på drogtest.

Dagen efter skulle han på just ett drogtest. Socialtanten såg då ett blåmärke på hans arm. Vi förklarade då vad som hänt. Hon gjorde direkt en polisanmälan mot min man.

Vi var helt förtvivlade. Jag visste att min man inte hade skadat honom med vilje.

Soc tyckte att sonen skulle bo hos sin pappa tv. Sonen blev kvar hos sin pappa 1 år. Han ville själv detta.

Detta blev ännu ett problem i allt som redan var. Det dröjde ca 10 mån kanske innan min man fick komma på polisförhör. Fallet lades iallafall ner. Men både jag o min man mådde så dåligt under lång tid. Jag fick vid ett tillfälle ringa ambulans för honom. Han skickades till psykakuten. Jag var sjukskriven för stress ett tag.

Efter ett tag så ville sonen flytta hem till oss igen. Han tyckte pappa bara betedde sig som ett barn o fixade inte detta.

Sonen gick ur nian med ett F och ett E. Resten streck i ämnena.

Han går nu på IM gymnasiet o läser in 3 år. I början var det jobbigt för honom. Men han har fått lite kortare dagar. Och han börjar beta av ämne för ämne. Men denna skolan lyckas knappt heller få honom in i en klass. Han vill sitta i ett rum för sig själv.

Glömde skriva att han även fått diagnos ADD.

Fast sonen skulle kunna fixa betygen på 1 år , vill skolan att han ska gå 1 år till där. Då det sociala inte fungerar alls.

Hemma sitter han bara vid datorn. Jag har inte stridit så mycket om detta. Han försöker sköta skolan så gott han kan. Och han gör det. Känner att vi får ta en dag i taget.

Men det har blivit bättre. Vi kämpar.

jag hoppas allt är bra nu