Hej,
Försök 9 eller 10 just åt skogen. Nästa blir försök 10 tror jag. Här kan vi bolla tankar o frustration.. jag ska försöka samla mig till att ringa nånstans för utredning om några veckor men känns svårt att ta steget! Nästa äl är 2/5 och bim 15/2. Välkomna!
Hej, hoppas det är ok att man hoppar in här :)
Jag har suttit och läst igenom allt ni skrivit från början (ja det tog ett tag, haha!) och det har vart såå hög igenkänningsfaktor att jag hoppas jag får vara med! Vi har försökt i 15 månader nu och inte minsta lilla + någonstans... har idag tagit sista av mina blodprov för fertilitetsutredningen och sambons spermaprov lämnades in förra veckan. Har ju knappt börjat vänta men känns redan som en evighet... nu blev det långt, förlåt, men det känns väldigt lärorikt att få läsa om vad som antagligen komma skall, det hjälper ju alltid en hel del att vara förberedd så jag tackar extremt mycket för att ni delar med er!
Mens på gång (o ja, det är mens inget annat). Första försöket med ivf åt helvete. Tjutit hela morgonen tills nu. Livet ÄR orättvist
Har pratat och pratat och pratat med sambon om det här med privat ivf. Till slut sa han okej, skaffa fram pengarna eller visa att vi har råd så kan vi göra det. Men han tycker fortfarande att det är onödigt för sitter man där med en ivf som inte funkat har man förlorat 30 tusen och inte kommit någonstans. Och eftersom han är så tveksam blir jag också det... Eftersom jag känner att vi bara har råd med en behandling just nu och det är ju bara en chans. Även om man får till frysen så kostar en frysåterföring nästan 15 tusen... Jag vill ju isf att vi båda ska vara 100 % med på det och inte att jag tvingat fram det. Men idag fick han en stooooor löneförhöjning iaf så hoppas på att han kanske känner sig mer positivt till det snart. Han tjänar BRA (civilingenjör...) så vi borde ha råd med mer än vi har. Men det är inte många år sedan vi pluggade och vi har liksom inte fått en riktigt buffert än efter att vi köpte huset.
Har pratat och pratat och pratat med sambon om det här med privat ivf. Till slut sa han okej, skaffa fram pengarna eller visa att vi har råd så kan vi göra det. Men han tycker fortfarande att det är onödigt för sitter man där med en ivf som inte funkat har man förlorat 30 tusen och inte kommit någonstans. Och eftersom han är så tveksam blir jag också det... Eftersom jag känner att vi bara har råd med en behandling just nu och det är ju bara en chans. Även om man får till frysen så kostar en frysåterföring nästan 15 tusen... Jag vill ju isf att vi båda ska vara 100 % med på det och inte att jag tvingat fram det. Men idag fick han en stooooor löneförhöjning iaf så hoppas på att han kanske känner sig mer positivt till det snart. Han tjänar BRA (civilingenjör...) så vi borde ha råd med mer än vi har. Men det är inte många år sedan vi pluggade och vi har liksom inte fått en riktigt buffert än efter att vi köpte huset.
Mens på gång (o ja, det är mens inget annat). Första försöket med ivf åt helvete. Tjutit hela morgonen tills nu. Livet ÄR orättvist
Det är alltid extremt svårt när man inte är 100% på samma spår, tog 2 år att övertala sambon om att börja försöka och nu önskar han att vi börjat tidigare eftersom det aldrig tar sig. 30.000kr är jättemycket pengar om det inte fungerat men tänk vilket litet pris att betala om det faktiskt tar sig! :)
Jooosen! Livet är verkligen orättvis, du har sååå rätt! Även jag fick min djävla mens igår! SKIT SKIT SKIT! Men nya tag för oss, vi får försöka, heja heja oss! Vi är så grymma
Urs tråkigt!!! När får ni köra nästa gång?
Visst är det! Man vill ju inte tjata fram något och så kryper det fram senare att den andra känt sig stressad eller nåt heller... Fick också vänta på sambon i några år! I början tyckte jag att det var förnuftigt ändå att vi skulle bli klara med studierna, få fast jobb och en bättre lägenhet. Men så fort vi hade allt det ville jag börja och då ville han ändå vänta. Inte mycket att göra åt nu men man kan ju känna att man förlorade viktig tid.
Om man skulle lyckas på ett försök skulle ju de där pengarna kännas som ingenting men undrar hur man känner om det inte går... Eller om det tar sig och man sen får missfall. Kan ändå tycka att då har man ju iaf tagit sig en bit på vägen. Gratisförsöken finns ju kvar isf.
Nej precis, det är en hårfin linje att balansera. Vi får helt enkelt hoppas att det blir bra i slutändan och att vi alla snart lyckas! Förresten, någon som vet hur lång tid det tar att få svar på sperma/blodproven? Har inte fått så mycket info mer än ett papper om när proverna ska tas osv. ska ringa till dem nästa mens första dag men det är ju 3 evigheter bort, jag håller redan på att googla ihjäl mig ????