emhu skrev 2018-01-31 22:00:36 följande:
Lilla du, jag förstår precis hur du har det! Har sett att du har startat en massa trådar här och allt bottnar ju i den ständiga oron som finns där. Jag är gravid i vecka 8 efter att ha fått diagnosen "tidigt klimakterium" så sannolikheten för mig att bli gravid på naturlig väg är så otroooooligt liten. Hade också en MA för ett år sedan och jag jämför ALLT med den gången. Nu är missfall det enda jag kan tänka på. Jag är besviken på mig själv för att jag inte bara kan njuta och vara glad....alla säger att "fallet blir väl ändå lika stort om det skulle sluta i missfall" men jag VÅGAR inte ge mig hän...kommer aldrig ta mig upp igen om det skulle hända något. En liten del av mig önskar nästan att jag börjar blöda snart så att jag kan bli kvitt oron....den äter upp mig inifrån. 10 veckor kvar till RUL...10 veckor av ständig oro...ångest inför varje toalettbesök...ångest varje morgon "mår jag illa?", "är brösten ömma?" etc. Varenda molande i magen kan innebära att livmodern växer men också en start på århundradets största blodbad i en gravid kvinnas katastroftankar.
Så fort mina symptom försvinner eller avtar gråter jag i 2 timmar och ser mig själv som en barnlös bitter gammal tant...
...jag delar din oro och förstår den till 100%...jag ska på VUL imorgon och jag hoppas så innerligt att vi får se ett pickande hjärta.
Stort lycka till till oss alla som är i den här situationen. Vi kanske ska starta en stöd-tråd där vi kan ventilera våra känslor?
Tack för att du delar med dig, skulle va skönt med en tråd för oss med oro!
