Forum Oro för missfall - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Kan inte gå och vara orolig i 6 månader, vad ska jag göra?

    Tis 30 jan 2018 14:09 Läst 3019 gånger Totalt 22 svar
    Tis 30 jan 2018 14:09

    Är gravid nu i vecka 12( inne i vecka 12) har 4 missfall bakom mig. Problemet är att jag oroar mig konstant för missfall. Varje dag när jag är på toaletten kollar jag efter blod. Får jag bruna flytningar får jag panik. Var på ultraljud igår och allt såg bra ut. Vet inte hur jag ska hantera min oro. Kan inte tillbringa 6 månader med oro. Har svårt att glädjas för de känns som jag typ går å väntar på missfall. Törs inte ens berätta om graviditeten för någon. Jag vet att jag kanske är löjlig men kan inte rå för det. Beror nog på mina missfall. Vad kan jag göra? :(

  • Tis 30 jan 2018 14:20 #1 +1

    Hej,

    Det här svaret är nog inte vad du vill höra men samtidigt mycket tänkvärt.


    Det tog drygt 15 månader innan vi fick till dottern på egen väg. När jag väl var gravid var jag så orolig att något skulle gå fel. Först fram till vecka 12 men då jag var smal som en sticka så och jag inte hade några grav tecken så kände jag mig inte speciellt gravid. När jag på UL i vecka 18 fick se ett hjärta slå förstod jag att bebisen levde. 


    I efterhand kände jag att jag önskar att jag hade njutit mer av att vara gravid istället för att vara konstant oroligt för att något skulle gå/vara fel.


    Sanningen är att oron försvinner aldrig som förälder. Det var diverse saker under småbarnsåren. Rädd för plötslig spädbarnsdöd mm. Orolig när hon blev sjuk mm. 


    Min dotter var en riktig vilde som liten. Klättrade som en apa och hängde och dinglade högst upp i klätterställningen med mamman men hjärtat i halsgropen.

    Numera kan jag bli oroligt när jag inte får tag i henne. Hände två gånger i höstas när hon sa att hon skulle gå hem och inte kom hem och svarade inte i mobilen. 

    Fasar för när hon blir så stor att hon ska ut på disco på kvällarna. Jag kommer inte att kunna sova en blund innan hon är hemma. (Fast själv blev jag så irriterad som 18-19 när min mamma höll sig vaken tills jag kom hem.


    Slappna av och njut. Försök att göra saker för dig själv medans du kan för du kommer inte att ha samma möjlighet igen förrän om tidigast 15 år.


     


     

  • Tis 30 jan 2018 14:56 #2

    Sant! Ska försöka, grejen är att jag tror jag hade varit mindre orolig om jag aldrig haft missfall :/

  • Tis 30 jan 2018 14:58 #3

    Humlan, jag vet precis hur det känns. Det är fruktansvärt. Jag fick missfall i v 14 i höstas, har även ett tidigare missfall och som tur är även ett barn sen innan. Jag har dessutom haft väldigt svårt att bli gravid varje gång. Jag är precis lika orolig som du. Också i v 12. Haft ultraljud för snart en månad sen när det såg bra ut. Känner efter hela tiden, kollar pappret, oroar mig för att göra något som orsakar missfall. Tror det är svårt att komma undan oron. Men jag hoppas den minskar när jag kommer förbi veckan för senaste missfallet, och framför allt när jag börjar känna sparkarna. Då får man ju bekräftelse betydligt tätare att det är som det ska där inne. Hoppas det lättar för dig med.

    Angående att oron aldrig tar slut utan fortsätter under barnets liv så blir jag oerhört provocerad av det svaret. Inget ont mot dig Scruffy, du menar säkert väl och jag vet att det är inom mig problemet ligger och inte direkt i det du säger.

    Av två anledningar blir jag upprörd av det svaret. Hur mår man bättre av att veta att oron aldrig tar slut? Och den extrema oron för missfall var/är för mig så okontrollerbar, det finns inget sätt att smita, den är där hela tiden. Man påminns konstant av sin kropp. Visst vaknade jag i panik någon gång ibland när sonen var liten och var rädd att han inte andades och visst oroar jag mig för honom när något händer, är rädd att något ska hända honom, oroar mig om han har det bra på dagis, vad det ska bli av honom osv. Men inte alls lika konstant och hela tiden som då jag var gravid. Det går inte veta vad som händer där inne. Under flera månader.

    Har man normal nivå på graviditetsoron tror jag att man kan likställa den med oron man självklart kommer ha för sitt barn. Eller tvärtom större oro för barnet än graviditeten. Och blir/är barnet sjukt vågar jag inte ens tänka på hur man skulle må.

    Men just nu är missfall största risken i vårt medvetande och vi kan inte göra något för att garantera att det går bra. Det enda vi kan göra är att vänta och ta oss igenom det.

  • Tis 30 jan 2018 15:16 #4

    Hade ett missfall och svårt att bli gravid.. när jag blev gravid med nuvarande så kändes det bara annorlunda på något vis. Jag har inte oroat mig på den nivån ni andra berättar om men tänker att hade jag haft flera missfall hade jag säkert varit lika orolig jag.

    Jag tänker rent spontant att det bästa vore att samtala med en terapeut/psykolog och få hjälp och verktyg att hantera sin oro/rädsla. Att ju längre man går med sin rädsla och försöker hantera det själv så blir det mer och mer befäst och man kanske får fortsatt svårt när barnet är ute också för allt som kan hända.

    Kolla med din MVC om de kan hänvisa dig till någon.

  • Tis 30 jan 2018 15:19 #5

    Beklagar de fyra missfallen.

    Kan du inte vända dit till kurator eller psykolog för att ventilera din oro och för att få stöd? Jag förstår din nervositet. Vi förlorade vår son, han föddes i v24+3 och levde i tio dagar tills han fick en infektion som hans lilla kropp inte klarade av. Jag har gått hos kurator sedan dess och ska gå kvar under nästkommande graviditet för att få des stöd jag behöver. Jag är så fruktansvärt rädd inför en kommande graviditet men vill så klart bli gravid och ge vår son ett syskon.

    Vet dem vad missfallen beror på?

  • Tis 30 jan 2018 15:23 #6

    När du börjar känna regelbundna sparkar ger det en trygghet. Nu när jag undrar hur det är med bebisen så buffar jag på magen och trycker lite, tills jag får en spark tillbaka och blir lugn.


    BF feb 2018
  • Tis 30 jan 2018 16:56 #7

    [quote=78417733][quote-nick]Ebo88 skrev 2018-01-30 15:19:05 följande:[/quote-nick]Beklagar de fyra missfallen.

    Kan du inte vända dit till kurator eller psykolog för att ventilera din oro och för att få stöd? Jag förstår din nervositet. Vi förlorade vår son, han föddes i v24+3 och levde i tio dagar tills han fick en infektion som hans lilla kropp inte klarade av. Jag har gått hos kurator sedan dess och ska gå kvar under nästkommande graviditet för att få des stöd jag behöver. Jag är så fruktansvärt rädd inför en kommande graviditet men vill så klart bli gravid och ge vår son ett syskon.

    Vet dem vad missfallen beror på?[senaste missfallet var en ofostrig graviditet som upptäcktes i vecka 10. De andra missfallen var väldigt tidiga. Det jag är rädd för att det kan berott på kromosom fel och att barnet nu har nåt kromosom fel fast kroppen ändå fortsätter

  • Tis 30 jan 2018 17:49 #8

    Hej!

    Har inte alls lika tuff bakgrund som du men vi blev helt enkelt inte gravida. Det tog 20 månader o vi skulle precis starta m IVF när det äntligen blev ett plus.

    Jag kunde inte alls vara glad i början, jag var bara orolig. Gjorde privat VUL i v 9 och NIPT i 10+3. Jobbar m sjuka barn så vet alldeles för mycket om alla fel som det kan bli.

    Jag vet att det är olika men för mig släppte det ganska mycket efter RUL. Ett normalt RUL (som i min värld är en missbildningsscreening o inte ett mysigt sätt att kolla kön) plus att jag började känna rörelser varje dag fick mig att så småningom landa i att det nog kommer att bli en bebis.

    Jag kunde inte prata om min graviditet utan att gråta innan v20. Det var bara jobbigt. Berättade i princip inte för nån, avslöjade det för schemaläggaren runt v25 för att slippa vissa pass under kommande schemaperiod.

    Vet inte riktigt vad jag vill ja sagt här mer än att DET KAN SLÄPPA. Är i v36 nu o längtar till förlossningen. Är såklart lite orolig för den också men inte alls på samma galna nivå som innan.

    Och alla de som påstår att man alltid är orolig även efter bebisen är ute, det stämmer säkert men den helt oproportionerliga ångesten jag hade första halvan av min graviditet är något som jag innerligt hoppas inte kommer tillbaka.

    Stort lycka till och ta hand om dig!

  • Tis 30 jan 2018 18:42 #9

    Det är nog tyvärr bara att härda ut. Kände precis som du och eftersom man får mer flytningar mm är man är gravid så sprang jag till toan som en galning för att titta så det inte var blod. Också haft missfall. Det enda som hjälpte lite var att tänka logiskt. Om det blir missfall så var det något fel och därför inte meningen. Inget jag kunde påverka mm. Nu är jag i vecka 33 och är fortfarande orolig men som nån sa så lugnas man av sparkarna så nu är det ok.

  • Tis 30 jan 2018 18:44 #10

    Halloj igen! Ledsen o höra hur jobbigt du har det! Kan du inte försöka tänka lite så som funkar för mig som oxå fått tidiga mf: att du nu har gått mkt längre och att det därför säkert kommer gå vägen annars hade du nog redan fått mf för flera v sedan!? Samt att du ju vet att det inte är ofostrig! :)

    Konstigt nog är jag inte så orolig längre för mf. Mer att det kommer va nåt fel på det istället..fast försöker tänka att det nog är bra iaf. Skulle det visa att det är nåt fel på nästa ul så får jag ta det då. Orkar inte oroa ihjäl mig nu..kan ta d då i så fall! Kan ändå inte göra nåt åt något just nu! Får se om jag har kvar mitt vul imorgon eller inte då gynmott verkat skickat kallelse med fel datum! :( Annars gör jag ul 2feb. Samma dag kommer jag dock säkert vara asnervös dock..

    Du kanske kan få extra ul efter 2v för prins skull pga mf om du förklarar? Kram

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll