Vi som försöker bli gravida med första barnet

Kram <3 jag vet hur det känns. ALLA i min närhet är gravida eller har precis fått. Själv försöker jag för 8 månaden nu och bara hoppas jag kan få en december bebis 2019. Men det är så jobbigt . Så mycket tankar..alla andra blev gravida så snabbt:/

Hej!

Du behöver inte säga förlåt, här kan man öppna sig och säga precis vad man känner.

Jag förstår din känsla. Nästan alla i min omgivning har också barn. Eller väntar barn. Känner precis som du, jag kan knappt bli glad för andras graviditeter längre. Jag känner bara att det är så orättvist att det aldrig är vi som får tala om att vi väntar ett efterlängtat barn. Blir bara mer och mer deppig.

Vi har försökt i ett år utan resultat. Har ätit första kuren med letrozol och en annan tablett som ska göra slemhinnan i livmodern bättre. I mitten av april ska jag ta blodprover. Jag hoppas så innerligt att det tar sig.

Vi får bara lov till att kämpa på. Det finns ju inget annat, eller hur?

Det är samma här med min sambo .. han säger bara att det blir när det blir och vi ska va glada om vi kan bli gravida och får ett frisk barn. Att det inte spelar någon roll vilken månad eller år. Och att någon ska alltid va sist .. Självklart är det så!! Men han kan väl säga något mer :( så det är jag som får bära det tyngsta lasset med alla känslor hela tiden.. lätt för han att säga när en annan känner sig stressad och misslyckad som kvinna:/ känns som man står och väntar bara...

Hur orkar ni kämpa? Känner för att ge upp detta. Orkar inte försöka när de aldrig händer något.

Försök i 14 månader snart och de känns som de aldrig kommer gå. Ingen vän går igenom samma. Alla blir gravida lätt. Försöker va glad för dom men kan inte vara de fullt ut. Har nu flera vänner jag umgås med som är gravida och de är tufft alltså. Att känna att folk undrar varför vi inte kommer med gravid besked och undrar när de är dags för oss. Trodde aldrig detta skulle vara en sån tuff tid. Men första året som gift har kretsat kring att försöka få ett barn. Känner att jag måste släppa detta helt och sluta försöka.

Känner likadant som du. Jag skiter i detta nu. Jag får nog inse att jag inte har nån egen ägglossning och vi kommer behöva mer hjälp, men det känns så jäkla jobbigt att vi inte klarar detta på egen hand, det gör mig väldigt ledsen.

Ja har oxå flera vänner som är gravida, sen vi började prata om att skaffa barn så har en av mina nära fått ett barn och har sitt andra påväg... Man kanske ska ta en paus från det. Nu är det inte bara min familj så frågar om barn, även på mitt jag börjar det frågas om när jag ska han barn. Nä jag orkar inte mer.

Jag har läst lite i tråden och sett att du inte har någon ägglossning pga pcos och att du fått provera för att få igång den? Hoppas du inte tar illa upp om jag lägger mig i lite.. Jag blir så ledsen på den svenska sjukvården som alltid ska "lösa" problemen genom att skriva ut medicin, istället för att titta på orsakerna till problemet. Har man pcos så betyder det hormonobalans och det går alltid att påverka :) Det finns mycket som kan göra att tillståndet förbättras!! Ge inte upp än, utan kolla upp dina hormonnivåer, sköldkörteln och vitaminer osv, om du inte har gjort det, för att se var felet ligger. Köp test på werlabs för att göra detta.

Sök även på Youtube så finns det massor av videos med tips om vad man kan göra, utomlands har man mycket bättre koll än i Sverige.

Ja, är inte Provera för att framkalla mens? De har inte föreslagit letrozol? För att framkalla ÄL efter den Provera-framkallade blödningen?

Ja jag förstår att orken tar slut :/ tänkte bara om det fanns något litet du kunde göra för att förbättra situationen :) Hoppas det löser sig :)

Men va? Varför då? Provera gör ju ingenting för att kicka igång ägglossningen så om den inte nollställs av blödningen, vilket den helt klart inte gör, borde de väl pröva Letrozolredan nu? Eller finns det någon medicinsk anledningsom ligger bakom?