• Anonym (Fråga­nde)
    Äldre 16 Mar 13:45
    2676 visningar
    7 svar
    7
    2676

    Är det verkligen värt det?

    Jag läser så många styvfamiljstrådar här och ser många styvfamiljer genom mitt jobb. Det verkar vara så svårt, arbetsamt, uppoffrande och stressigt att leva med någon som har barn sedan innan.

    Jag har enbart haft korta relationer med folk som haft barn och det har inte tilltalat mig alls.( Jag är idag gift med två barn och kärnfamilj)

    Jag tycker det verkar så synd att missa hela parsamheten innan barnen( man får ju aldrig upplevaatt vara den absolut viktigaste i sin partners liv), man missar parbubblan, missar det oerhört magiska i att vänta och längta efter bådas första barn, får inte full kontroll över hur ens familj ska leva och bo osv och har alltid ex som är en viktig del i ens partners liv. Jag njuter väldigt mycket av vår sammansvetsade familj och över att leva precis det liv jag villl leva. Det verkar som att det krävs jobb och ansträngningar för att få det att fungera och jag tycker inte att kärlek ska vara svår.

    Så jag undrar: Ni som lever med någon som har barn sedan innan. Är det värt det?

    Önskar ni att ni valt annorlunda ibland?

    Sörjer man kärnfamiljen? Krävs det en viss sorts personlighet för att orka?

  • Svar på tråden Är det verkligen värt det?
  • Äldre 16 Mar 13:53
    #1

    Har aldrig saknat/sörjt kärnfamiljen eftersom jag aldrig upplevt en kärnfamilj.

    Så för mig var detta en KÄRNfamilj på alla sätt. Exet var bara en till trevlig person i mitt liv och barnen var ENBART en stor BONUS som gjorde vår familj fullkomlig. Mitt barn fick både pappa och syskon.

    Har aldrig sett en enda sak som varit jobbig eller negativ, tvärtom.

  • Anonym (lök)
    Äldre 16 Mar 13:55
    #2
    Så jag undrar: Ni som lever med någon som har barn sedan innan. Är det värt det? Personlig åsikt: Nej, bara om man har barnen på heltid för att mamman är helt ute ur bilden. Det är nämligen oftast den andra föräldern som är problemet, tillsammans med ens partner som kanske inte står på sig. Om ens partner däremot är helt på ens sida kan det dock fungera. 

    Önskar ni att ni valt annorlunda ibland? Ja, jag kan tänka att om jag och barnens pappa träffats när jag har den mogenhet jag har nu så hade allt varit helt annorlunda. 

    Sörjer man kärnfamiljen? Ja, det kan jag göra, jag kan tom komma på mig själv med att sakna barnens pappa fast jag inte alls har några kärlekskänslor för honom och har inte haft på många år. Men jag saknar att leva med en person som älskar barnen lika förbehållslöst som jag. 
    Jag saknar även hela släktkonceptet, det blir inte lika naturligt att umgås. 

    Krävs det en viss sorts personlighet för att orka? Ja, det tror jag att det kan göra. Men framförallt krävs det att den biologiska föräldern förstår att även parförhållandet måste vårdas och få komma först ibland. Har man barnen varannan v kan man inte ändra hit och dit hela tiden. Man måste se till att tiden utan barn är viktig den med. 
    Den biologiska föräldern måste också låta den nya och barnen hitta sin egen relation, inte tänka att den nya ska ta lika stort ansvar som hen för barnen och inte bestämma saker över huvudet på den nya.  
  • Anonym (J)
    Äldre 16 Mar 18:53
    #3

    Jag har bara varit i styvfamilj i tre år och jag har flera gånger frågat mig om det är värt det och sörjt att jag aldrig får någon kärnfamilj (min man har ett barn sedan tidigare och vi har ett gemensamt). Men jag kommer alltid fram till att det ÄR värt det. Konstigt nog. Det är tack vare allt jag fått - en underbar man om jag älskar väldigt högt, ett barn, ett bonusbarn, hus och familjeliv. Då får jag ta att det skaver och krånglar. Kanske hade det varit enklare om jag hade blivit kär i en barnlös man men å andra sidan FINNS det fördelar med detta upplägg: mannen är mer van vid att sköta all markservice som ett liv med barn innebär och barnuppfostran och hela projektledarrollen för familjen eftersom han är mer erfaren - där kan jag luta mig tillbaka. Mannen är jämställd och en mycket engagerad pappa efter att ha levt ensamstående med ett barn länge. Man får mycket frihet som bonusmamma varannan vecka, då ser jag till att åka iväg och göra egna grejer :) Dom typiska rollerna som ofta är i en är i en kärnfamilj gäller inte hos oss, vilket kan vara ganska befriande :) Den där första lyckliga tiden som par och par-bubblan hade vi också, för vi sågs bara utan hans barn då. Graviditeten var också glädjefylld. Men visst har vi olika problem. Det har dock många av mina vänner som har småbarn också, och dom lever i kärnfamilj.

  • Anonym (Jo)
    Äldre 16 Mar 18:56
    #4

    Med facit i hand, det är värt det

  • Anonym (Kärnf­amilj)
    Äldre 17 Mar 13:55
    #5

    Nu lever inte jag i en styvfamilj men är skild från mina barns pappa. Kan säga att det är jobbigare att vara skild från sina barns pappa än att leva i en dålig relation.

    Med andra ord ångrar jag inte skilsmässan från mitt ex som kärlekspartner. Men hade jag valt idag hade jag fortsatt tillsammans för att behålla kärnfamiljen.

    Vad jobbar du med där du ser styvfamiljer och vilka är dina erfarenheter därifrån?

  • Anonym (Fråga­nde) Trådstartaren
    Äldre 17 Mar 18:42
    #6
    Anonym (Kärnfamilj) skrev 2018-03-17 13:55:24 följande:

    Nu lever inte jag i en styvfamilj men är skild från mina barns pappa. Kan säga att det är jobbigare att vara skild från sina barns pappa än att leva i en dålig relation.

    Med andra ord ångrar jag inte skilsmässan från mitt ex som kärlekspartner. Men hade jag valt idag hade jag fortsatt tillsammans för att behålla kärnfamiljen.

    Vad jobbar du med där du ser styvfamiljer och vilka är dina erfarenheter därifrån?


    Jag arbetar med att utreda barn som mår dåligt av olika anledningar. De flesta av dom kommer från styvfamiljer. Det är dock omöjligt att veta om barnen mår dåligt pga separationen, styvfamiljen eller om kärnfamiljen faktiskt brakade pga att föräldrarna inte orkade ett barn som mår dåligt. Hönan eller ägget.

    Intressant att höra lite olika synvinklar. När man bara möter styvfamiljer som krisar och bara läser mörka trådar på fl så ser man ju inte att det är ljust för några.
  • Anonym (Snobb­en)
    Äldre 21 Mar 16:31
    #7
    Så jag undrar: Ni som lever med någon som har barn sedan innan. Är det värt det?

    Nej


    Önskar ni att ni valt annorlunda ibland?

    Ständigt men nu är det försent.


    Sörjer man kärnfamiljen? Krävs det en viss sorts personlighet för att orka?

    Inte kärnfamiljen som sådan men jag hade önskat en engagerad pappa till våra gemensamma barn.

    Som det varit (bonusen är vuxen nu) har jag i stort sett varit ensamstående eftersom pappan hela tiden känt ett behov av att kompensera det stackars särkullbarnet som upplevt en skilsmässa. Ska också sägas att biomamman ivrigt uppmuntrat detta och naturligtvis spelat på pappans skuldkänslor.

    En särskild personlighet. Hmm, vet inte riktigt men om så är fallet så är jag uppenbarligen inte rätt sort.
Svar på tråden Är det verkligen värt det?