Är det verkligen värt det?

Jag har bara varit i styvfamilj i tre år och jag har flera gånger frågat mig om det är värt det och sörjt att jag aldrig får någon kärnfamilj (min man har ett barn sedan tidigare och vi har ett gemensamt). Men jag kommer alltid fram till att det ÄR värt det. Konstigt nog. Det är tack vare allt jag fått - en underbar man om jag älskar väldigt högt, ett barn, ett bonusbarn, hus och familjeliv. Då får jag ta att det skaver och krånglar. Kanske hade det varit enklare om jag hade blivit kär i en barnlös man men å andra sidan FINNS det fördelar med detta upplägg: mannen är mer van vid att sköta all markservice som ett liv med barn innebär och barnuppfostran och hela projektledarrollen för familjen eftersom han är mer erfaren - där kan jag luta mig tillbaka. Mannen är jämställd och en mycket engagerad pappa efter att ha levt ensamstående med ett barn länge. Man får mycket frihet som bonusmamma varannan vecka, då ser jag till att åka iväg och göra egna grejer :) Dom typiska rollerna som ofta är i en är i en kärnfamilj gäller inte hos oss, vilket kan vara ganska befriande :) Den där första lyckliga tiden som par och par-bubblan hade vi också, för vi sågs bara utan hans barn då. Graviditeten var också glädjefylld. Men visst har vi olika problem. Det har dock många av mina vänner som har småbarn också, och dom lever i kärnfamilj.