Är det verkligen värt det?

Så jag undrar: Ni som lever med någon som har barn sedan innan. Är det värt det?

Nej


Önskar ni att ni valt annorlunda ibland?

Ständigt men nu är det försent.


Sörjer man kärnfamiljen? Krävs det en viss sorts personlighet för att orka?

Inte kärnfamiljen som sådan men jag hade önskat en engagerad pappa till våra gemensamma barn.

Som det varit (bonusen är vuxen nu) har jag i stort sett varit ensamstående eftersom pappan hela tiden känt ett behov av att kompensera det stackars särkullbarnet som upplevt en skilsmässa. Ska också sägas att biomamman ivrigt uppmuntrat detta och naturligtvis spelat på pappans skuldkänslor.

En särskild personlighet. Hmm, vet inte riktigt men om så är fallet så är jag uppenbarligen inte rätt sort.