Är det verkligen värt det?
Så jag undrar: Ni som lever med någon som har barn sedan innan. Är det värt det? Personlig åsikt: Nej, bara om man har barnen på heltid för att mamman är helt ute ur bilden. Det är nämligen oftast den andra föräldern som är problemet, tillsammans med ens partner som kanske inte står på sig. Om ens partner däremot är helt på ens sida kan det dock fungera.Önskar ni att ni valt annorlunda ibland? Ja, jag kan tänka att om jag och barnens pappa träffats när jag har den mogenhet jag har nu så hade allt varit helt annorlunda.
Sörjer man kärnfamiljen? Ja, det kan jag göra, jag kan tom komma på mig själv med att sakna barnens pappa fast jag inte alls har några kärlekskänslor för honom och har inte haft på många år. Men jag saknar att leva med en person som älskar barnen lika förbehållslöst som jag.
Jag saknar även hela släktkonceptet, det blir inte lika naturligt att umgås.
Krävs det en viss sorts personlighet för att orka? Ja, det tror jag att det kan göra. Men framförallt krävs det att den biologiska föräldern förstår att även parförhållandet måste vårdas och få komma först ibland. Har man barnen varannan v kan man inte ändra hit och dit hela tiden. Man måste se till att tiden utan barn är viktig den med.
Den biologiska föräldern måste också låta den nya och barnen hitta sin egen relation, inte tänka att den nya ska ta lika stort ansvar som hen för barnen och inte bestämma saker över huvudet på den nya.