10-åring tar inte ansvar

Snälla hjälp mig med 10-åriga dottern. För att göra en lång historia kort, dottern precis fyllt 10, har ett jäkla humör och vill visa sig tuff. Det senaste året har jag försökt få henne att ta ansvar för läxor, veta vilken dag det är idrott i skolan och packa gympapåsen, vill att hon städar sitt rum en gång i veckan (ser hemskt ut, ingen ordningskänsla och bryr sig inte vilket är rena motsatsen till mig som mår dåligt av stök och smuts), kläder slängs på vardagsrumsbordet vid ombyte till träningskläder, jag tjatar om tider HELA tiden för att hon ska komma i tid till skolan och aktiviteter. Att jag själv skapat detta är jag införstådd med då jag alltid fixat och ordnat men har alltid pratat om vikten att ta egetansvar.

Läxorna är gjorda under bråk och skrik då det är omöjligt att hjälpa utan att hon tar det som kritik. Det slutar med skrik och gap att jag "skiter i dig och du får väl lämna in läxan med fel". Opedaggogiskt av mig säkert men det finns en gräns på hur mycket man får ta emot som förälder.

Hon bråkar konstsnt med lillasyster, försöker hea tiden påpeka systerns brister och tjallar till mig så fort det är något.

Hon har några kompisar men inte direkt en bästis men jag är glad över att hon ändå har några som hon kan leka med.

Igår när hon skulle iväg på träning och skulle bli upphämtad av en kompis och det var bråttom högg jag tag j hennes arm för att dra med henne till väggklockan för att påvisa tiden (hon kan klockan någorlunda), det var inte i ilska utan mer för uppmärksamhet. Då började hon slå på min underarm det hårdaste hon kunde. Tror jag blev så chockad så jag sa knappt nåt utan gick därifrån. Det blev röda märken på min arm och det gjorde ont! Därefter bestämde jag att hon har mobilförbud i 1 mån. Något måste göras här hemma innan vi blir tokiga allihop. Det tjatas om ALLT! Läggtid, dusch, ta sin tallrik, hjälpa till att duka, osv osv. Nu när jag skriver detta så är det ingenting hon gör utan tjat.

Säger jag gå och duscha nu så går hon upp till övervåningen men stannar i sitt rum istället. När vi har vänner över är hon gängledare och bestämmer över alla och skapar bråk.

Hon är allmänt otrevlig hela hela tiden. Hon har givetvis en fin sida också men den kommer fram så sällan. Jag o mannen har så olika meningar om varför det blivit såhär. Jag menar fullt ut att det är vårt eget fel men han verkar inte tro på det utan tycker att hon själv måste fatta hur man uppför sig.

Mannen är sällan hemma då han veckpendlar så jag får ta allt detta själv. Snälla kom med tips och hur gör man gällande "straff"? Att bara prata biter inte på henne utan det krävs något mer.

Anonym (Regler)

Äldre 29 Mar 08:32

#1

Verkar som barnet har lärt sig att göra lite vad hon vill, man som förälder måste lära sitt barn att visa saker inte är okey, Ni behöver sätta upp regler där hemma och följa dom även ni vuxna för att visa en bra förebild, följs dom inte lr man är elak så blir de typ tv förbjud, utegångsförbud, ingen internet osv

Sätt upp en schema, där läxa, städa, några små sysslor finns med och när man har klarat av de så kan hon kryssa för lr lägga en klistermärken brevid och sen när hon har fixat allt så får man typ nån liten belöning, syskon ska göra samma sak med schemat anpassade efter ålder

Har funkat jätte bra här hemma

sextiotalist

Äldre 29 Mar 08:37

#2

Anonym (Galen mamma) skrev 2018-03-28 17:42:20 följande:

Snälla hjälp mig med 10-åriga dottern. För att göra en lång historia kort, dottern precis fyllt 10, har ett jäkla humör och vill visa sig tuff. Det senaste året har jag försökt få henne att ta ansvar för läxor, veta vilken dag det är idrott i skolan och packa gympapåsen, vill att hon städar sitt rum en gång i veckan (ser hemskt ut, ingen ordningskänsla och bryr sig inte vilket är rena motsatsen till mig som mår dåligt av stök och smuts), kläder slängs på vardagsrumsbordet vid ombyte till träningskläder, jag tjatar om tider HELA tiden för att hon ska komma i tid till skolan och aktiviteter. Att jag själv skapat detta är jag införstådd med då jag alltid fixat och ordnat men har alltid pratat om vikten att ta egetansvar.

Läxorna är gjorda under bråk och skrik då det är omöjligt att hjälpa utan att hon tar det som kritik. Det slutar med skrik och gap att jag "skiter i dig och du får väl lämna in läxan med fel". Opedaggogiskt av mig säkert men det finns en gräns på hur mycket man får ta emot som förälder.

Hon bråkar konstsnt med lillasyster, försöker hea tiden påpeka systerns brister och tjallar till mig så fort det är något.

Hon har några kompisar men inte direkt en bästis men jag är glad över att hon ändå har några som hon kan leka med.

Igår när hon skulle iväg på träning och skulle bli upphämtad av en kompis och det var bråttom högg jag tag j hennes arm för att dra med henne till väggklockan för att påvisa tiden (hon kan klockan någorlunda), det var inte i ilska utan mer för uppmärksamhet. Då började hon slå på min underarm det hårdaste hon kunde. Tror jag blev så chockad så jag sa knappt nåt utan gick därifrån. Det blev röda märken på min arm och det gjorde ont! Därefter bestämde jag att hon har mobilförbud i 1 mån. Något måste göras här hemma innan vi blir tokiga allihop. Det tjatas om ALLT! Läggtid, dusch, ta sin tallrik, hjälpa till att duka, osv osv. Nu när jag skriver detta så är det ingenting hon gör utan tjat.

Säger jag gå och duscha nu så går hon upp till övervåningen men stannar i sitt rum istället. När vi har vänner över är hon gängledare och bestämmer över alla och skapar bråk.

Hon är allmänt otrevlig hela hela tiden. Hon har givetvis en fin sida också men den kommer fram så sällan. Jag o mannen har så olika meningar om varför det blivit såhär. Jag menar fullt ut att det är vårt eget fel men han verkar inte tro på det utan tycker att hon själv måste fatta hur man uppför sig.

Mannen är sällan hemma då han veckpendlar så jag får ta allt detta själv. Snälla kom med tips och hur gör man gällande "straff"? Att bara prata biter inte på henne utan det krävs något mer.

Backa när det gäller ansvarsbiten, inser att hon inte är där ännu och börja om igen. Fundera på vad som är viktigt,
Jag hade i era kläder prioriterat hur man beter sig mot varandra, tagit den striden först.
Nästa bit hade nog varit detta med att hon slänger kläder på vardagsrumsgolvet
Sedan hade jag byggt upp det igen, ett område i taget.

Ett annat mantra som jag har kört med hemma, som man nog kan börja vid den åldern. Ju mer ansvar man tar, ju mer inflytande får man över sitt eget liv. Att få förtroende, då måste man visa att man hanterar förtroende.

Trillerilla

Äldre 29 Mar 08:48

#3

Det låter som att ni hamnat i en negativ spiral. Nu har jag visserligen yngre barn men jag vill tipsa om att inte hoppa direkt på "tuffare tag" utan att investera lite tid och positiv uppmärksamhet i er relation. Jag tolkar det som att din dotter skvallrar på syskonet som ett sätt att förflytta fokus från sina egna tillkortakommanden.

Testa att göra lite grejer tillsammans med dottern, det kan vara att sitta ner och spela spel eller pyssla. Eller ta en promenad, beroende på vad hon gillar. Gör detta regelbundet och etablera en positiv känsla mellan er, och fråga utan att anklaga om vad hon ser för lösningar på att komma ihåg och att passa tider.

Jag har en femåring som jag i perioder blir superirriterad på, men då handlar det ofta om att jag som vuxen behöver vara mer lyhörd och närvarande. Hon sitter ofta inne på lösningar själv på, de problem som uppstår.

Kan verkligen rekommendera Fem gånger mer kärlek av Martin Forster. Den har varit en ögonöppnare och hjälpt mig så mycket som förälder.

Anonym (mmm)

Äldre 29 Mar 08:55

#4

Hon låter inte som hon är mogen för att klara av allt du tänker att hon ska klara, då får hon utbrott och blir arg etc. Du kanske borde läsa lite om lågaffektivt bemötande?

Du kan även läsa böcker av Greene (en bok heter tex Vilse i skolan). De handlar om hur barn som är stökiga i skolan, kan hanteras, men många av råden fungerar utmärkt även hemma.
Det Greene och många andra forskare säger är att barn vill göra rätt, de vill lyckas, det vet också oftast vad man borde göra - men de klarar det inte (lite som om man säger till en deppad vuxen - ryck upp dig, men det är kanske inte så lätt. Hade man kunnat så hade man ju gjort det)! Det är då man får utbrott tex.

Då behöver man gå till botten med varför, om det finns tex en orsak bakom (som ex ADHD). Du beskriver för lite för att man ska veta det men ditt barn exploderar för att det inte klarar de krav som läggs på henne. Därför behöver ni hela familjen hjälp så att de blir bättre för alla parter. Du nämner tex att hon är 10 år "och kan klockan någorlunda" (det är ju rätt sent att inte vara helt säker på klockan) så därför tänker jag att det ligger något mer bakom än bara att hon är stökig/trotsig eller att ni varit slappa hemma med att lära henne rutiner.

AndreaBD

Äldre 29 Mar 09:21

#5

Jo, jag har en sån dotter också. Hon är 22 numera. Det där med läxorna var knepigt. Hon fick ju fortfarande sina utbrott, samtidigt som hon krävde hjälp med läxorna när hon gick i gymnasiet. Jag försökte i flera år (tills hon gick ut gymnasiet alltså) att vara riktigt konsekvent och ställa in all hjälp om hon gapade och skrek, eller framför allt om hon sa sånt som "du är dum i huvudet". Men, det hjälpte inte. Hon har iofs ADHD. De har ju svårare att lära sig av erfarenhet då. Du kanske ska kolla om man kan utesluta ADHD eller om det finns med i bilden.

Samtidigt är sånt "explosivt" beteende inte jätte-typiskt för ADHD. Eller så är det kanske en undergrupp. Jag har tyckt till och från att min dotter snarare påminner om någon som är bipolär, men kanske inte så utpräglad. Förresten - prova med Omega-3. Det hjälpte faktiskt min dotter mot humörsvängningarna. Men vi märkte det lite sent och då ville hon redan inte ta dem längre (hade svårt att svälja dem). Eye Q ska vara rätt sammansättning, jag kollade nyligen, för att min dotter också vill försöka igen. Hon hade en antidepressivum i några år, men ville sluta med det, så då var ju humörsvängningarna jobbiga igen (inte minst för pojkvännen som hon bor ihop med).

Det är svårt att komma med råd hur man hanterar det, för att jag inte har hittat något speciellt knep än heller. Generellt är det bäst att vara positiv, inte vara för långsint. Man blir irriterad, men man måste ta nya tag. Rutiner och struktur är alltid bra. Men du ska inte förväntar dig att det funkar, bara försök upprätthålla en ram-struktur och bemöta henne lugnt. Man bör förstås också vara ganska konsekvent och säga ifrån om hon är otrevlig. Ju mer positiva upplevelser ni har ihop, desto bättre kommer ni över det när det är lite knasigt. Mycket av det där är nog personlighet och inte så mycket att göra åt.

Anonym (xk)

Äldre 29 Mar 09:33

#6

Trillerilla skrev 2018-03-29 08:48:42 följande:

Det låter som att ni hamnat i en negativ spiral. Nu har jag visserligen yngre barn men jag vill tipsa om att inte hoppa direkt på "tuffare tag" utan att investera lite tid och positiv uppmärksamhet i er relation. Jag tolkar det som att din dotter skvallrar på syskonet som ett sätt att förflytta fokus från sina egna tillkortakommanden.

Testa att göra lite grejer tillsammans med dottern, det kan vara att sitta ner och spela spel eller pyssla. Eller ta en promenad, beroende på vad hon gillar. Gör detta regelbundet och etablera en positiv känsla mellan er, och fråga utan att anklaga om vad hon ser för lösningar på att komma ihåg och att passa tider.

Jag har en femåring som jag i perioder blir superirriterad på, men då handlar det ofta om att jag som vuxen behöver vara mer lyhörd och närvarande. Hon sitter ofta inne på lösningar själv på, de problem som uppstår.

Kan verkligen rekommendera Fem gånger mer kärlek av Martin Forster. Den har varit en ögonöppnare och hjälpt mig så mycket som förälder.

Så här ts. Skippa skrik, hot, förbud och straff.
Uppfostran får man hålla på med till de blir vuxna. Man får helt enkelt upprepa saker så länge som det behövs.

Anonym (ansvar)

Äldre 29 Mar 09:48

#7

Anonym (Galen mamma) skrev 2018-03-28 17:42:20 följande:

Snälla hjälp mig med 10-åriga dottern. För att göra en lång historia kort, dottern precis fyllt 10, har ett jäkla humör och vill visa sig tuff. Det senaste året har jag försökt få henne att ta ansvar för läxor, veta vilken dag det är idrott i skolan och packa gympapåsen, vill att hon städar sitt rum en gång i veckan (ser hemskt ut, ingen ordningskänsla och bryr sig inte vilket är rena motsatsen till mig som mår dåligt av stök och smuts), kläder slängs på vardagsrumsbordet vid ombyte till träningskläder, jag tjatar om tider HELA tiden för att hon ska komma i tid till skolan och aktiviteter. Att jag själv skapat detta är jag införstådd med då jag alltid fixat och ordnat men har alltid pratat om vikten att ta egetansvar.

Läxorna är gjorda under bråk och skrik då det är omöjligt att hjälpa utan att hon tar det som kritik. Det slutar med skrik och gap att jag "skiter i dig och du får väl lämna in läxan med fel". Opedaggogiskt av mig säkert men det finns en gräns på hur mycket man får ta emot som förälder.

Hon bråkar konstsnt med lillasyster, försöker hea tiden påpeka systerns brister och tjallar till mig så fort det är något.

Hon har några kompisar men inte direkt en bästis men jag är glad över att hon ändå har några som hon kan leka med.

Igår när hon skulle iväg på träning och skulle bli upphämtad av en kompis och det var bråttom högg jag tag j hennes arm för att dra med henne till väggklockan för att påvisa tiden (hon kan klockan någorlunda), det var inte i ilska utan mer för uppmärksamhet. Då började hon slå på min underarm det hårdaste hon kunde. Tror jag blev så chockad så jag sa knappt nåt utan gick därifrån. Det blev röda märken på min arm och det gjorde ont! Därefter bestämde jag att hon har mobilförbud i 1 mån. Något måste göras här hemma innan vi blir tokiga allihop. Det tjatas om ALLT! Läggtid, dusch, ta sin tallrik, hjälpa till att duka, osv osv. Nu när jag skriver detta så är det ingenting hon gör utan tjat.

Säger jag gå och duscha nu så går hon upp till övervåningen men stannar i sitt rum istället. När vi har vänner över är hon gängledare och bestämmer över alla och skapar bråk.

Hon är allmänt otrevlig hela hela tiden. Hon har givetvis en fin sida också men den kommer fram så sällan. Jag o mannen har så olika meningar om varför det blivit såhär. Jag menar fullt ut att det är vårt eget fel men han verkar inte tro på det utan tycker att hon själv måste fatta hur man uppför sig.

Mannen är sällan hemma då han veckpendlar så jag får ta allt detta själv. Snälla kom med tips och hur gör man gällande "straff"? Att bara prata biter inte på henne utan det krävs något mer.

Jag tycker att du har lite konstiga idéer om ansvar. Du kräver att din dotter tar ansvar, men lämnar sedan inte över till henne att faktiskt ta ansvar. Du verkar tycka att ditt föräldraskap är för din skull, inte för dotterns. Hon ska ta ditt tjat och skäll, men du tycker att det finns gränser för vad du ska ta som förälder. Se till att ni respekterar varandra ömsesidigt så kommer nog er relation att förbättras.

Läxor och gympapåse bör hon ju komma ihåg för sin egen skull och därmed ta konsekvensen av att ha glömt. Så påminn henne men lämna sedan över till henne att fixa det. Om du inte ror att hon fixar det så är hon inte heller mogen att ta det ansvaret.

Städning av rummet; är det för din skull eller för sin egen skull? Du mår dåligt av stök men hon gillar sin oreda. Gör en överenskommelse att hon plockar det som är på gemensamma ytor men att hennes rum är hennes eget där hon kan avgöra nivån på städningen.

Att ta tag i hennes arm sådär för uppmärksamhet skulle jag tycka var extremt obehagligt beteende. Du har gett upp din kommunikation med henne och tar till översittartendenser. Jag skulle uppfatta det som spydigt och elakt om du gjorde så mot mig, och om du tänker efter så skulle du aldrig göra så mot en vuxen person. Jag förstår att din dotter blev skitarg. Och sen straffar du henne med mobilförbud i en månad!! Ja, det är inte så konstigt att er relation håller på att spåra ur.

Hur vore det om du tog lite ansvar för ditt eget beteende innan du anklagar din dotter för hennes beteende?

Du kallar henne gängledare som skapar bråk med vänner. Ja du, vem tror du att hon tar efter?

Hon är allmänt otrevlig hela tiden? Ja, och du låter också allmänt otrevlig hela tiden i ditt inlägg. Du beter dig mycket konstigt och inkonsekvent mot dottern. Du inser att det är ert fel, men du verkar inte inse ett dugg var det gått fel någonstans och hur du ska ta dig ur det.

Börja med dig själv; ha en dialog med din dotter, skapa relation med henne så att inte allt ert samröre handlar om tjat och skäll. Lämna över ansvar som hon är mogen för och låt sen bli att peta i det. Ansvar som hon inte är mogen för får du fortsätta att ha. Att prata biter visst. Det som "biter" bäst är att försöka ha en fin och kärleksfull relation med sitt barn. Att sluta se henne som en otrevlig person som bara är till besvär. Om du börjar där.

Anonym (Kvalitetstid)

Äldre 29 Mar 09:54

#8

Jag har en tioåring som kan vara rejält grinig även om det kanske inte riktigt är på samma "nivå". Hon tar ansvar för läxorna tack och lov. Men mycket annat måste jag vara "på" henne om: gå upp på morgonen, gå i tid till bussen, gympakläder, dusch, bråk med syskon...

Jag har väldigt svårt för straff så det har hon aldrig fått faktiskt. Men hon älska att umgås med mig så vi går ganska ofta och fikar tillsammans eller går i klädaffärer. Då är hon världens goaste och vi har jättemysigt. Ibland berättar hon om saker hon funderat på och jag kan lite bättre förstå hur hon fungerar. Jag kan också ta upp saker i lugn och ro, tex fråga hur vi tillsammans kan lösa att hon har så svårt att komma upp på morgonen.

De där stunderna känns jätteviktiga för det gör att vi båda tillför positiva känslor och det stoppar den negativa spiralen tror jag. Men sen är hon ändå grinig hemma igen.... men då har vi ändå inte bara ständiga bråk oss emellan, känns bra.

I tioårsåldern börjar hormonerna spöka också. Kan det vara aktuellt för din dotter? Hon kanske tonårar litegrann?

Håller med de övriga om att hon inte verkar mogen att göra allt som ni väntar er. Kan du prata med henne i lugn och ro om vad hon själv tycker är rimligt att ansvara för?

Jag kan förstå att hon reagerade väldigt starkt när du drog henne i armen till klockan. Hon får förstås inte vara otrevlig och våldsam - men du måste ju föregå med gott exempel. Även om det är omöjligt att alltid göra "rätt"!!!

Pope Joan II

Äldre 29 Mar 09:57

#9

Mycket bra inlägg av sextiotalist, Trillerilla, mmm, xk och av ansvar. Lyssna på dem, ts. Och häv mobilförbudet och be om ursäkt för att du ens vräkte ur dig något så dumt. Be om ursäkt för armdragandet också.

Pope Joan II

Äldre 29 Mar 09:57

#10

Anonym (Kvalitetstid) skrev 2018-03-29 09:54:22 följande:

Jag har en tioåring som kan vara rejält grinig även om det kanske inte riktigt är på samma "nivå". Hon tar ansvar för läxorna tack och lov. Men mycket annat måste jag vara "på" henne om: gå upp på morgonen, gå i tid till bussen, gympakläder, dusch, bråk med syskon...

Jag har väldigt svårt för straff så det har hon aldrig fått faktiskt. Men hon älska att umgås med mig så vi går ganska ofta och fikar tillsammans eller går i klädaffärer. Då är hon världens goaste och vi har jättemysigt. Ibland berättar hon om saker hon funderat på och jag kan lite bättre förstå hur hon fungerar. Jag kan också ta upp saker i lugn och ro, tex fråga hur vi tillsammans kan lösa att hon har så svårt att komma upp på morgonen.

De där stunderna känns jätteviktiga för det gör att vi båda tillför positiva känslor och det stoppar den negativa spiralen tror jag. Men sen är hon ändå grinig hemma igen.... men då har vi ändå inte bara ständiga bråk oss emellan, känns bra.

I tioårsåldern börjar hormonerna spöka också. Kan det vara aktuellt för din dotter? Hon kanske tonårar litegrann?

Håller med de övriga om att hon inte verkar mogen att göra allt som ni väntar er. Kan du prata med henne i lugn och ro om vad hon själv tycker är rimligt att ansvara för?

Jag kan förstå att hon reagerade väldigt starkt när du drog henne i armen till klockan. Hon får förstås inte vara otrevlig och våldsam - men du måste ju föregå med gott exempel. Även om det är omöjligt att alltid göra "rätt"!!!

10-åring tar inte ansvar

INNEHÅLL