Bli gravid efter missfall följas åt

Haft 5 missfall, en förlossning i v 26 där det visade sig vara ett fel på barnet. Fruktansvärd upplevelse MEN,vi kämpar vidare. 7 år har vi försökt nu och vi har gjort flera IVF.

Tungt och påfrestande. Vetskapen om:tänk om vi aldrig får ett barn? Det är den mest skrämmande tanken som finns.

Ge inte upp- vet att det är svårt oavsett ett eller flera missfall. Lika hårt varje gång.

Jag försöker att tänka att vi iallafall har vård osv när det händer. Tänker på de kvinnor som får missfall runt om i världen under hemska förhållande som flykt o krig.

Då blir jag starkare och kan kämpa på lite till????

Har man rätt att vara deppig och ledsen när man bara har försökt sen januari och just nu blöder ut sitt första missfall (var bara i v4)? Är så ledsen... Hur orkar folk månad efter månad? Vill bara ge upp ibland. Ibland känner jag att det kanske inte är meningen att vi ska ha ett gemensamt barn :( Jag blir så nedslagen varje gång blödningarna kommer... Vet ju att det finns folk som kämpat längre och även fått missfall senare och/eller flera gånger, men kan inte låta bli att känna mig mer och mer deprimerad varje månad... Är 33 år gammal så kanske är det för sent tänker jag :'(

Har man rätt att vara deppig och ledsen när man bara har försökt sen januari och just nu blöder ut sitt första missfall (var bara i v4)? Är så ledsen... Hur orkar folk månad efter månad? Vill bara ge upp ibland. Ibland känner jag att det kanske inte är meningen att vi ska ha ett gemensamt barn :( Jag blir så nedslagen varje gång blödningarna kommer... Vet ju att det finns folk som kämpat längre och även fått missfall senare och/eller flera gånger, men kan inte låta bli att känna mig mer och mer deprimerad varje månad... Är 33 år gammal så kanske är det för sent tänker jag :'(

Du har all rätt att vara deppig! Missfall är tufft och jobbigt oavsett hur länge man har försökt eller hur långt gången man är.

Jag känner igen din känsla av att bli mer och mer deprimerad för varje gång mensen kommer. Men vi ska lyckas och få vår bebis både du och jag och alla andra här inne! Sen försöker jag landa i tanken att det tar den tid det tar även om det är extremt svårt. Är 31 år så jag känner också att tiden springer iväg. Styrkekramar till dig och jag håller tummarna för att du plussar snart igen.

Jag förstår precis vad du menar, befinner mig i samma situation, är dock ett par år yngre. Började försöka i januari och plussade i april men lyckan var kortvarig då det slutade i missfall v5.

Det är det värsta jag varit med om, blev så deppig, för att inte snacka om oron inför ev ny graviditet, kommer jag bli gravid igen? Kommer det sluta i missfall igen? Kommer vi orka försöka gång på gång utan att tappa bort varann?

Det tär på relationen trots att man försöker hålla humöret uppe. Även om man inte är så gammal så är det hemskt när man anstränger sig och försöker sitt bästa men får negativt gång på gång, eller ännu värre missfall.

Vi är dock uppe i sadeln igen och försöker direkt, en ny graviditet är det enda som kan läka sorgen känns det som :)

Så svårt att koppla bort tankarna och inte stressa över det hela. Man var ju så naiv innan man ville ha bebis, försiktig och trodde att minsta lilla skulle leda till bebis hahaha. Hoppas att vi alla får våra plus snart!!

Försökt med syskon sen dec -16. Sonen tog 10 månader (fast bara fem försök p.g.a. vi bara ses varannan månad), blev gravid i höstas efter ytterligare 10 månader (osäker på hur många äl vi prickade, hade äl precis i brytet mellan mannen kom hem/åkte). MA, syntes inget foster i v. 10 och kroppen stötte ut det själv i v 12.

Missfallet accepterade jag hyfsat snabbt, gick också på detta att kroppen är inställd på att vara gravid så det går snabbt. Varit skengravid 3 försöknu, det sista var knäckande. Var säker på att jag var gravid så sitter man där på toa och ser blod. Igen. 

Jag är av någon konstig anledning så fanatisk gällande datum. Först var jag inställd på ett syskon -17 för då är det två kalenderår mellan barnen och så har "alla andra det och det är bra". Det tåget gick för ett år sedan. I höstas blev jag gravid så jag preciiis skulle få behålla min fp, vilket hade varit bra såklart men inte livsnödvändigt. Nu gick tåget för 2018. Och jag förstår inte min fixering vid det. Spelar väl ingen roll om det är 2 eller 4 år mellan barnen? Men det är ju det att jag inte vet om jag någonsin blir gravid igen. Om 2 år fyller jag 35. Och jag vill inte ha syskon för att "alla andra har det", utan kroppen riktigt skriker efter en graviditet och en pyttebebis att få amma. Och jag vill ju gärna ha en liten till hur jag än räknar.

Har jobbat mkt nu för att arbeta upp en ny fp, men känner att jag bara missar tid med det barn jag har så nu ska jag jobba lite mindre medan mannen är borta och umgås med min son istället för att sörja ett barn som inte finns. Men ångesten är kvar även om mensen är slut. Bf för missfallet var 28 juni och nästa äl vi kan försöka är mitten på juni. Kan sätta alla min ägg på att jag kommer stressa bort den ägglossningen också, för nu är såklart nästa datum att bli gravid innan det bf-datumet. Börjar tröttna på mig själv alltså.

Tack för den här tråden, jösses vad jag behövde skriva av mig.