Inlägg från: Anonym (Fröken.) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Fröken.)

    Livet tyvärr

    Har tyvärr inga bra tips till dig. Vill bara att du ska veta att du inte e ensam. Jag är också 31 år och har varit deprimerad sen jag va 10 år. Provat alla möjliga sorters antidep och psykologhjälp, men ingen hjälp håller i sig. Nu står jag här å känner precis som du. Jag har skapat mig ett liv inom samhällets alla regler, Hus, man å barn å allt det där.... Jag älskar mina barn mest av allt i hela världen, jag ångrar dom absolut inte. Men jag önskade verkligen att jag tagit mig tid å hittat mig själv först å vem är jag å vad vill jag? Nu känner jag mest att, livet inte är nåt för mig. Men jag har min familj jag måste ta hand om. Så jag hoppas verkligen du hittar ?dig?, för ju äldre man blir å ju mer man bara ?tuffar? på, desto svårare blir det.

  • Anonym (Fröken.)

    Tack för ditt svar. Jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Konstigt nog vet jag också att jag ser bra ut och klär mig bra, jag har ett bra jobb och vänner. En man som älskar mig och ett fint hus med två underbara, verkligen perfekta barn. Så vad är det för fel på mig kan man ju undra, borde inte jag vara lyckligast i världen?! Jag skäms så mycket över hur jag känner att jag inte har vågat berätta för någon. Att jag egentligen känner mig falsk och värdelös, står timmar framför spegeln och fixar pedantiskt håret och kläderna och oroar mig för att; inte passa in. Gör mitt bästa på jobbet och anstränger mig till tårna varje dag för att jag är rädd att dom kanske märker att jag egentligen är just värdelös. Mina vänner försöker jag träffa i alla fall 1 gång i månaden, bara för att man måste ju ha vänner, annars upplevs man som konstig. Även fast jag vet att ingen av mina ?vänner? egentligen bryr sig om mig på riktigt. Min man är den som vet mest om hur jag mår, och han gör sitt bästa verkligen för att hjälpa mig så mycket han kan. Ångesten blev väldigt mycket annorlunda sen jag fick barn, eller ja, allt blir ju i stort sett annorlunda. Innan tog jag dag för dag å försökte inte tänka så mycket på framtiden, för det va för jobbigt. Nu med barn, måste jag tänka på framtiden, i alla fall deras. Och ibland hjälper det jätte mycket, att just bara fokusera på dom och deras liv. Att få fly sitt eget. Men det är inte långvarigt. Det är svårt att fly från sig själv, speciellt när man inte vet vem man riktigt flyr ifrån

  • Anonym (Fröken.)

    Haha! Ja, tragiska kan man nog lätt kalla oss. Det är sånna som oss som gör att till och med psykologer blir deprimerade har jag hört, haha! Men av alla psykologer och moetoder jag provat så är konstigt nog det enda som hjälper mig är att läsa eller höra om hur andra har det som mår dåligt. Tror det får mig att känna mig en smula normal då, att det finns fler än jag som har det ?bra? runt omkring sig men endå mår dåligt. Hemskt egentligen att andras elände får mig å må bra, hoppas du förstår det rätt, hehe. Tror att jag också har GAD, men inget jag fått utrett. Vad gör du om du får ångest eller panikattacker utanför hemmet? Typ på jobbet el så? Jag hoppas du också har något som du kan fly till ibland, även fast det bara hjälper för stunden. För om vi nu är ?obotliga? så är den lilla stunden våra hjärnor får vila livsviktiga.

Svar på tråden Livet tyvärr