Steffqw

Äldre 1 Jul 17:13

843 svar

Han älskar mig inte längre.....

Anonym (99) skrev 2018-07-01 14:28:27 följande:

Du kanske ska kontakta honom och fråga, eftersom du absolut vill veta.

För det verkar inte troligt att han kommer kontakta dig och förklara.

Riv bort plåstret och ta den ev jobbiga smällen som kan komma, Skit samma om du är redo eller inte, värre än vad det är nu kan det ju knappast bli.

Så slipper du gå och grubbla och undra.

Eller så accepterar du att inte veta.

Men GÖR något så du kan gå vidare.

Det känns som jag kommer gå runt och grubbla tills jag får mina svar. Men ändå kommer inte svaren göra det bättre, eller kanske lite bättre. Då får jag i alla fall veta det jag undrar över. Varför han inte vill försöka och varför han bara slutade bry sig om mig....

Kärleken ska inte behöva vara så här svår. Den ska vara lätt. Jag vill bara bli glad igen och inte känna mig nedstämd längre. Jag orkar inte mer att känna den här smärtan. Den har gått från psykisk till fysisk. Det är en enorm påfrestning.

Steffqw

Äldre 1 Jul 17:16

#550

Anonym (J) skrev 2018-07-01 14:38:38 följande:

Skriv av dig i ett mail precis hur du känner. För din egen skull. Finns en tråd "det jag vill kunna skicka men inte vågar" om du behöver ventilera. Han behöver inte vara inblandade att du ska få utlopp för det som stormar inombords. Ni behöver ingen kontakt jag råder dig att fortsätta att inte ha kontakt eller söka kontakt för det kommer kännas skönt i stunden, kortvarig rush men sen gör det ännu mer ont när du måste sluta skriva så lika bra att inte söka kontakt igen. Gör inte såret värre.

Sen tror jag du behöver lära dig bli vän med att vara själv med dig själv. Öva på det även om det är jobbigt.

Forgetting Sarah Marshall är en av många bra filmer då du kan få sörja och känna igen dig i sitsen. Se filmer lyssna på låtar där du kan gråta ut.

Det handlar om dig nu.

Jag måste försöka leva ensam och känna att det är okej att vara själv. Just nu sitter jag ensam i min lägenhet med en stor klump i magen, hjärtat bankar nästan sönder och snart rinner tårarna.

Jag vill inte känna mig ensam. Jag vill inte se mig själv som sämst. Jag vill kunna må bra igen. Känna mig stark. Det är så sjukt att en enda person kan påverka en så mycket.

Att en enda person ska få ens självkänsla körd i botten. Jag kommer aldrig våga tro på kärleken. Det gör så fruktansvärt ont. Jag är ju fortfarande kär i han...när ska mina känslor minska och försvinna? De känns knappast mindre än vad de gjorde för 2 månader sedan...

Steffqw

Äldre 1 Jul 21:29

#552

molly50 skrev 2018-07-01 20:35:25 följande:

Ja,det gör ont. Men det kommer att bli bättre,
Men jag tror inte att du kommer att må bättre av att ringa till honom och försöka avkräva honom på ett svar.
Jag förstår att du vill ha ett svar. Det är ju inte så konstigt när han lämnade dig i oi´visshet och sen gav dig falska förhoppningar.
Men hade han velat ha dig tillbaka så hade han hört av sig till dig. Tänk så.
Är man kär i någon så vet man det. Då behöver man inte betänketid.

Idag har jag mått extra dåligt pga av ångest. Jag har typ haft ångest hela dagen tror det beror på att jag var ute igår och drack alkohol....

Min syster sa till mig när du får panikattack vad är det du då känner? Det jag känner när min panikattack kommer är att jag saknar just HONOM så extremt mycket och får panik över att aldrig mer få träffa honom. Så jag har ju inte kommit över honom för fem öre och har fortfarande känslor.

Min syster sa att jag kanske borde försöka träffa andra killar för att se att det finns andra än bara HAN. Men jag har ju träffat andra killar och det har bara gjort mig mer ledsen.

Så antar att tiden gör att mina känslor kommer svalna. Eller? :(

Jag kommer iaf skriva till honom att vi ska mötas upp och byta nycklar. Då kommer jag säga till honom att jag tycker det är oschyst det han gjorde mot mig, lämnade mig i ovisshet och sedan lät det rinna ur sanden och inte frågade ens hur jag mådde. Att det var riktigt fegt gjort! Det kommer jag säga! Behöver få det ur mig!

Steffqw

Äldre 2 Jul 09:36

#554

Jag vet inte vad det ör med mig längre. Men jag tror att jag har hamnat i någon slags depression. Allt känns som ett stort mörkt hål. Jag känner mig ensamast på jorden. Jag har inte lust med något längre. Jag mår illa och tänker bara hemska tankar att jag kommer dö ensam och att det kanske vore bättre att inte leva längre :(

Jag vet inte vad jag ska glra längre. Jag vill inte ha dessa hemska tankar inom mig. Jag vill ha lusten att leva. Just nu känns det inte som jag har lust till något längre, jag känner mig så jävla övergiven och som jag ensam får gå igenom allt.

Jag vill inte tynga ner allt mitt tjat och mina tankar på mina nära och kära. Jag vill vara stark och klara mig själv.

Jag vet inte om ni kan förstå känslan jag har i kroppen just nu. Men ni som har varit eller är deprimerad ni vet känslan man har. Det är liksom stopp, jag känner inget längre och jag har inte lust med något. Jag vill bara lägga mig under täcket i min säng och ligga där hela dagen.....

Steffqw

Äldre 2 Jul 18:53

#559

molly50 skrev 2018-07-02 13:24:06 följande:

Ja,jag tror också att du är i en depression.
Om du inte fortfarande går hos kuratorn så fortsätt med det.
eller ring vc och be att få träffa en psykolog.
Och var inte rädd för att prata med dina nära och kära eller med dina vänner.
De finns där för dig.
Du måste få prata med någon och få ur dig allt du går och bär på.

Jag har så många tankar inom mig. Jag tänker på honom varje dag så det gör ont. Den här smärtan är det värsta jag varit med om. Jag har slutat kolla honom på sociala medier. Jag måste försöka. Jag har raderat dejtingapparna.

Så nu står jag här helt ensam. Jag har inte kontakt med någon annan utom mina systrar, kompis och mamma. Jag känner mig som den ensammaste personen i hela världen.

Min mobil plingar inte längre med sms från honom. Ingen skriver till mig. Jag känner mig bara så tom. Så svag. Så otillräcklig.

Tankarna på honom går bara runt och runt. Det svider i hjärtat när jag tänker på allt vi gjort ihop. Åh fan vad jag saknar honom!!! Ibland när jag kliver in min lägenhet efter jobbet hoppas jag ibland, bara ibland att mina nycklar ska ligga där, att han ska ha postat dom.

Han lämnade mig ensam med så många frågor och funderingar. Dagen då han ville ses och säga att han ville fundera på sina känslor handlade det bara om HONOM.

Jag sa inte så mycket, dels för att jag inte kunde, hade ingen energi och dels för att jag inte visst vad jag skulle säga. Jag vill bara skrika ut:

"Jag älskar dig än men jag vet att du inte vill ha mig längre. Men jag ville bara säga det, så du vet".

Steffqw

Äldre 2 Jul 18:54

#560

sextiotalist skrev 2018-07-02 10:46:56 följande:

Läge att söka hjälp nu. Ta kontakt med VC och säg som det är, nu har det gått så lång tid och det vänder inte, utan blir bara värre och att du inte längre kan hantera detta själv. Depressioner kan utlösas av händelser i ens liv

Jag ska till kuratorn på onsdag. Ska berätta för henne exakt vad jag känner. Ja det har snart 2 månader. Borde det inte vända nu?

Steffqw

Äldre 4 Jul 19:19

#562

molly50 skrev 2018-07-03 12:01:02 följande:

Jag förstår det.
Men bra att du inte kollar honom på sociala medier längre.
Det kan ju leda till att du får se saker du inte vill se.
T ex om han skulle träffa någon annan.

Du är inte ensam. Du har ju din familj och dina vänner.
Var inte rädd för att prata me ddem. Det är jätteviktigt att du har stöd omkring dug nu.
Du ska inte hålla allt inom dig. Det är inte bra.

Istället för att tänka på hur bra ni hade de tillsammans så försök tänk på hur han beter sig nu.
Är det en person du vill ha tillbaka?
Det är kanske nu han har visat sitt riktiga jag.

Om du känner att du behöver skrika så gör det. Gå¨ut i skogen och bara skrik ur dig allt.
Så kanske det känns bättre sen.
Men vad du gör,håll inte allt inom dig.

Jag har pratat med mina vänner och jag har pratat med min kurator. Det känns så himla skönt när det verkligen håller med om att HAN har inte betett sig på ett rätt sätt mot mig. Att han verkligen har gjort något oschysst. Han har lämnat mig i ovisshet enbart för att rädda sitt egna skinn och sedan bara total ignorerat mig. Enbart för att han tror det är det bästa. Han har inte ens frågat hur jag mår och ändå har VI varit tillsammans i nästan 2 år.

Det visar bara vad för människa han är. Men det känns så skönt när mina vänner och kuratorn håller med om att han har betett sig oschysst, att det är inte bara jag som tycker det!!!!

Detta är också något jag så gärna skulle vilja säga till honom. Jag vill inte veta varför han lämna mig, jag vill inte vad han känner. Nej jag måste tänka på det som gynnar enbart mig när vi möter upp för att byta nycklar. Egentligen behöver jag inte säga något men jag vill så gärna. Jag vill bara säga åt honom att han har betett sig dumt. Det vill jag att han ska veta!!!

Det har faktiskt gått två dagar i rad nu att jag inte har tänkt på honom i några minuter. Och WOW, det är en konstig känsla, shit alltså!!!

Steffqw

Äldre 5 Jul 19:10

#565

molly50 skrev 2018-07-05 12:19:51 följande:

Det är bra att du har stöd omkring dig. Det är jätteviktigt!
Fortsätt att prata med dem så ska du se att det snart känns bättre.
Fortsätt också fokusera på de tankar su har nu,om vilken sorts person du anser att han är.
Försök se de sidor hos honom som han visar upp nu. De sidor du inte gillar.
Det kan också göra det lättare.

Ja,men gör det då. Säg det till honom när ni träffas och byter nycklar.
Om det är vad du tror att du behöver så gör det.
Han har ju egentligen gett dig ett svar. Att hans känslor har svalnat. Men det du behöver ha svar på är ju i så fall varför han sen vänder och säger att han behöver fundera och sen lämnar dig i ovisshet.
Det är ju där han har gjort fel.
Och det behöver kanske även han få höra så han inte gör om samma misstag igen med någon annan.

Jag känner att jag verkligen saknar och vill vara med någon. Med det menar jag en kärleksrelation. Att ha någon att älska, mysa, pussas med. Dela vardagen med. Någon som älskar mig tillbaka.

Jag vet inte om det är han(exet) som jag just saknar. Men det är ju han jag tänker på hela tiden så borde ju vara han. Eller om det är bara att jag saknar någon och inte specifikt HAN.

Jag har ju testat att träffa killar genom tinder nu efter breakupet men det kändes bara så jävla fel. Jag träffade även en kille ute på krogen och kändes där så jävla fel.

När jag tänker att jag ska träffa en kille här och nu, antingen genom dentingapp eller IRL blir jag illamående och känner bara att jag inte är redo.

Men ändå kan jag som sagt inte låta bli att och sakna och längta.

Är detta normalt att känna så här? Det kallas väl seperationsångest? Eller?

För jag vill ju mest av allt ha en pojkvän. Vissa stunder vill jag det. Ganska så ofta faktiskt. Men jag trivs faktiskt vissa stunder bra själv.

Jag tror det är just HAN(exet) som jag saknar och inte NÅGON....

Steffqw

Äldre 6 Jul 07:34

#567

Anonym (99) skrev 2018-07-05 19:44:35 följande:

Det är helt normalt att känna saknad, ha separationsångest och känna frustration över att ha blivit lämnad på ett trist sätt.

Du kommer känna när du är redo att börja dejta och öppna upp för att släppa in någon nu. Nu är du nog inte det, du jämför alla med exet och önskar att det var han.

Men du, han kommer blekna ju längre tiden går, och du kommer upptäcka en dag att du faktiskt känner dragning och intresse för andra. Men det är inget som går att tvinga fram.

Ja, svårt balansgång att veta om man saknar just honom eller någon. Du saknar nog vissa saker med honom, och blir ledsen när du tänker på allt ni gjort och upplevt tillsammans. Och känner sorg för att det inte fick fortsätta.

När jag tänker på mitt ex så är det några saker jag verkligen gillade med honom och saknar, men många saker jag inte saknar.

Skulle han kontakta mig nu när jag är singel och vilja ses igen skulle jag bli glad att han saknar mig, men den största behållningen skulle vara att säga tack men nej tack.

Pinsamt men sant. Vill aldrig tillbaks till honom trots att jag saknar mycket av det vi gjorde.

Så för mig är det tydligt att jag saknar någon, inte honom.

Men det är lätt att blanda ihop.

Ja ännu en gång saknar jag har att någon som alla andra har. Jag blir så avundsjuk att se på alla andra kärlekspar. Men jag tror det är HAN jag saknar och vill ha och inte NÅGON.

Hade det varit NÅGON hade jag nog för länge sen försökt träffa fler killar och visat intresse för dom. Men det gör jag inte. Jag vill inte och känner inget sug. Det tror jag är första steget man måste känna för att ens vilja börja dejta efter en seperation.

Jag saknar han extremt mycket varje dag och han finns hela tiden i mina tankar. Men jag börjar bli trött på det. Jag vill ha honom ur mina tankar nu nu nu! Jag försöker tänka på honom som en osympatisk person. En person som inte är ärlig och bryr sig bara om sig själv.

För det är precis vad han visade för mig, att han är en sådan person. Förhoppningsvis gör dessa tankar att jag saknar honom mindre.

Hur kan man älska och hata en person på samma gång? :( :( :(

Kärleken ska inte behöva vara så här svår och tung. Hade jag vetat att man kunde må så här av att vara kär hade jag aldrig ens försökt träffa killar utan valt att leva singel hela mitt liv!

Steffqw

Äldre 8 Jul 18:53

#569

molly50 skrev 2018-07-06 12:34:06 följande:

Jag tror också att det är just ditt ex du saknar och inte just att ha någon.
Du skriver att du mår dåligt av att träffa andra killar och det talar väl sitt tydliga språk.
Det kan mycket möjligt vara separationsångest.
Jag tror att du har gjort dig beroende av honom. Kanske lite för beroende.
Och just därför tycker jag att du ska ge dig ut och hitta på saker med kompisar,vara med din familj osv så du slipper känna dig ensam.
Det kan också hjälpa dig att lägga tankarna på något annat,om så bara för en stund.
Jag hoppas du läste länkarna jag skickade till dig i ett tidigare inlägg.
I de länkarna kan du se att ditt beteende är normalt när man befinner sig i en krissituation som du gör just nu.
Prata med kuratorn. PÅrata med dina vänner och familj.
Att få deras bekräftelse kan bara det göra att det känns bättre.

Jag har spenderat hela helgen med mina systrar. Har varit väldigt skönt! Men så fort det närmade sig att vi skulle åka hem och så fort jag klev in ensam i min lägenhet kom ångesten och klumpen i magen.

Jag känner mig så jävla ensam! Men jag måste ju ändå klara mig själv, visst? Jag måste kunna stå på egna ben.

Hade jag varit tillsammans med mitt ex nu och klivit in ensam i min lägenhet efter en helg med mina systrar hade jag aldrig känt denna ångest och klump i magen. Då hade jag ju haft honom att antingen skriva med eller åka till

Bara att veta att han hade funnits där och prata med hade betytt så mycket!

Men jag kanske har gjort mig beroende av honom?

Det har gått flera minuter nu i helgen som jag inte tänkt på honom. Jag hoppas att dessa minuter blir timmar och sedan dagar. Jag tänker så mycket på alla minnen med honom. Det gör så ont i hjärtat att jag aldrig mer får träffa honom och umgås med honom,

Idag saknar jag honom extremt mycket. Jag måste även ta tag i det där med nycklarna....något jag verkligen inte vill och försöker skjuta bort. Men jag måste ändå göra det.

Det kommer inte kännas bättre om jag skjuter på nyckelbytet en månad till....

Han älskar mig inte längre.....

INNEHÅLL